DEBATT. Den 19 januari 2017 blev generaldirektören vid Transportstyrelsen, Maria Ågren, avskedad med omedelbar verkan. Den officiella förklaringen var att Maria Ågren och den ansvariga ministern, infrastrukturminister Anna Johansson, hade olika uppfattning om hur arbetet vid myndigheten skulle bedrivas.
Text: Rolf Hillegren, fd åklagare | Denna artikel publicerades ursprungligen i Dagens Juridik 2018-12-12 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice.
I juli 2017 började DN att skriva om vad som sedan dess går under beteckningen skandalen vid Transportstyrelsen. Den handlar om att Maria Ågren påstås ha brutit mot sekretessregler på ett sätt som kan få allvarliga konsekvenser såväl för enskilda individer som för rikets säkerhet.
Offentliggörandet av skandalen ledde till en politisk kris som efter förhör i konstitutionsutskottet resulterade i att två ministrar tvingades avgå, nämligen Anna Johansson och inrikesminister Anders Ygeman.
Av DN:s rapportering framgick också att Säkerhetspolisen hade utrett misstankarna mot Maria Ågren samt att hon godkänt ett strafföreläggande på 70 dagsböter à 1000 kronor, det vill säga totalt 70 000 kronor för brottet vårdslöshet med hemlig uppgift. För den någorlunda juridiskt bevandrade fanns det skäl att redan då ställa frågan: varför valde åklagaren att utfärda ett strafföreläggande i stället för att åtala?
Den frågan intresserade tydligen även många andra och en del valde att vända sig till SVT. Detta föranledde SVT att kontakta den ansvariga åklagaren, Evamari Häggkvist, som lär ha svarat att det är ”jättevanligt” med strafföreläggande och hon gjorde även en liten utläggning om reglerna för utfärdande.
Visst är det vanligt att strafföreläggande utfärdas men det gäller för vanliga brott som till exempel trafikförseelser, snatterier och ringa narkotikabrott. Vårdslöshet med hemlig uppgift ingår inte i den kategorin och jag skulle tro att flertalet åklagare genomgår hela sin yrkeskarriär utan att utfärda ett enda föreläggande för det brottet.
När det gäller de vanliga brotten av det slag som jag har nämnt finns en fast praxis för vilken påföljd som ska väljas. Får man däremot som åklagare ett mera udda brott på sitt bord faller det sig ofta rimligt att åtala även om det, som i fallet Transportstyrelsen, är formellt möjligt att strafförelägga.
En viktig fråga är helt enkelt: hur många dagsböter förtjänar brottet? Den frågan kan vara svår att avgöra och enbart därför kan det vara lämpligt att i stället låta tingsrätten ta ställning.
I fallet Transportstyrelsen med sin speciella karaktär av minst sagt olämplig myndighetsutövning fanns även andra skäl att välja alternativet åtal.
För den ickekonspiratoriskt lagde men ändå normalt misstänksamme fanns goda skäl att undra om allt gått rätt till vid utfärdandet av strafföreläggandet. Sådana tankar leder dock ingen vart om de inte tillförs näring. Men i december 2018 skrev DN åter om skandalen vid Transportstyrelsen och utan tvekan är det så att den som funderat tidigare över åklagarens handläggning kan ha skäl att återuppta funderingarna.
Maria Ågren har inte låtit sig nöja med sitt avskedande utan har fört ärendet till Arbetsdomstolen. I DN kunde man den 6 december läsa att hon i Arbetsdomstolen uppgett att två av regeringens högsta tjänstemän ville att hon mitt under skandalen på Transportstyrelsen skulle skriva på ett strafföreläggande för att undvika den offentlighet som ett åtal mot henne skulle ha fört med sig.
Av artikeln framgår vidare att Maria Ågren ångrar att hon skrev under föreläggandet och att hon inte skulle ha skrivit under om hon vid kontakt med regeringsföreträdarna hade fått mer information.
Den viktigaste förutsättningen för utfärdande av strafföreläggande är att brottet är erkänt. Så tycks inte ha varit fallet. Maria Ågren har godkänt ett strafföreläggande för ett oaktsamhetsbrott.
Om hon begått ett brottkan man också fråga sig om det verkligen var ett oaktsamhetsbrott. De uppgifter som nu framkommit tyder närmast på att hon kan misstänkas för ett uppsåtligt brott.
Men framförallt finns det anledning att ställa frågan: hur tillkom strafföreläggandet? Hur har de båda regeringstjänstemännen agerat? Har representanter för regeringen påverkat Åklagarmyndigheten? Hur har den färdiga utredningen har presenterats för åklagaren? Varför valde hon att utfärda strafföreläggande? Agerande hon helt på egen hand? Har hon utsatts för påverkan av något slag och i så fall hur?
Åklagarna är i sin ämbetsutövning helt suveräna och ska inte ta direktiv från något håll. Skulle det visa sig att åklagaren utsatts för påtryckningar så rymmer skandalen vid Transportstyrelsen möjligen ytterligare en skandal.
De obesvarade frågor som finns kring detta är inte bara av intresse för den allmänt nyfikne. De är så allvarliga att de bör utredas.
Text: Rolf Hillegren, fd åklagare