NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Rasismen befinner sig i kris, och det är antagligen en tidsfråga innan den dör ut. Det är möjligt att Henrik Arnstad inte håller med, men han har å andra sidan byggt hela sin karriär på att rasismen frodas och står i begrepp att ta över samhället. Försvinner rasismen försvinner inte bara Henrik Arnstad från det offentliga samtalet, utan också hela det antirasistiska etablissemanget som i årtionden omhuldats av media och sponsrats med generösa statsbidrag.
Text: Jan-Olof Sandgren | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället
Det kan visserligen se ut som att rasismen ökar, men det beror dels på att den rasism som tidigare dolts i människors medvetande kommer upp till ytan när folk träffas. Trots allt tal om segregation har aldrig så många kontaktytor skapats mellan grupper som just nu, på gott och ont.
Det andra skälet till att rasismen verkar vara på frammarsch är att en mängd företeelser kallas rasism, utan att egentligen ha ett dugg med att göra med ras. I stort sett alla intressekonflikter som kan uppstå mellan invandrare och svenskar kan avfärdas som rasism, om man vill undvika att diskutera de bakomliggande orsakerna.
Begreppet ras
Ras är ett begrepp från biologin som betyder: ”genetiskt avgränsad grupp, som skiljer sig markant från andra väl avgränsade grupper inom samma art”.
När vita européer en gång konfronterades med svarta nakna infödingar, måste det ha legat nära till hands att tala om skilda raser av Homo Sapiens. Vissa ville gå längre och menade att de varelser som befolkade Afrika var djur, men ”rasisterna” avgick med seger och alla hudfärger inordnades under begreppet människa. Dock med olika status.
Det där med jämlikhet och allas lika värde var ännu inte uppfunnet, varken i Afrika, Europa eller någon annanstans. Den som för tillfället ägde största våldskapitalet bestämde spelreglerna. Slaveri sågs som något naturligt i större delen av världen, ända fram till att det avskaffades i USA 1865.
Rasismens århundrade var 1800-talet. Under detta sekel blev rasismen etablerad vetenskap, ungefär på samma sätt som genusvetenskapen blev etablerad vetenskap under 2000-talet. I bägge fallen tog man sig friheten att koppla personliga egenskaper och moraliska kvaliteter till ras respektive genus, utan att vara så petnoga med den vetenskapliga metodiken.
Under 1900-talet föll rasismen i vanrykte. Andra världskrigets fasor och nazismens försök att utrota bland annat judarna, skrämde människor. Den enorma destruktivitet som tycktes framspringa ur tanken på den egna rasens överhöghet, förvisade rasismen till den europeiska kulturens smutsigaste bakgård. Någon liknande utveckling skedde aldrig i Afrika eller arabvärlden, där föreställningen om den egna gruppens medfödda överlägsenhet är i högsta grad levande. Det kallas inte ens rasism, eftersom det förefaller så naturligt.
Det andra dråpslaget mot rasismen var att gränserna mellan raser började luckras upp. Redan under nazitiden var det svårt att reda ut vem som egentligen var jude. Utan kippa eller tinningslockar tenderade den judiska diasporan att förrädiskt smälta in i det europeiska folkhavet, så det krävdes påsydda stjärnor på kläderna för att skilja dem från arier. Bara det ett svidande nederlag för rasismens idé. Att arier inte alltid såg ut som arier måste också ha utgjort ett problem. Joseph Goebbels var till exempel varken högrest eller ljushylt. Lockigt hår förekom i de bästa familjer.
Herman Lundborgs nitiska arbete på rasbiologiska institutet i Uppsala, kan ses som en vilja att beskriva och dokumentera de mänskliga raserna ”medan de fortfarande fanns kvar”.
Vänsterns skruvade rasteorier
Idag har de flesta människor i västvärlden ”blandade gener”, vilket visas av att sajter som MyHeritage är så populära. För att ”rädda rasismen” (och dess siamesiska tvilling antirasismen) börjar man allt oftare använda förvärvade egenskaper som rasmarkörer. Ungefär som man kan ”bestämma sitt eget kön” kan man i viss mån ”bestämma sin egen ras” genom att identifiera sig med en viss kultur, omfatta en viss religion eller bo i ett visst område.
En uppenbart europeisk kvinna som Alexandra Pascalidou kan alltså, med hänvisning till att hon är uppväxt i Rinkeby, förneka att hon skulle vara vit. Och Victoria Kawesa, som uppenbart har afrikanska rötter, kan utan att blinka utse östeuropéer till sina icke-vita rasfränder.
Det är lätt att förstå varför dessa skruvade rasteorier blivit så populära inom vänstern. Det är ett smidigt sätt att avfärda politiska motståndare utan att behöva presentera ett enda argument. Man kan vinna en diskussion enbart genom att hänvisa till någons melaninhalt (upplevd eller verklig) eller slå ner på en motståndares ”vithetsnorm”, utan att behöva förklara varför vissa normer skulle vara ”vita” eller vad som i så fall skulle göra dem sämre. Och det bästa av allt: man behöver aldrig erkänna att man har fel.
Hjälpideologi
I en globaliserad värld där folk blandas, kommer relevansen för rasidéer så småningom att minska. Skillnaden i nedärvda egenskaper mellan grupper tunnas ut, vare sig vi vill det eller inte. Rasismen kommer att dö. Men precis som den en gång hjälpte kolonialmakterna till världsherravälde, tjänar den idag som hjälpideologi åt den politiska höger- och vänsterflanken, åt islamistiska grupper, rekryterare till kriminella nätverk, Henrik Arnstad, företrädare för mångkulturen och många, många fler. Därför kan man befara att dess dödskamp blir långdragen och blodig.
Text: Jan-Olof Sandgren