DEBATT. Sveriges riksdag håller på att omvandlas till ett utpressningsfält och taktiska maktspel håller på att etablera sig för att få genom statsministerkandidat och budgetförslag i riksdagen. Det är därför angeläget med en diskussion om förändring av dagens valsystem för att undvika upprepade regeringskriser.
Text: Hedi Bel Habib, fil doktor och forskare
Sverige har haft en lång tradition av minoritetsregeringar
Sverige är generellt ett väldigt stabilt land jämfört med hur det ser ut på andra håll i Europa. Detta trots att Sverige i regel har regerats av minoritetsregeringar som för sitt parlamentariska stöd förlitat sig på partier utanför regeringen. Majoritetsregeringar har Sverige haft i endast under tio av de 73 år som gått sedan krigsslutet 1945, men eftersom stödet som minoritetsregeringar haft från andra partier har varit relativt ovillkorat fanns det inga problem med att bilda regering.
Den senaste regeringen (2014–18), som hade mindre än 40 procent av riksdagsmandaten, tillhör dock en av de svagaste sedan 1930-talet. När borgarna nu kräver stora eftergifter för att samarbeta med en S-ledd regering är det ett historiskt ovanligt läge som kräver reflektion och analys av det nuvarande valsystemets förutsättningar att gynna regeringsstabilitet.
Socialdemokratins dominans har varit garant för stabilitet
Sveriges historia av stabila regeringar har inte haft någon konstitutionell grund. Det kan betraktas som en de facto stabilitet. De facto är ett begrepp som syftar på de faktiska omständigheterna. Detta sätts ofta i motsats till de jure (rättsligt), som syftar på vad lagen säger. Socialdemokratins historiskt dominerande ställning i svensk politik har utgjort en stabilitetsfaktor när det gäller regeringsbildning. Partiet har utmärkt sig som Sveriges mest självklara regeringsbildare med ett ovanligt långvarigt innehav av regeringsmakten.
Regeringskrisen i Sverige har inte uppstått under hösten 2018, utan inleddes redan den 2 december 2014 efter att Sverigedemokraterna hade meddelat att partiet avsåg att rösta för alliansens budgetförslag.
Att en budgetproposition röstades ned i sin helhet i riksdagen hade aldrig hänt i modern tid. Statsminister Stefan Löfvén förklarade att regeringen avsåg att utlysa extraval den 22 mars 2015. Men det blev aldrig av, eftersom Decemberöverenskommelsen presenterades av de sex fördragspartierna för att underlätta för minoritetsregeringar att få igenom sin budget i riksdagen. Samtidigt gav statsministern besked om att regeringen inte hade för avsikt att utlysa extra val. Den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ) var tänkt att bestå i åtta år, men föll redan efter nio och en halv månad.
Den nuvarande situation är bara en fortsättning på decemberöverenskommelsens sammanbrott och visar på ett förändrat partibeteende och ny politisk praxis som kommer att långsiktigt påverka regeringssituationen. En sådan förändring är hur budgeten hanteras, där det kommer att bli vanligare att oppositionen eller delar av oppositionen kan få genom sin budget i stället för den sittande minoritetsregeringen. Detta är slutet för den socialdemokratiska hegemonin som de facto stabiliseringsfaktor som riskerar att resultera i ett konstitutionellt vakuum.
Dags att byta valsystem för att undvika återkommande regeringskriser
Det är dags att övergå från en de facto stabilisator till en institutionell stabilisator för att undvika upprepade regeringskriser. Det proportionella valsystem som Sverige tillämpar betyder att mandaten i folkrepresentationen fördelas i relation till hur många röster varje parti har fått. Det är en av förklaringarna till att antalet riksdagspartier successivt har ökat i Sverige.
Det innebär att små partier kan komma in i riksdagen och att många partier konkurrerar med varandra. Mångfalden av partier begränsas dock med en spärr som ligger på 4 procent. Det proportionella systemet gynnar därför vågmästarpolitiken, eftersom småpartier genom att ansluta sig till det ena eller andra stora partiet kan erhålla ett högst betydande inflytande.
Sverige övergick från majoritetsval till proportionella val vid rösträttsreformen 1907-1909. Statsvetarprofessorn Leif Lewin vid Uppsala universitet menar att man genom detta nya proportionella valsystem gjorde nödvändigheten att samarbeta till en dygd i Sverige.
Vid rösträkningen i ett majoritetssystem är det parti som får flest röster i en valkrets som vinner platsen i parlamentet. Majoritetsval gynnar därför utveckling av större partier. Systemet har sitt ursprung i Storbritannien men finns även i bl. a i Kanada och USA. . Ett sådant system ger regeringar med majoritet i riksdagen. Detta innebär att regeringarna kan föra sin utlovade politik och ställas till svars för den i nästa allmänna val. Ett argument som talar för majoritetsval är att den gynnar politiker som i första hand är lojala mot väljarna och inte mot partiledningarna.
Majoritetsval tenderar därför att skapa starka och handlingskraftiga regeringar, men innebär samtidigt att mindre partier får svårare att ta sig in i parlamentet. Majoritetssystemet är också det system som oftast ger majoritetsregeringar bestående av ett parti, och dessa är stabilare än koalitionsregeringar.
Ett proportionellt valsystem brukar medföra en mängd partier att välja mellan, vilket försvårar ansvarsutkrävande. Utfallet blir ofta minoritetsregeringar eller koalitioner. Majoritetsval innebär större möjlighet att kräva ansvar av politikerna. Som väljare får man relativt klara besked att välja mellan. Det vinnande partiet kan föra den utlovade politiken och ställas till ansvar eller belönas av väljarna vid nästa val.
Majoritetssystemet gör också att inga röster bli bortkastade, som ju i dag är fallet med de röster som läggs på partier som inte når 4-procentsgränsen. År 2018 var det 39 partier som ställde upp i riksdagsvalet och hela 203 i kommunalvalet. 41 av dem kunde man också kryssa in i landstinget.
Text: Hedi Bel Habib, fil doktor och forskare