Johan Thyberg: Inkonsekvenser i den politiska debatten

publicerad 19 januari 2019
- av NewsVoice
Politiker i media. Montage: NewsVoice. Foto: Crestock.com
Johan Thyberg - Foto: Anna Mi Skoog
Johan Thyberg - Foto: Anna Mi Skoog

ANALYS. Vi har under regeringsbildningens gång – främst från Centerpartiets (C) och Liberalernas (L) sida – fått höra att de genom att stötta en Socialdemokrati—Miljöpartiregering (S/MP) förhindrar att de två ”ytterkantspartierna” – Sverigedemokraterna (SD) och Vänsterpartiet (V) – får något verkligt inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under kommande mandatperiod.

Text: Johan Thyberg

Särskilt viktigt enligt C och L är att man genom det så kallad januariavtalet som slutits tillsammans med S och MP förhindrar att en borgerlig, M-ledd regering skulle bli beroende av SD i varenda omröstning i riksdagen.

Vad man däremot knappast nämner med ett ord är att den nya av C och L stöttade S/MP-regeringen i varje omröstning på liknande sätt är beroende av stöd från V. Utgångspunkten är då att på samma sätt som C och L utgår ifrån av att förslag från en M-ledd regering får nej från samtliga tre rödgröna partier, att förslag från en S/MP-regering får nej från det så kallad högerblocket (M, SD och KD).

Mandatfördelningen i den nya riksdagen är sådan att det nya regeringsblocket (S, C, L och MP) har 167 mandat, vilket i sig inte innebär någon majoritet. För detta krävs 175 mandat. Faktum är sålunda att den nya regeringen i varenda omröstning enligt de premisser som gavs ovan är beroende av stöd från V.

Båda ”ytterkantspartierna” är ”röda skynken” för C och L, SD i egenskap av ett parti som man anser har sina rötter i nynazismen (observera då att C eller dess föregångare Bondeförbundet under 30- och 40-talet företedde idéer mycket lika dem i det tyska nazistpartiet, däribland en uttalad rasbiologi) och att V (tidigare VPK, Vänsterpartiet Kommunisterna) har sina rötter i kommunismen, en ideologi som fortfarande idag härskar i ett antal diktaturstater runt om i världen.

Enligt boken Kommunismens Svarta Bok som gavs ut i Sverige 1999 har kommunistiska regimer genom brott som mord, tortyr och etnisk rensning uppemot 100 miljoner människors död på sitt samvete. Många av dagens Vänsterpartister har säkerligen en gång i tiden – och många gör det kanske fortfarande idag - sett upp till Kinas tidigare ledare Mao som en förebild, en person som enligt beräkningar var ansvarig för att 60-70 miljoner människor dödades i fredstid.

Detta kan jämföras med antalet offer för nazismen i Tyskland som beräknas vara mellan 11-17 miljoner människor, varav 6 miljoner judar i förintelseläger i anslutning till andra världskriget. Båda dessa exempel är självklart fruktansvärda och svåra att jämföra, men ändå viktiga att hålla i minnet.

Ett uttalat inslag i den politiska debatten är vidare att företrädare för sju partier i riksdagen (S, MP, V, M, C, KD och L) nästan dagligen och stundligen talar om SD och därmed dess över en miljon väljare som rasister. Vad detta baseras på är i första hand den restriktiva migrationspolitik som SD länge förespråkat med hänvisning både till de höga kostnader invandringen innebär (dokumenterat bland annat av Expertgruppen för Studier i Offentlig Ekonomi) samt problem med integration och brottslighet.

Flera partier har idag närmat sig eller i stort slutit upp bakom SD:s syn på invandringen, däribland S och M, medan andra fortfarande i sina partiprogram förespråkar en nära nog fri invandring, till exempel C och MP. Det har däremot inte lett till att man slutat tala om SD som ett rasistiskt parti.


Att använda skällsordet rasist på det sätt som görs idag kan knappast ses som annat än ett tecken på den låga nivå som präglar den politiska debatten i Sverige. Man undrar vad det är för definition av ordet rasism man använder sig av.


Som tydligt framförts av Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor är M och KD på inget sätt främmande för att tillsammans med V fälla den just tillträdda regeringen. Från V:s sida har man sagt sig avse att göra detta bland annat om förslag till förändrad arbetsrätt och införande av marknadshyror läggs fram.

Det finns även ett antal andra punkter i januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L som V sannolikt inte vill se genomförda. Det gäller till exempel:

  • avskaffande av värnskatten,
  • sänkt marginalskatt,
  • sänkta arbetsgivaravgifter,
  • förändrad A-kassa,
  • förändring eller avskaffande av Arbetsförmedlingen med mera.

Det finns därför anledning att tro att det finns ett stort antal frågor där S/MP-regeringen kan riskera nederlag. Frågan är då om denna regering som C och L påstår verkligen blir så mycket mer stabil än en M/KD-regering skulle ha blivit?

Vad vi nu står inför är alltså en regering som i varje blockskiljande omröstning är beroende av V:s stöd – ett parti som man påstår har fråntagits allt inflytande på den politiska inriktningen i Sverige.

Alternativet sägs ha varit en regering som i varje sådan omröstning skulle ha varit beroende av SD:s stöd. Vilket av dessa alternativ man föredrar är upp till var och en att bedöma. Ytterligare en möjlighet skulle kunna ha varit ett extraval som i bästa fall resulterat i ett politiskt block med egen majoritet.

Text: Johan Thyberg