Därför är liberalismen dysfunktionell som politisk ideologi

NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. Stöd vårt arbete genom att donera, sponsra (tex granskningar, utlandsreportage) eller annonsera.
publicerad 14 januari 2019
- NewsVoice redaktion
Frihetsgudinnan (Statue of liberty). Foto: Ronile. Licens: Free use, Pixabay.com

DEBATT. Liberalismen har som sin grundtes människors frihet, att ”människor fritt får bilda sina åsikter och obehindrat ge uttryck åt dem” enligt J S Mill (Hallberg, s.161). Denna grundprincip är, som jag skall visa, självmotsägande.

Text: Zacharias Brandt, fd moderatpolitiker | Bild: Frihetsgudinnan (Statue of liberty). Foto: Ronile. Licens: Free use, Pixabay.com

Antag att person A och person B har intressen. Så länge dessa inte överlappar varandra eller på något sätt påverkar den andres frihet, kan de ge obehindrat uttryck åt dem, men i det ögonblicket de överlappar varandra uppstår det fenomen som liberalismen likaså bygger på, nämligen konkurrensen. Detta fenomen beskär bådas frihet till uttryck och därmed har man gjort ett principiellt avsteg från frihetens princip. Man tillåter båda att beskära varandras ”obehindrade uttryck”, vilket enligt grundprincipen inte får ske.

Det intressanta är även att den av liberalismen så omhuldade konkurrensen, aktivt beskär andras rätt att ”fritt ge uttryck åt sina åsikter”, just genom att man genom att ”konkurrera” ger sig in på en annan person område.

Slutsatsen av detta är att frihetens princip bara är tillämplig så länge som inte två personer berör varandras intresseområden eftersom de då förr eller senare kommer att beskära varandras frihet. För att kunna uppfylla detta krav måste en tvingande fördelning till, man måste aktivt fördela de intresseområden som olika personer önskar verka inom och tillse att ingen verkar utanför de tilldelade områdena, vilket är ytterligare ett avsteg från frihetens princip då den med automatik beskär det obehindrade uttrycket.

ArcanumSkolan 2024

Liberalismen är självmotsägande

Därmed har jag visat att det inte existerar i reell mening en situation där någon kan ”fritt bilda sina åsikter och obehindrat ge uttryck åt dem”. Idén existerar inte heller rent principiellt eftersom den är självmotsägande.


Liberalismen hävdar att friheten innebär friheten att äga. Jag hävdar att det inte är ägandet i sig som är av intresse för liberalisterna utan kontrollen av värdet av det ägda.


Ty, om ägandet som princip vore av intresse skulle ägandet kunna omfatta t.ex. femtusen trasiga skor i ett förråd. Men som alla inser skulle ingen satsa på detta. Varför? Därför att värdet av det ansamlade är obefintligt. Däremot är ägandet av högt värderad egendom det som försvaras. Vad man härigenom säger är att det är värdet som är det centrala, att själva värderingsmekanismen måste slås vakt om. Ty, om värdet av ett stort hus föll till noll skulle ägandeintresset bortfalla. Samma sak gäller aktier som plötsligt blir utan värde. Intresset att äga dem bortfaller.

Vad man därmed säger är att man försvarar principen att värdera något. Men vem eller vilka upprätthåller värdet och vad leder detta till? Jo, att man samtidigt säger att man föredrar ett orättvist samhälle framför ett rättvist. Varför? Ett värde kan aldrig åsättas objektivt helt enkelt därför att en objektiv värdeskala inte finns som koncept. All värdering är subjektiv och därmed godtycklig. Godtycke är, som man lätt inser, att förfördela någon till förmån för någon annan, vanligtvis ger man sig själv fördelar i förhållande till omgivningen.

Summering

Jag har således visat att liberalismens frihet inte är vare sig teoretiskt eller praktiskt genomförbar samt att dess ägande bygger på principen om godtycke dvs, orättvisa.

Alla ideologier som hävdar principen om skyddandet av värdet, är i sin grund orättvisa. Oavsett om de kallas liberala, kommunistiska, konservativa eller socialistiska. De är likafullt orättvisa system i grunden.

Text: Zacharias Brandt, fd moderatpolitiker

Relaterat

“Den samtida liberalismen brukar delas in i två huvudinriktningar: socialliberalism och klassisk liberalism, ibland även kallat nyliberalism. John Rawls bok En teori om rättvisa från 1971 ställd mot Robert Nozicks nyliberala verk Anarki, stat och utopi från 1974 visar denna uppdelning.” – Wikipedia

Donera till NewsVoice

Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq

Tags: liberalismen