Lasse Malmgren, selfie
Lasse Malmgren, selfie

ANALYS & DEBATT. I regeringsformen från 1974 förklaras det högtidligt att all makt utgår ifrån folket. Detta är ju själva demokratins grundtanke att all makt ska utgå ifrån folket, men egentligen står det i regeringsformen att all offentlig makt utgår ifrån folket. Denna offentliga makt har alltmer underminerats av andra maktfaktorer och dessutom degenererat som den viktigaste samhällsbärande maktfaktorn.

Text: Lasse Malmgren, ’Upprätthållare’ | Foto: Nizam Abdul Latheef. Pexels.com-licens

När vi tittar tillbaka på vårt lands historia kommer vi kanske rent av att se, att den representativa demokratin hade passerat sitt zenit och redan var i förfall, när regeringsformen med de anspråksfulla orden togs i bruk. För den verkliga makten idag utgår inte från folket utan ifrån eliten – en elit som alltmer har kommit att distansera sig från folket.

För att belysa mitt resonemang använder jag en normalfördelningskurva som ska visa den svenska befolkningen. Som i liknande kurvor visar den lodräta y-axeln antalet individer, medan den vågräta x-axeln i detta fall ska visa olika grupper i det svenska samhället. Dessa grupper är givetvis godtyckligt skapade för att jag ska kunna åskådliggöra mitt resonemang.

Diagram: normalfördelning
Diagram: normalfördelning

De olika grupperna i min schematiska uppdelning av befolkningen är som framgår av diagrammet minoriteter, upprätthållare/utförare och eliter.

Upprätthållare

“Upprätthållare” eller utförare är de många människor som arbetar i vårt samhälle och deltar i den arbetsdelning som egentligen är det moderna samhällets kännetecken. Principen arbetsdelning bygger på det enkla faktum att varje människa inte kan vara expert på, eller delta i, de många olika funktioner som det moderna samhället uppvisar. Det är troligtvis bättre att jag, som har en pedagogisk utbildning och en viss ämnesfördjupning, undervisar elektrikerns barn, medan han eller hon sköter installationen av elektricitet i min lägenhet. Det är intressant att det är en grundläggande kristen tanke, att vi ska tjäna vår nästa och att denna nästa på samma sätt ska tjäna sin nästa, det vill säga allt som oftast oss.

De människor som dagligen går till sitt arbete och utför sin funktion, är en förutsättning för själva samhällets existens. Det har visat sig att det är bland dessa människor man hittar den högsta moralen, både när det gäller att betala skatt och att skänka pengar till välgörenhet. De är, sett ur ett större perspektiv, samhällets byggstenar eller dess tjänare. ”Upprätthållarna” är de som vi lite slarvigt brukar kalla för folket.

Att jag valt att kalla dem för ”upprätthållare’” beror på att det är deras dagliga arbete som upprätthåller själva samhället. Detta faktum glöms ofta av nästa grupp, ”eliten”, som genom sin ledande funktion, ibland felaktigt kan uppfatta det som om det är de som främst upprätthåller samhället.

Tanken på att all makt utgår ifrån folket, innebär att riksdagen och de andra styrande organen i samhället ska tjäna folket, precis som folket eller de enskilda ska tjäna samhället. Det är m.a.o. inte så konstigt att den representativa demokratin kunde bli samhällsbärande i de kristna länderna, men vi ser också att denna tanke inte längre har samma bärkraft. När politiker idag förlorar ett val hör man ofta förklaringen att man inte tillräckligt tydligt har kunnat kommunicera sitt budskap, dvs att väljarna inte har begripit hur väl man tänker styra landet eller kommunen.

Det finns sällan en insikt i att man som politiker inte tillräckligt väl har lyssnat på folket eller satt sig in i folks situation. Det finns t.o.m. numera ett ganska nedsättande uttryck för detta att utgå ifrån eller lyssna till folkviljan – populism. Det är kanske inte så dumt att den politik som förs är populär hos folket? Det är väl just så det ska vara i en demokrati! Ordet populism är väl snarare maktens språk – en nedsättande beteckning på de politiker som alltför mycket lyssnar till folket.

Läs mer: Professor i civilrätt: Vem är egentligen populist?

Minoriteter

”Minoriteter” är de som mer eller mindre står utanför eller upplever sig att stå utanför själva samhället och dess gemenskap. Dessa minoriteter kan utgöras av människor med olika funktionsnedsättningar, eller de som är långtidsarbetslösa, har sjukersättning eller lever på försörjningsstöd.

I denna grupp kan också finnas personer med olika etnisk och religiös bakgrund. Givetvis kan man tillhöra en kulturell minoritet men ändå fungera som en ”upprätthållare”. Det avgörande för vilken av dessa två grupper man tillhör, är huruvida man förmår bidra till att upprätthålla samhället. De allra flesta invandrare är ju t ex samhällets ”upprätthållare”, trots att de i andra sammanhang kan utgöra minoriteter vad gäller religion och kultur.

Elitens undergrupper

FAKTA. “En elit (franska élite, från latinets eligere) är inom sociologi och statsvetenskap en begränsad grupp, som utövar ett oproportionellt inflytande i förhållande till en större grupp som den interagerar med. En elit kan motivera sin ställning på olika sätt: Aristokratiska argument (börd, etnicitet, kast)”. – Wikipedia

”Eliten” är de som styr samhället, delvis som valda representanter för folket (dvs. politikerna), men också de som genom ekonomisk makt och möjlighet formar samhällets förutsättningar. Till eliten hör också de som formar uppfattningarna i samhället, dvs. den mediala och kulturella eliten. Det finns alltså fyra elitgrupperingar.

Den anonyma globala eliten. Foto: Clem Onojeghuo (no attribution required), Pexels.com
Den anonyma globala eliten. Foto: Clem Onojeghuo (no attribution required), Pexels.com

Den ekonomiska eliten

Den ekonomiska eliten är den grupp som kanske mest verkar i det fördolda, men vars makt ständigt växer. Deras makt grundar sig på att denna elit kontrollerar stora ekonomiska tillgångarna men också det penningflöde som utgör själva blodet i samhällskroppen. Faktum är att den ekonomiska eliten skapar pengar genom att ge ”lån” till resten av befolkningen. De pengar som ges som lån är inte pengar som den ekonomiska eliten har, utan pengar som skapas av denna elit i det ögonblick de förmedlar ett ”lån”.

I den mänskliga kroppen så är blodet och blodomloppet ett osjälviskt tjänande till förmån för kroppens välbefinnande, men det ekonomiska blodomloppet fungerar inte lika osjälviskt utan de som styr detta ekonomiska omlopp försöker att berika sig på samhället enskilda organ och celler. Så var det dock inte under den representativa demokratins glansdagar, då välfärdsstaten byggdes upp. Då kunde t ex den ekonomiska eliten (läs familjen Wallenberg) samverka med den politiska makten för att bygga ett starkt Sverige. Man hade alltså folkets bästa i högsätet.

Numera har den ekonomiska eliten vinstmaximering som målsättning – en vinst som främst gynnar dem själva och deras närmaste gelikar, aktieägarna. Om de människor som genom sitt arbete har byggt upp deras rikedom och makt kommer i kläm, är det möjligtvis tråkigt, men ändå nödvändigt och sett ur deras synvinkel fullständigt logiskt. Det är så ekonomisk makt byggs upp. Om det är lönsammare att flytta verksamheten till ett annat ställe där kraven från de anställda är mindre, så är det ofrånkomligt, alldeles oavsett att det drabbar den arbetsstyrka som med sin skaparförmåga och sin solidariska arbetsinsats har bidragit till att skapa verksamheten.

Den ekonomiska eliten utnyttjar inte bara sin rikedom till sitt eget välbefinnande utan främst till att öka sin makt. Det kan man göra genom att påverka de andra eliterna som i sin tur styr befolkningen genom sina politiska beslut, sin nyhetsförmedling eller genom att förmedla sin syn på tillvaron eller vad som är kulturellt accepterat eller korrekt. Den ekonomiska eliten äger således tidningar, tv-kanaler, skapar tankesmedjor, köper reklamtid, sponsrar olika kulturella evenemang och äger de bolag som skapar film, underhållning, trender etc. På många sätt behärskar alltså den ekonomiska eliten de andra eliterna.

Regeringen år 2017 - Foto: Martina Hubner
Den politiska eliten i Regeringen, 2017 – Foto: Martina Hubner Regeringskansliet

Den politiska eliten

Den politiska eliten väljs genom allmänna val och ska på så sätt representera befolkningen. Denna elit har skärmat sig från folket genom att de alltmer sällan har upplevt folkets villkor eller dagliga liv. De flesta av dagens ledande politiker startade sina karriärer direkt efter skoltiden, ja, oftast under skoltiden som elevrepresentanter för att fortsätta i de politiska ungdomsförbunden. Där har många av våra ledande politiker utkristalliserats som ledarpersonligheter, fått träna sig i att argumentera och övertyga, dvs. kunna sälja sina idéer och sig själv som person.

Vi ser att deras inskolning i många fall har bestått av att leda och suggerera sin omgivning, i stället för att förstå, lyssna in och analysera vad som sker i det samhälle som de ska leda. Och strängt taget är deras uppgift i en representativ demokrati, inte bara att leda utan snarare att förmedla folkviljan till praktiska beslut och politik. Och i den mån politikerna inte följer folkviljan är det inte längre en fungerande demokrati.

Läs mer: Historiker: Demokratibegreppet förvanskas steg för steg av politikerklassen

MSM-jorunalisterna, SR-reporter - Foto: Mosthphotos.com
MSM-jorunalisterna, SR-reporter – Foto: Mosthphotos.com

Den mediala eliten

Den mediala eliten bör i en demokrati fylla en viktig funktion genom att ge en korrekt bild av vad som sker i samhället och i omvärlden. Den ska endast förmedla fakta, så ren och fri från åsikter och ställningstagande som möjligt. De många olika upprätthållarna finns i vittskilda miljöer med helt olika utsiktspunkter och ska alltså utifrån fakta få en uppfattning om, och ta ställning till, vad som ur deras synvinkel är vettig politik. På så sätt kan det skapas en mångfacetterad bild av skeenden i samhället.

Vi ser ju med all önskvärd tydlighet att media idag inte förmedlar neutrala fakta utan på ett i ögon fallande sätt har en medveten agenda för sin verklighetsbeskrivning. När ett perspektiv tillåts dominera som det görs i dagens media, så begränsas helt naturligt förutsättningarna för en fungerande demokrati.

Kulturhusetstadsteatern.se - Pressfoto: Petra Hellberg
Kulturelitens högborg – Kulturhusetstadsteatern.se – Pressfoto: Petra Hellberg

Den kulturella eliten

Den kulturella eliten kan i mångt och mycket beskrivas som den normsättande eliten, dvs. de värderar vad som är rätt och fel, gångbart och eventuellt klandervärt. Intressant är att det inte är några klara gränser mellan de olika eliterna, särskilt inte mellan de tre sista. Därför ser man också hur en ’kulturell’ författare vid lanseringen av sin bok mycket väl kan bli en medial figur och en politiker lätt också kan gå över till den kulturella eliten osv. På så sätt cirkulerar en relativt liten grupp människor runt i olika elitistiska positioner. Vi ser att det är samma personer som dyker upp i olika tv-program, i tidningar etc. Dock håller de verkligt tunga makthavarna inom den ekonomiska eliten en ganska låg profil och verkar mer eller mindre i det fördolda.

Heliga allianser

Det är intressant att se hur det bildas allianser mellan olika grupper. Vi kan tydligt se hur eliten bildar allians med minoriteterna och så att säga för deras talan. På så sätt kan personer inom eliten upprätthålla bilden av sig själva som moraliska föredömen. ”Allas lika värde” är ett användbart uttryck i sammanhanget. Sällan påpekas det att ”alla ska bidra” till att upprätthålla samhället.

Amanda Lind – Pressfoto: Riksdagen, 2018

Eliten engagerar sig gärna för avvikande grupper, som vissa folkslag eller invandrare i allmänhet, för sexuellt avvikande, för de som har ADHD osv. Vår nya kulturminister, Amanda Lind, har lovat att engagera sig i samernas sak. Just när skriver jag detta, besöker en transvestit SVT-programmet Go’ kväll för att berätta om sin livssituation. Det är alltså ofta det avvikande eller särintressena som får utrymme medan det vanliga och vardagliga kommer i skymundan. Ibland kan särintressena konkurrera med varandra och då kan det uppstå lite märkliga situationer.

Den kulturella eliten anser att feminism är viktigt men det är också flyktingar, eller den stora grupp unga män som sökt asyl i Sverige. När sexuella trakasserier och gruppvåldtäkter sker med den sistnämnda gruppen som huvudsakliga förövare och det främst är inhemska yngre kvinnor som är offer, uppstår en intressekonflikt. Den större gruppen får stryka på foten och minoriteten skyddas. Alltså visar inte eliten någon större medkänsla med de utsatta kvinnorna, medan den grupp som är särskilt brottsbenägna inom detta område, i stället förvandlas till ”svenska män i allmänhet”. Unga kvinnor av folket är inte någon intressant särgrupp.

Det har uppstått märkliga allianser mellan de kulturella, politiska och ekonomiska eliterna. Den kulturella eliten är ofta radikal, dvs. kulturradikal i den meningen att man vill bryta ner det gamla samhällets värderingar och mönster, för att bygga upp något nytt och mera progressivt. Politiskt sätt stod den kulturradikala eliten från början för en vänsterrevolutionär ideologi.

Kulturmarxism

Dessa radikala idéer hade sin grund i den marxistiska ideologin. Med Sovjetunionens och därmed den statsstyrda kommunismens fall, fick den radikala vänsterrörelsen att framstå som långt mindre trovärdig. Att en sann kommunism skulle växa fram genom ”folkets diktatur”, var något som inte längre framstod som troligt eller önskvärt med tanke på vad som hände.

De radikala idéerna från vänsterrörelsen tog sig alltså helt andra uttrycksformer, där grunden var en radikal förändring, medan målet såväl som vägen, framstod som alltmer oklar.

Kulturradikalismen har sin grund i marxismen som vill ha ett centralstyrt samhälle där staten var överordnad individen. Men ändå har man byggt en allians med nyliberalismen, som strävar i motsatt riktning och önskar maximal frihet för individen.

Eftersom nyliberalismen vill se ett samhälle utan regleringar, blir det ju mer eller mindre den starkes rätt som ska gälla. Med avregleringar följer att marknaden ska styra utan inblandning av samhället. Den liberala eller frihetliga tankegången innebär att samhällets strukturer eller traditionella värderingar närmast är att betrakta som onödiga eller till och med skadliga begränsningar av individens frihet.

Och här ser vi alltså den gemensamma plattform som kan göra alliansen mellan de kulturradikala och nyliberala möjlig. Båda grupperna vill förändra det gamla samhället även om det sker utifrån olika utgångspunkter och med olika mål.

Ett område där den kulturradikala eliten och den nyliberala, politiska eliten kan enas är frågan invandring. Från den kulturradikala ståndpunkten ska ”alla ha rätt till allt”, det ska inte finnas några gränser i världen. Från nyliberalismens synvinkel så innebär en stor invandring att välfärden och andra samhälleliga strukturer måste upphöra eller åtminstone försvagas, vilket innebär att den individuella friheten ökar. Från helt olika utgångspunkter fattar man liknande politiska beslut. Och i bakgrunden ser vi hur den ekonomiska eliten gnuggar händerna.

Dessa strävanden är helt i linje med den ekonomiska elitens önskan. Denna elit vill varken begränsas av nationella gränser eller samhälleliga regleringar. Stater ska underordnas de ekonomiska krafterna och de multinationella bolagen.

I de handelsavtal som den ekonomiska eliten strävar efter ska företag kunna stämma länder om dessa till äventyrs skulle begränsa konkurrensen eller de ekonomiska bolagens maktposition. För den ekonomiska eliten fyller en stor invandring också andra mål.

  • För det första kommer lägstalönerna att pressas nedåt, eftersom det i många av de välutvecklade länderna kommer att finnas nyanlända som kommer att acceptera låga löner när välfärdssystemen börjar försvagas.
  • För det andra är det mycket lättare att låta marknadskrafterna regera när det finns många grupper med olika kulturella bakgrunder och uppfattningar. Här gäller den gamla romerska devisen: ”Härska genom att söndra!”

Inom parantes sagt har den internationella eliten också skapat de krig som resulterat i flyktingströmmarna. Krig är en lukrativ verksamhet inte minst för det militärindustriella komplexet. Ett lätt sätt att komma åt skattepengar. Och eftersom den ekonomiska eliten till stor del styr den mediala eliten, så beskrivs krigen som en kamp för demokratin – en demokrati som man i praktiken undergräver! 

Upprätthållarnas eller utförarnas otacksamma läge

Det ligger i alla de ovan beskrivna maktgruppernas intresse att bryta ner nationalstaten. Men det ligger inte i upprätthållarnas intresse. De står ofta för någon form av konservatism, i den mening att de vill njuta av resultatet av sitt arbete. De tjänar samhället och vill ha något tillbaka. Folk försöker utföra sitt arbete och skörda sin lön, i tron att försämringarna av deras villkor endast är tillfälliga. De vill gärna tro att politikerna vill deras bästa, att kulturen beskriver deras situation, att media för deras talan och ekonomin verkar för allas bästa.

Men man får höra från ledande politiker att landet saknar en verklig kultur. De välfärds- och försäkringssystem som folk betalar och upprätthåller, försämras eftersom andra grupper med större behov har företräde. De upptäcker att det ekonomiska systemet inte tillvaratar deras intresse, men kräver deras arbetsinsats. De känner sig svikna.

Upprätthållarna blir i många stycken en klämd grupp mellan minoriteterna och eliten. Pensionen var ju från början tänkt att ge goda ekonomiska förutsättningar till de äldre som genom sitt arbete byggt upp samhället. Med det nya pensionssystemets införande blev det inkomsten som helt avgjorde pensionens storlek. Och en stor del av utförarna har arbetat hårt men fått lite avsatt till pension.

Diagram: normalfördelning
Diagram: normalfördelning

Tittar man på normalfördelningskurvan så kan man ana att x-axeln inte bara visar de olika grupperna utan också påvisar inkomstskikt, där man har högre inkomster ju längre till höger man kommer, medan minoriteterna är de som till synes tjänar minst. De lägre avlönade upprätthållarna tjänar dock inte så mycket mer än vissa minoriteter som inte alls

Minoriteter och eliter var förr små bidragsgivare till samhället och om de sistnämnda även jobbar lite svart, smugglar lite sprit eller cigaretter, eller kanske hjälper landsmän att komma hit mot lite betalning, så kan lätt en minoritets inkomst överstiga en lågavlönads.

Här växer lätt parallellsamhällen fram. Och den politiska eliten låter de som inte bidrar med skatter få del av välfärden. Den som har låg lön kan bli allt mindre benägen att arbeta, men tenderar att växa och börjar se sjukersättning eller något liknande som ett gott alternativ. Dessutom sjunker lägsta lönerna eftersom det finns gott om lågutbildad arbetskraft, vilket ju är anledningen till att den ekonomiska eliten vill ha ökad invandring.

Vi kan alltså se att det finns en tendens till att gruppen minoriteter växer på utförarnas bekostnad. Det blir allt mindre attraktivt att vara utförare, vilket också märks bland de mer välbeställda inom denna grupp. Har man skaffat tillräckligt mycket tillgångar kan man glida över till gruppen eliter, genom att t ex klokt investera på en skenande fastighetsmarknad.

Vi ser alltså hur gruppen utförare är en hårt trängd grupp och särskilt de med slitsamma och mindre välbetalda jobb kan med rätta känna sig utsatta.

Gruppen upprätthållare eller utförare har kommit mer och mer i kläm och känner sig orättvist behandlade. En illustration på detta fick jag under en matrast på min arbetsplats.

Berit gick i pension och fick efter skatt obetydligt mer än en fattigpensionär.

“Men det är ju mer än 2000 kr mindre än min svärmor som aldrig har arbetat här i Sverige!”, utbrast Amina, som invandrat från norra Irak.

Om man frågar politiker eller pensionsmyndigheten om detta får man förklaringen att skillnaden beror på olika beräkningsgrunder. Berits pension beräknas på vad hon hade tjänat som dåligt betald undersköterska efter att också varit hemma när de tre barnen var små, medan den invandrade kvinnans pension utgick från de behov som hon kunde tänkas ha för sitt uppehälle. Och eftersom hon inte hade någon inkomst utan endast bidrag, fick hon dessutom betydligt reducerade avgifter för sjukvård, tandvård och medicin.

Det var ju tänkt att den mediala eliten skulle granska makten, men det blir allt tydligare att så inte är fallet. Medierna ägs ju till stora delar av den ekonomiska eliten vilket, sätter sitt tydliga avtryck. Det är snarare så att media i stigande grad har kommit att granska upprätthållarna för elitens räkning. De upprätthållare som inte har riktiga och korrekta åsikter misstänkliggörs och hängs ut. Om någon media skulle avvika från elitens agenda och framföra synpunkter som är högst berättigade, sett från upprätthållarnas synvinkel, så brännmärks de och stämplas som hatsajter.

Tidningen Nya Tider beskrivs som en hatsajt, trots att det är en tidning som uppbär statligt presstöd. Men bara det faktum att tidningen framför åsikter som inte helt stämmer överens med elitens tankegods, gör att den stämplas med allehanda epiteter. Man för hindrar tidningen och dess förlag att få tillträde till Bokmässan osv.

Internationell trend

Den verklighetsbeskrivning som jag här har gjort utifrån mitt eget perspektiv som utförare, är något som är en allmän trend i de västliga demokratierna.

USA är ett bra exempel, där medelklassen har blivit fattigare, inte minst i samband med bankkrisen! Då ”räddades” den ekonomiska eliten av den politiska, utan att de mediala och kulturella eliterna ställde upp på utförarnas sida. Samhället eller upprätthållarna fick överta den ekonomiska elitens ”skulder”, trots att många upprätthållare därtill hade förlorat hus och hem i den ekonomiska krisen.

Det har till slut blivit uppenbart för många av upprätthållarna, att ingen av eliterna tar till vara deras intresse. Reaktionen ledde till ett oväntat stöd för Donald Trump, som på ett grovhugget och förenklat sätt förde deras talan. Samtidigt ser vi hur eliterna försöker begränsa hans makt och ifrågasätta hans legitimitet, trots att Trump själv tillhör den ekonomiska eliten. Men han är inte ett helt lydigt redskap för denna elit, som hellre sett den lojala Hillary Clinton som president.

Vi kan se att det i land efter land bland de västerländska demokratierna kommer reaktioner mot eliterna. Folk inser att demokratin är något helt annat än den utger sig för att vara. Den är inte längre en samhällsinstitution som utgår ifrån folket eller tar tillvara deras intressen. Demokratin lever inte upp till sitt namn utan har i stället blivit ett redskap för eliten. Revolutionernas tid är kanske inte förbi?

Text: Lasse Malmgren, ’Upprätthållare’

I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.

12 KOMMENTARER

  1. Ja naturligtvis … självklart … business as usual … all makt UT GÅR från folket !! Dvs all makt FÖRSVINNER !! All makt går ut

  2. Sluta använda begreppet ” eliten ” om psykopaterna. De enda områden som de behärskar tillräckligt bra för att förtjäna ett sånt epitet är bedrägeri och mytomani. Kalla dem för vad de är , P-s-y-k-o-p-a-t-e-r …

    • Jag är benägen att hålla med dig. Att studera eliten är ofta som att studera en självförhärligande, skenhelig, sociopatisk och organiserad kriminalitet. Jag tänker återigen på filmen Gudfadern, hur man vid ett tillfälle säger att deras kriminella verksamheter ska vittvättas och bli legala, men inte desto mindre oetiska.

      Det påstås att Bank of America grundades av den italienska maffian. Stämmer det?

      Wikipedia: “Amadeo Pietro Giannini (Italian pronunciation: [amaˈdɛːo ˈpjɛːtro dʒanˈniːni]), also known as Amadeo Peter Giannini or A.P. Giannini (May 6, 1870 – June 3, 1949) was an American banker who founded the Bank of Italy, which became Bank of America.”

      “Amadeo Pietro Giannini was born in San Jose, California, to Italian immigrant parents.”

      Artsandculture.google.com: “Rumors surfaced that Giannini was a member of the “Sicilian mafia,” worked for the Pope, and planned to overthrow the American government.”

      https://artsandculture.google.com/exhibit/ywKCC2Udnlo3KQ

  3. @ Sassersson

    Misstaget människor i allmänhet gör är att negligera ordens betydelse och påverkan på vårat undermedvetna , någonting som psykopaterna desto värre är mycket medvetna om. Illuminati ( de upplysta ) är ju ett ord som kommit att figurera mycket på senare tid och är en beteckning på en begränsad och något diffus gruppering inom NWO , krasst beskrivet. ” De nedsolkade ” är väl en bättre och mer klargörande benämning på deras karaktär.

    Jag håller i dagarna på med att se igenom en lång film , nämligen ” Everything is a rich mans trick “.
    https://www.youtube.com/watch?v=jiHm2S0w3_Q

    Denna film belyser bl.a. hur väldigt tätt samarbetet varit mellan den organiserade kriminaliteten och det politiska/ finansiella etablissemanget. Vi är bara så hjärntvättade att vi inte riktigt förmår att , en gång för alla , greppa det faktum att de två kategorierna faktiskt summeras till-En.

    För att fortsätta med alternativa rubriceringar kan vi väl också begagna ” Mörkermännen ” som är en ” mitt-i-plytet ” – beskrivning av Ulf Lundell.

    När vi ändå är inne på rockande poeter reciterar jag Dylans “…steal a little and they throw you in jail , steal a lot and they make you a king.”

  4. Det finns inget inom den marxistiska-leninistiska ideologin som heter ‘kulturmarxism’. Det är en myt. Marxismen-leninismen går ut på att vi ska byta det NUVARANDE kapitalistiska ekonomiska systemet till ett socialistiskt och senare kommunistiskt ekonomiskt system.
    Emellertid var både Marx Lenin mycket för att arbetare skulle kunna läsa, gå i skolan, och kunna delta i kulturen som då på 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet tillhörde överklassen. Det fanns knappt några arbetare som kunde betala en dyr utbildning i konst eller i andra kulturella överklassarbeten – och detta var Marx och Lenin emot.
    Ingen av dem har skrivit så mycket om HBTQ-frågor. Men givetvis ansågs kvinnorna tillhöra arbetarklassen och att kampen skulle inkludera kvinnor och andra arbetare av olika nationer. Bolsjevisten Alexandra Kollantay har skrivit om prostitution och mycket annat som rör arbetarkvinnor. Varken Marx eller Lenin berörde handikappfrågor. Men Lenin skrev om invandrare och att de även tillhörde arbetarklassen och att ingen skulle ställas utanför i kampen mot kapitalet och för ett socialistiskt samhälle.
    Och ‘folkets diktatur’ har jag som är kommunist aldrig hört talas om. Men jag tror att ni menar ‘Proletariatets diktatur’. Idag lever vi med kapitalets diktatur där några få har makten. Vi vill ta det steget till arbetarnas och fattigas diktatur.
    Jag tror att ni har förväxlat Kinas kulturrevolution med marxistisk kultur. För det är inte samma sak!

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here