Christer Nilsson (1941-) är historiker och författare (6 böcker), ledarskribent och recensent av facklitteratur. Han har skrivit för Läkartidningen, Axess, Ale - Historisk tidskrift, Finsk tidskrift, Expressen, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Östgötacorren, Borås tidning och 
DEBATT. Historikern Christer Nilsson sammanfattar riksdagsmännens privilegier och hur det har isolerat dessa från folket vilket de borde arbeta för heltid, men inte alltid gör. Idag finns det goda skäl att utgå ifrån att en toppolitiker samtidigt är en välavlönad lobbyist.
Artikeln uppdaterad kl 17:32*
349 riksdagsmän tjänar i dag hyfsat, 66,900 kr i månaden (2008: 52,900 kr). Är man ordförande i ett utskott, tillägg på 20 procent. Dessutom ett antal fringisar: Guldkort på SJ à 89,100 kronor per år, utlandsresor, övernattningslägenheter på attraktiva adresser och fallskärm när man slutar.
Statsministern och talmannen tjänar båda 172,000 kronor i månaden. För att slippa kritik för egen mannamån har en arvodesnämnd inrättats som kontinuerligt höjer arvodena. Men omtänksamt nog är det i praktiken riksdagen själv som kontrollerar (och beordrar) nämnden.
Färre än tre procent (och minskande) av befolkningen är medlemmar i ett politiskt parti. Ur denna krympande folkspillra rekryteras sedan alla politiker i kommuner, landsting och riksdag. En skara som är mer yrkesproffs, med en lukrativ karriär, än förtroendevalda. Pengarna styr. En sann födkrok. Politiker som för sin överlevnad lyssnar mer på sitt eget parti och dess ideologi än på folkviljan.
En demokrati som sätts på spel, karriären går spikrak – från ungdomsförbunden, utan besvärande yrkesutbildning eller yrkesutövning, rakt in till arvoderade uppdrag i den politiska apparaten eller regeringskansliets statsrådsberedning, i dag häpnadsväckande stor 4800* personer.
Ingvar Carlsson har berättat att på Tage Erlanders tid ingick han och fyra personer i statsrådsberedningen.
Partierna har mer gemensamt med varandra än med de väljargrupper de påstår sig företräda.
Toppstyrningen har ökat och allt kretsar kring partiledningen och i synnerhet partiledaren. Partistödet är en avgörande brytpunkt. Partiet har blivit ekonomiskt oberoende av medlemmarna som står för 2 procent, 98 procent från skattebetalarna och det är hissnande summor 1,2 miljarder per år, 4,8 miljarder under en mandatperiod. Det sägs att partistödet när det skapades skulle ”stärka demokratin”. Nu vet vi bättre. Det stärker partikassorna. Utan någon redovisning. Utan insyn från medier och från oss som betalar notan.
Mer demokratiskt skulle i så fall vara att den enskilde riksdagsmannen skulle få stödet i stället. I dag får han/hon förlita sig till RUT, Riksdagens utredningstjänsts 35 medarbetare, för att tampas med regeringsdraken som backas upp med 4800* tjänstemän.
Regeringarna ser till sina egna när det gäller ”efterarbetsmarknaden”- 6 av 10 är politiker som blir landshövdingar, generaldirektörer, diplomater och chefer för statliga företag. Cirka 50% av avhoppade toppolitiker går till PR-svängen och ”konsultuppdrag” med fördubblade löner – Björn Rosengren, Göran Persson, Göran Hägglund, Fredrik Reinfeldt, Anders Borg. Det är skandal att insynen, hur dessa lobbyister agerar i sin nya roll, är lika med noll i Sverige, till skillnad från i USA eller i Bryssel där man kräver full transparens.
Text: Christer Nilsson, historiker