Helene Bergman: Kidnappad kvinnokamp blev manshat och statsfeminism

HELENE BERGMAN OM STATSFEMINISM

5
47
Helena Bergman, pressfoto
Helena Bergman – Pressfoto: Model House

Journalist: Dagens feminister saknar samhällsanalys och har istället lierat sig med makten, rättsväsendet, forskningen och media. Nu har vi en historielös feminism som strävar efter att göra män till sexbrottslingar, som diskuterar Rutavdragets vara eller inte vara och att flickor inte får ha rosa.

Text: Helene Bergman (Bergmanhelene.com), journalist, författare, fotograf och föreläsare. Hon var en av profilerna i det legendariska kvinnoprogrammet Radio Ellen i Sveriges Radio. | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2012-02-01 | NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln.

Hur kunde den sexuella och feministiska revolutionen på 1960-talet förvandlas till en förtryckande maktapparat på 2000-talet, där våra män och söner utmålas som potentiella våldtäktsmän och kvinnor som dumma våp?

Då var det en berättigad kamp för kvinnors lika värde och möjlighet. Nu är det en historielös feminism som strävar efter att göra män till sexbrottslingar, som diskuterar Rutavdragets vara eller inte vara och att flickor inte får ha rosa. Trots att Statistisk årsbok för Sverige 2012 visar att kvinnor fortfarande tjänar betydligt mindre än männen.  Att kvinnor fortfarande lägger mer tid på hemarbetet än vad männen gör.

Men dagens feminister verkar sakna samhällsanalys och har istället lierat sig med makten, såväl rättsväsendet, forskningen som media. Det är en feminism som försöker få dagens unga kvinnor att agera som om de inte har något inflytande trots att de har såväl den sexuella som ekonomiska friheten att ta makten över sitt eget liv eftersom de kom till ett, så gott som, dukat bord.

Det var på 60-talet den sexuella frigörelsen kom tillsammans med kravet på att kvinnor måste kunna försörja sig själva. Två förutsättningar för att kvinnor skulle ha möjlighet att ta ansvar för sina egna liv. Vi 40-talister uppfostrades i en värld av romantik och blev vuxna i ett totalt sexualfixerat samhälle. Vi växte upp i ett samhälle, där våra mödrar arbetade halvtid för att få s.k. nålpengar. Men de flesta var hemmafruar. Papporna såg vi inte mycket till. De jobbade och engagerade sig i samhället. Några dagis fanns inte. På sin höjd lekskolor, där barnen kunde vara tre timmar om dagen.

När Beatles, Rolling Stones och mellanölet kom var vi tonåringar och livrädda för att bli med barn eftersom det inte fanns några p-piller. Abort var inte heller tillåten i Sverige, men i Polen. Först 1975 blev aborten fri i Sverige. Skräcken att bli med barn var större än rädslan att säga nej till killen som ville ligga. Att bli med barn var oerhört skambelagt och det sociala trycket var enormt.

P-pillret godkändes i Sverige 1964, då var jag 18 år. Hela min tonårstid bestod av rädslan för att bli med barn. Kondom, javisst! Men ack så pinsamt, därför att det sexuella klimatet var inte alls så öppet som nu. Men när vi kunde äta p-piller försvann också rädslan att bli med barn och förbyttes i lust och experiment. Den sexuella revolutionen i slutet på 60-talet, innebar till en början ett sexuellt bejakande av den kvinnliga sexualiteten. Böcker skrevs som ”Våra kroppar, våra jag.” Bh:ar slängdes, den kvinnliga orgasmen hyllades, byte av partner tilläts och porren blev fri.

Då hände något! Jungfrun måste kunna skiljas från horan. Feminismen har i grunden alltid handlat om den kvinnliga sexualiteten, där kvinnor tagit sig den självklara rätten att definiera den – på gott och ont. Den sexuella grenen av feminismen utvalde sig själv till moralens väktare och har fortsatt på den vägen fram till idag, då män utmålas som potentiella våldtäktsmän och kvinnorna med sin sexuella frihet som offer.

Men problemet är att kvinnor inte är särskilt tillåtande mot sina medsystrars sexualitet, därför har feminister alltid velat kontrollera den, under täckmantel av något annat. Precis som religioner och det patriarkala samhället gjort i alla tider. Riktiga feminister, läs ärbara kvinnor, började klä sig i velourkläder och fotriktiga skor, slutade sminka sig och lät håret försvinna i huvuddukar. Allt för att inte betecknas som sexobjekt utan som hjärna. Den kvinnliga sexigheten och flirten med män förbjöds inom feminismen. Barn fick vi föda, men ligga med män var inte längre så populärt. Vi kunde inte ens tala om det.

Allt för att inte kunna bli beskyllda för att vara horor utan hjärna, men kvinnor med hjärna, fast utan sexualitet. Det var Kampen och Saken som överskuggade allt – då! Kampen om makten med männen i samhället och i familjen. Under parollen ”Gråt inte kämpa!” gick vi ut i kvinnokamp, övertygade om att även männen skulle få glädje av vår frigörelse.

Vi började jobba och försökte fixa barnomsorg åt de barn vi själva valt att föda. Vi tröttnade på att vänta och gick ut på gatorna och skanderade: ”Ropen skalla, daghem åt alla!” Vi började ställa krav på våra män att de skulle dela på hälften av hushållsarbete och ta hand om barnen lika mycket. Vi kämpade på alla plan såväl hemma, som på jobbet och i politiken. Vårt livspussel gick inte ihop, men vi gav oss inte. Kvinnoredaktioner startades i medierna. Själv jobbade jag på Sveriges Radios kvinnoprogram Radio Ellen, som var ett utmärkt program och en viktig feministisk opinionsbildare, där kvinnor såväl nationellt som internationellt fick komma till tals. När FN:s kvinnokonferens hölls i Nairobi 1985 sände vi direkt hem till Sverige. Vi tog upp surrogatmödraskap, provrörsbefruktning, organexport, kvinnors arbete mm.

Men där odlades också myterna om att kvinnor skulle vara mer fredliga än män, att kvinnor var mer solidariska än män, att kvinnor på det hela taget skulle vara godare än män. Så hände något igen.  Den fria feminismen kidnappades i slutet av 1980-talet; avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.

Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre den patriarkala statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser.

Det som hela tiden har saknats är den berättigade kritiken av feminismen. Den saknas fortfarande. Kritiska artiklar kommer inte in i traditionella medier. Där har dagens feminister slagit fast vad som är politiskt korrekt att diskutera. Detta har cementerat feminismen, vilket innebär att vi nu fått ett slags maktmatriarkat som ersatt det tidigare patriarkatet. En samhällsordning som gav fäder och äldre män en institutionaliserad makt över kvinnor, barn och yngre män.

Nu har könet i maktsfären bara bytts ut. Att ersätta en maktideologi med en annan är ingen lösning för att få goda relationer mellan män och kvinnor.

Text: Helene Bergman (Bergmanhelene.com)


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

5 KOMMENTARER

  1. Helen Bergman nämner inte varifrån den ”feministiska rörelsen” kommer, eller inom vilken maktsfär den egentligen emanerar, underförstått bara att den var en biflod till en (internationell)vänstervåg under sextiotalets mitt. Att den därtill var en i grund och botten [raderat ord] maktdemonstration, undgick dom flesta på den tiden, trots alla synliga tecken i skyn. Så är det även nu för tiden. Den [raderat ord] Frankfurterskolan brukar i och för sig nämnas som en startpunkt, men det temat är absolut inte PK.
    Jag är själv jämnårig med H B och har i mer än 50 år tvingats till att leva i ett land, vars Elit, politiker, myndigheter och en stor del befolkningen blivit grovt hjärntvättade av en [raderat ord] monopolmedia, som har lagt rabarber på all historieskrivning via sitt stora ägande av media, bokförlag, Hollywood, Wall Street och mycket annat. Därför äger dom de facto framtiden och hur den kommer gestalta sig finns beskriven på många håll! Men för gojim blir den inte trevlig, särskilt inte för den vite, kristne mannen.
    Som exempel tar jag SPLC; ”Southern Poverty Law Center”, en amerikansk-[raderat ord] ideell ”människorättsorganisation”, som säger sig kämpa mot racism och hatbrott, men likväl på nätet går ut med följande ytterst hatfyllda budskap: ” All Races Must Work Together to Make Europe and America Non-White”.

  2. En mycket intressant läsning för oss som har föräldrar födda på 40 och 50-talet. Det är ett kvitto på vad vi själva har observerat, men inte i ung ålder riktigt förstått. Vi var som barn upptagna med att utforska världen utanför som barn gör/ gjorde, med nersmutsade kläder, blåmärken och skrapsår.
    Tiderna förändrades och vi lärde oss i skolan att dela på sysslor och att det inte gjordes någon skillnad på oss pojkar och flickor. Vi till och med bytte om i samma omklädningsrum i de tidigare klasserna. Man visste på den tiden att lusten till det andra könet inte existerade hos barn i tidiga skolklasser. Jag själv fick se att utanför skolan så levde mkt. av den gamla ordningen kvar där mammorna antingen var hemma eller jobbade på dagarna , men samtidigt körde det stora lasset i hushållet, matade oss barn med skogaholms-mackor och hade alltid ett leende på läpparna. Papporna var mest frånvarande, jobbade långt i på kvällarna, men det fanns de pappor som aldrig gjorde nåt i hemmet utan var fastklistrade soffklumpar med en öl i handen. Idag så är normen att föräldrarna SKALL jobba, tjäna minst lika mycket, ha barnen på 3st olika sporter, ha ett modernt och smakfullt inrett hus, resa runt halva jorden på semester. etc.etc…. Jag tror att de flesta känner igen betraktelsen. Det är en orimlig vardag inser man snart. Belastningen blir omänskligt hög och leendena har försvunnit. Slitningar uppstår, det intima mellan de vuxna hinns inte med och slutar för ofta med separationer och ensamhushåll med barn som lever i väska och byter hem varannan vecka. (Detta är enligt mening en stor orsak till den bostadsbrist som råder). Kvinnans frigörelse har varit stor och både män och kvinnor har idag råd att leva i egna hushåll. De har möjlighet att odla sin sexualitet som singlar på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt, med en nätdejting-sajt i mobilen och ofantligt utbud av likasinnade på andra sidan ”plinget”…. Men sällan har det varit så många ensamma och trasiga själar därute.
    Samtidigt så utmålas mannen från vissa håll som den store Satan, som bara kommer med elände vart än han sätter sin fot. Kvinnosaks-kampen var från början en skinande sportbil, men har med tiden kört i diket, övergivits och någon har sprayat bilvraket med ”Feminism” på sidan.

  3. Vi har i dag en statsfeminism. Det är inte tillåtet för män att förtrycka kvinnor. Kvinnor ska kunna utbilda sig och kunna få ett bra jobb. Det är viktigt att kvinnor får samma lön som män – för samma arbete. Sveriges regering kallar sig feministisk och då handlar det om att säkra röster. Kvinnor gillar feminism, alltså kallar sig regeringen feministisk.
    Men den feminism vi ser i dag är extrem och sekteristisk och ser mannen som sin fiende som ska bekämpas om makten. Man tycks då ha ”glömt” att verka för en högre uppskattning av kvinnliga egenskaper och vad som traditionellt betraktas som kvinnliga sysslor.

    ”Den som ska bekämpas är den vite heterosexuelle mannen och att diskriminera denne är helt okej och det kallas därför inte rasism, sexism eller någon form av fobi. Denna feminism fostrar också män att huka sig och ta på sig en kollektiv skuld för patriarkatets försyndelser. De kämpar inte emot. Denna elitfeminism lever med illusionen att de har en mycket skrämmande och farlig fiende – patriarkatet med sin våldtäktskultur. Det förvånar därför inte att de arbetar för kärnfamiljens upplösning. För dem är en skild kvinna en lycklig kvinna och en ensamstående kvinna med barn lever ett bättre liv, än om hon lever med en man” ( K O Arnstberg).

    Svenska elitfeminister intresserar sig inte ens för det växande kvinnoförtrycket – hedersmorden /våldet som är ett resultat av islamiseringen av våra förorter. Den som inte bejakar den feministiska retoriken riskerar att råka illa ut: kvinnor, homosexuella, invandrare och etniska minoriteter är alla ”patriarkatets offer”.

    Propagandabilden av män som potentiella våldtäktsmän, och hustrumisshandlare sprids på alla nivåer, också av statliga organisationer.
    Männens tid är över. Det var en ond tid. Nu måste kvinnorna få ta vid. Den manliga aggressiviteten får stå tillbaka för omvårdnadsprincipen. Det är inte längre testosteron som gäller utan östrogen.
    Men det går inte att komma förbi att sexuallivet handlar om att göra barn och att både kvinnor och män behövs. Med andra ord är heterosexualitet och familjebildning normalt och nödvändigt för alla livsdugliga samhällsbildningar. Politiker, stats-och elitfeminister som tror att människan är fri att bygga ett samhälle på någon annan grund har tappat kontakten med verklighet och livsvillkor.

  4. Herre jösses vilken pricksäker beskrivning, då också med beaktandet att artikeln är skriven långt innan MeeToo, osv.

    Jag gillar framförallt det här citatet:

    ”Så hände något igen. Den fria feminismen kidnappades i slutet av 1980-talet; avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.”

    Den feminism vi ser idag handlar till stora delar om att byta ut patriarkatet mot matriarkatet, vad som eg är bättre med att byta har endast med makt att göra.

    Precis som på så många andra områden så har ”ursprungsfeminismen” alltid förutsatt att feminism stod för frihet och jämställdhet mellan könen. Idag handlar det könsmakt på samma sätt som patriarkatet, om inte ännu värre, total makt inklusive allt genustrams som feminismen nuförtiden alltid faller tillbaka på.

    Feminismen har också alltid ansetts vara en vänsterrörelse, mycket sannolikt därför att kvinnor i allmänhet står längre till vänster än männen. Så här går det när man låter socialismen få infiltrera olika politiska frågor.

    Man kan ju stillsamt undra över vad Helene står i dag när hon ser slutresultatet av alla ursprungsfeministers idoga arbete??

    Fortsätter hon hylla alla sina socialistiska ideal??

    • Jag är kommunist, och är medlem i Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). Vi är nog kanske det enda socialistiska partiet som inte anser oss vara feminister. Kommunistiska Partiet (K) betecknar sig som ett feministiskt parti.

      SKP slåss för arbetarklassen oavsett kön, nationalitet, ålder, funktionshinder, religionstillhörighet, etc. Vi prioriterar inte någon utsatt grupp. Vi är alla lika utsatta för kapitalismen. Kapitalistiska feminister förtrycker i lika hög grad socialistiska feminister i arbetarklassen som kapitalistiska män.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här