DEBATT. Svenska politiker stolta över HBTQ-frihet, Sverige som humanitär stormakt och föregångsland i världen, sportjournalister samt företrädare för den svenska neutraliteten är alla exempel på nationalism, menar Torsten Sandström professor emeritus i civilrätt. Vi måste förtydliga och revidera vår syn på vad nationalism egentligen är.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet. | Bild: Margot Wallström, Stefan Löfven och Carin Jämtin, alla stolta över den svenska HBTQ-nationen. Foto: Maria Groth, Mostphotos
Jag blir så trött på alla som utan att närmare förklara sig skäller på nationalister. I en stor del av samhällsdebatten likställs utan vidare nationalism med fascism eller nazism. Det är klart att nationalism av dessa diskriminerande slag är något farligt, men sådana grupper är i dagens Sverige små [ref 1]. Något potentiella hot mot det öppna samhället är de inte. Därför tycks det flitiga bruket av fulstämpeln ”nationalist” var ett försök att svärta ned en krets av politiska motståndare på högerkanten.
Det kan därför behövas en kort presentation av olika tänkbara typer av nationalism, som inte tillhör de nyss dödskallemärkta. Meningen är att avdramatisera begreppet nationalism.
Nationalism som hyllar den egna nationen
Den vanligaste typen av nationalism tar sikte på ett blommigt hyllande av den egna nationen. Det rör sig ofta om svallande känslor i samband med sport, konsumentvaror, musik, mat och andra kulturyttringar. Resultatet av denna nationella hybris blir ofta att konkurrerande nationer svartas ned eller hånas. Den egna lyfts till skyarna. Fenomenet är löjeväckande, men kanske något naturligt. Åtminstone sysslar många sportjournalister med detta varje dag. Även ledande svenska politiker talar om Sverige som ett föredöme för världen.
Nationalism som en självständighetsförklaring
En seriös variant av nationalism går ut på att avskilja den egna nationen från vissa typer av samarbete med andra länder. Urtypen är Schweiz, som byggts på fyra kulturella ben, ett fransk, ett tyskt, ett italiensk och ett rätoromanskt. Från Europas mitt försöker landet hålla samman sitt folk och samtidigt avskilja sig via neutralitet och icke-medlemskap i EU.
Överstatlig reglering vill schweizarna enbart godta via beslut i det egna parlamentet. Frånsett medlemskapet i NATO har för övrigt Norge valt en liknande självständighet utanför EU. Vem kan kritisera dessa två nationers val? Det rör sig om traditionella demokratiska lösningar, som har starkt stöd av befolkningen i de två länderna. Detsamma gäller för övrigt den svenska neutraliteten samt engelsmännens vilja till Brexit.
Nationalism för att isolera landet från utländska kulturer
En tredje typ av nationalism är mer omstridd. Nu gäller det frågan i vilken mån den egna nationen ska tillåta invandring eller att de nyinflyttade bibehåller sin kultur i vissa avseenden. Orsaken till att frågan är het beror på de skäl som framförs mot multikulturalism av detta slag. Det finns nämligen en hel flora av argument för eller mot sådan multikultur. Argument som rör ras är med all rätt dödskallemärkta, men om vi bortser från etnisk diskriminering finns det många sakligt relevanta skäl att kritisera idén om multikulturalism, i vart fall den vidöppna famn vi sett i Sverige under senare år.
Hedervärda skäl är exempelvis att inflyttning är kostsam för skattebetalarna, att den leder till utanförskap hos de nyinflyttade eller att följden blir påtagliga inslag av kriminalitet och annat bråk i skolor och bostadsområden.
Islamsk invandring erbjuder särskilda problem, med risk för klankrig i förorterna eller förtryck av kvinnor. En öppen diskussion om dessa problem hindras genom att svenska politiker och medier stämpar argumenten som nationalistiska. Stämpel fungerar som ett slagträ. Det officiella Sverige stänger dörren till en debatt om multikultur.
Globalismen som nationalismens antites
Den stängda dörren sammanhänger med den svenska drömmen om en global värld. Globalismen kan nämligen ses som en nationalismens antites. Men globalism är egentligen något mycket oklart. Nationella gränser existerar faktiskt. Resor över dem förenklas enbart för vissa nationers medborgare. Stora politiska skillnader finns mellan olika nationers statsskick. Språkliga gränser finns också och gigantiska ekonomiska och kulturella skillnader förekommer mellan individer från olika nationer.
Globala frågor överskuggar Sveriges problem
Därför är vänsterliberalernas hårda driv mot en global värld ett politiskt projekt som försöker sopa en försiktig nationella reformpolitik under mattan. Det är nämligen så att vänstern håller på att förlora sin gamla väljarbas av partitrogna arbetare. Dessa är i dag skeptiska till det högskattesamhälle som inte klarar av bra skolor, goda bostäder i storstäderna, en tillgänglig sjukvård, ett fungerande försvar osv.
I stället för att idogt verka för att lösa vardagens många problem satsar den politiska eliten på globala frågor. De tycks mena att lösningarna till Sveriges framtid ligger utanför nationens gränser. Enorma resurser läggs nämligen på ett ineffektivt bistånd till fattiga länder.
Vidare plöjs jättesummor ned i EU, FN och en rad andra verktyg för drömmen om det globala samfundet. Detta sker trots att många av de internationella organisationerna brottas med svåra politiska problem. Den svenska arbetare som är missnöjd med nationens politiska vägval får den globala lovsången i halsen. Jag tror inte att detta kommer att hålla i det långa loppet. Vi ser redan hur det folkliga missnöjet pyr i västerlandet och i Sverige.
Öppet samtal i samhället
Stora globala visioner i politiken är alltså inte rätta vägen. Inte heller en renodlad nationell politik anser jag gångbar. Det gäller att föra ett öppet samtal om de två politiska linjernas för- och nackdelar. Demokratins kärna är att lyssna på medborgarna och forma politiken därefter.
Det duger inte att skåda i globalismens kristallkula och sedan driva en storskalig invandrings- och multikulturpolitik. Inte heller är jättesatsningar på ett överstatligt EU eller på u-landsbistånd lösningar på vad svenska väljare efterfrågar.
Jag tror folkflertalet gärna ser ökad handel, öppna gränser för medborgare i Kärneuropa och en rimlig grad av effektivt finansiellt stöd till fattiga länder, som gjort sig av med sina korrupta regimer.
Vanliga svenskar är inga rasister. De är tämligen generösa, som resultaten av åtskilliga insamlingar visar. Många förstår också att expanderande auktoritära krafter – såsom Kina och islam – bäst hanteras genom internationell samverkan.
Goda nationella politiska resultat
Jag tror att svenskarna i ökad utsträckning själva vill bestämma över de stora summor som idag betalas i skatt. Man vill först och främst se goda nationella politiska resultat. Framför allt vill man ha ett inflytande över de storstilade ”globala” projekt som eliten driver. Som jag visat inledningsvis finns det hedervärda skäl för nationella känslor. Globalismen är däremot en problemfylld dröm.
Det som krävs är alltså mer nationell verkstad. Om Sverige ska göra en insats i klimatfrågan tror jag inte internationellt samarbete kring några darriga procentmål är den effektivaste vägen. En stor svensk satsning på ny kärnkraftsteknik är den mest praktisk lösningen på nationens snabbt ökande behov av elektricitet, då mängder av koldioxid från fossila och biologiska bränslen i framtiden måste fasas ut. Låt därför Sverige jobba hårt för ett sådant globalt utvecklingsarbete!
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se)
Referenser
- [ref 1] Wikipedia: Nordiska Motståndsrörelsen (160 st medlemmar)
Torsten, då du skrivit en av årets mer träffsäkra artiklar så vill jag med dessa rader ge dig uppslag inför fortsättningen.
Det har uppstått en diskrepans mellan partieliterna och den befolkning som via val tillsätter dem.
I samband med 100 årsfirandet av den svenska demokratin så har Riksdagen givit ut en bok, något som tyvärr gått mig förbi, men den är recenserad av Einar Askestad i en artikel hos Det Goda Samhället.
Jag tänker läsa den men innan jag kan kommentera innehållet så vill jag förmedla denna utmärkta artikel så att vi här hos Newsvoice kan föra debatten vidare vad som går att göra åt detta fenomen.
Läs denna artikel och kommentera gärna.
https://detgodasamhallet.com/2019/04/20/gastskribent-einar-askestad-den-stulna-demokratin/#more-16099
Jag vill bara påminna om att klimatfrågan är ett bredare och mer problematiskt ämne än engerifrågan. Om det råder en klimatkris eller inte tål att diskutera. Här finns olika teorier. Att vi står inför en energikris är däremot tydligt. Fossila bränslen är inte oändliga. Såväl olja, gas som biobränsle skapar dessutom CO2. Därför är kärnkraft, gärna modern sådan den rätta vägen, om vi inte djupgående ska förändra vår civilisation.
Artikeln är rörig och på slutet ser jag att professorn har “gått på” den där propagandan om klimatet och yttrar sig troligen utan att verkligen ha gått igenom frågan ordentligt. Ungefär som lilla Greta.
Den som säger att den bryr sig om alla bryr sig ofta bara om sig själv.
Vänsterns rädsla för nationalism är märklig och bisarr, när man betänker existensen av begreppet “vänsternationalism”.
Vänsternationalism är en form av nationalism som lyfter upp social rättvisa, folklig suveränitet och nationellt självbestämmande och ofta kopplas till antiimperialism, d.v.s. fred för alla barn i världen.
Även miljörörelsens rädsla för nationalism är ytterst bisarr, eftersom en mer lokal handel minskar miljövidriga transporter, samt att en stark nationell demokrati möjliggjör en satsning på ekologisk hållbarhet, utan att landet krossas av billig miljövidrig utländsk import eller import av gifter som landar i deras egna barn.
Men kanske högerns rädsla för nationalism är ännu mer bisarr, eftersom en sund nationalism och en sund protektionism även skyddar svenska företag, men även gör landet mer självständigt och tryggare för deras egna barn.
Oavsett partifärg, tänk på barnen!
Martin Gustavsson. Socialister är internationalister. Inget annat. Socialister kämpar för arbetarklassen av alla nationer mot de internationella storföretagen.
Jag har sett vad vänsternationalismen går för i, i IRAs skepnad. De satte sin egen nation före arbetarklassen av alla nationer.
Vänsternationalism är detta:
https://en.wikipedia.org/wiki/Strasserism
Öhh. Åberg, varför då?
Framgår det inte av texten att jag inte vill se EU legitimerat i svenska folkets ögon?
EU är högens och globalisternas försök att införa lagstadgad klasspolitik i Sverige och förhindra nationella folkliga rörelser att göra motstånd.
Alla försök att inifrån förändra EU är med största sannolikhet dömda att misslyckas. Enda valet för att försvara demokratin är Svexit.
Anders Åberg … och har inte det svenska kapitalet fört en lagstadgad klasspolitik i Sverige? Och vad menar du med att ‘förhindra nationella folkliga rörelser att göra motstånd’. Gula Västarna är ingen nationell rörelse. Det finns många människor i den rörelsen som är av annan nationell identitet.
Naturligtvis är det lättare att försöka ändra inhemska lagar än överstatliga.
Överstatlighetens själva syfte är ju att försvåra för enskilda länder att gå sin egen väg.
Det är inte arbetarklassen som ändrar på inhemska eller överstatliga lagar. Det gör den regering och/eller det överstatliga EU som har lierat sig med kapitalet. Sveriges regering – oavsett färg – och EU sitter som knähundar i kapitalets knä. Socialdemokraterna försöker efter önskemål från Svenskt Näringsliv att begränsa strejkrätten.
Det är kapitalet som behöver arbetarklassen. Men vi behöver inte kapitalet – oavsett det är internationellt eller nationellt kapital.
Det finns de inom vänstern som anser att när Roosevelt införde New Deal på 30-talet att det även var progressivt. Men det var liberalerna som räddade kapitalismen.
Men Kerstin, menar du som kommunist att arbetarklassen INTE kan påverka ett lands lagstiftning?
Jag vill hävda motsatsen, att arbetarrörelsens styrka efter WWII påverkade Sveriges lagstiftning högst påtagligt.
Jovisst kan vi och ska vi försöka påverka ett lands lagstiftning. Vi har i vintras (och fortsätter även nu) en kampanj mot begränsningar i strejkrätten.
Men socialistiska partier av alla nationer, t ex i Europa måste gå samman för att stoppa EU – och det kan vi inte göra som ensamma här i Sverige. För att stoppa EU behövs en mycket större rörelse än den obefintliga vänsterrörelsen vi har idag idag. Det grekiska kommunistpartiet KKE är stora (har ungefär 7 procent), Spanska, italienska socialistiska partier går framåt. Vi behöver stöd av dom. Tänk, en stor vänsterrörelse i hela Europa som kräver att vi alla ska ut ur EU. Det vore något.
Det var någon som skrev så här (jag tror att hen är medlem i KP):
‘När staten – den perfekta totalkapitalisten – anser att det krävs reformer som också är nytta för arbetarklassen, detta då för att borgarklassen inte skall förlora makten, kommer det att bli reformer. Men i dagens läge med en globalistisk kapitalism, det vill säga utan någon omfattande proletär statsmakt i världen, framstår nog behovet av att försvara statsmakten genom eftergifter mot de egna proletärerna som tämligen begränsad’.
Det är inte bara i Sverige som kapitalet inför begränsningar inom strejkrätten, förslag på höjd pensionsålder, etc. Detta sker även i Europa, t ex på Irland. Ska vi då stå ensamma i alla våra nationer och kräva stopp på dessa reaktionära reformer? Det är som att vi skåningar skulle säga att vi inte kan gå i samma demonstration t ex mot begränsningar inom strejkrätten för att demonstrationen äger rum i Göteborg.
Jaha, så nu går det bra att kritisera det som vi andra sagt för länge sedan, när fem-i tolv-klockan redan ramlat i golvet å ligger å sprattlar. Vet du vad Torsten, exakt vad du säger publicerade skithustidningen AB för ca 2år sedan.
Varför gick du inte i bräschen redan då, skapade debatt när den behövdes, istället för nu när du möts med politiskt korrekta hummanden, när det är okej att tycka olika.
Det ligger en hel del i Sandströms artikel. Sverige behöver återerövra sin nationella suveränitet, men inte för att kasta ut muslimer, utan för att ha någon som helst chans att begränsa nyliberalernas och globalisternas klasspolitik.
Vi vanliga arbetande(och pensionerade) svenskar måste återupprätta dom demokratiska folkrörelser som en gång lade grunden till demokratin i vårt land. Utan organiserat motstånd kommer dom globala storföretagen att ta ifrån oss allt. Vi ser redan i fallet Assange hur dom attackerar yttrandefriheten.
Detta organiserade motstånd kan bara byggas upp nationellt. Vi kan samarbeta övergränserna, men svenska fackföreningar och andra organisationer måste möta specifika svenska förhållanden.
Så bojkotta EU-valet, legitimera inte detta globalistiska försök att krossa vårt land och vår självständighet.
Haha…..
Anders Åberg, du säger att Sverige behöver återerövra sin nationella suveränitet’. Vi har aldrig haft någon egen suveränitet. Det är inte arbetarklassens land och vår självständighet, det har det aldrig varit. Det är elitens, eller överklassens som jag säger, land. Eller försvarar du den borgerliga kapitalistiska – elitens – nationella suveränitet? En svensk borgare och kapitalist kan förtrycka lika mycket som de globalistiska borgarna (som det svenska kapitalet tillhör).
Det finns många borgare, inklusive Sandström som har skrivit den här artikeln (han tillhör också eliten, förresten), som är nationalistiska – och spelar på nationalismen som en splittrare mellan olika nationella tillhörigheter. Borgarna anser att arbetarklassen skall slåss och offra sig för denna elit.
De amerikanska soldater som stred i Vietnam var nästan uteslutande ur den amerikanska arbetarklassen. De fick inte frikort som de rika bratsen som studerade på universiteten fick. Den amerikanska arbetarklassen offrade sina liv för kapitalet och borgarna (läs eliten) i USA, allt medan kapitalets söner (och döttrar) inte behövde delta i kriget i Vietnam.
‘Arbetarna har inget fäderesland. Man kan inte frånta dem vad de icke har’.
https://www.marxists.org/svenska/marx/1848/04-d037.htm#h8
Som det mesta så är nationell suveränitet ett relativt begrepp. Man skulle naturligtvis kunna säga att det inte alls existerar i en värld där den internationella handeln flödar, men då har man bara gjort språket sämre. I kampen mot en global överhet som jobbar stenhårt för att alla länder skall passa deras mall för makt och kontroll, så blir hävdandet av enskilda nationers relativa självbestämmanderätt en progressiv kraft. Den kan användas av högernationalistiska och rasistiska krafter i världen också, men den är likafullt en nödvändighet för att ta sig ur det globala kapitalets järngrepp.
Det är lika viktigt att ta sig ur det nationella kapitalets järngrepp, vilket kan vara detsamma som det imperialistiska eller globalistiska järngreppet. Många svenska företag har etablerat sig på den globala marknaden, t ex H&M, Göteborgs Kex. Eller vice versa, det finns utlandsägda företag i Sverige, som veterinärföretager och riskkapitalistföretagen Anicura. Man kan inte särskilja nationella och internationella storföretag. Alla sorter – oavsett om de är nationella eller internationella – exploaterar arbetarklassen.
De som är anställda på Anicura – var ska de vända sig om de blir utnyttjade av det holländska företaget? Och ska vi som bor här i Sverige acceptera att H&M betalar ut slavlöner i Etiopien?
Att göra allting man önskar samtidigt bruka inte vara möjligt Kerstin.
Idag kan vanligt folk snart inte påverka någonting alls längre. Vill man ändra på det krävs organisation. Folklig demokratisk organisation måste starta nationellt, även om den riktar sig mot internationella fenomen. Den uppgiften ser mycket svår ut idag och att då tro att man genast kan hoppa vidare till att försöka organisera hela världen känns ärligt talat inte helt seriöst.
En brandman som förlorat sin son i till kriget i Vietnam:
‘It´s people like us who give up our sons for the country. The business people, the run the country and make Money from it, the colege types, the professors [som Sandström], they go to Washington and tell the government what to do … But their sons, they don’t end up in the swamps over there, in Vietnam. They’re deferred … Let´s face it: if you have a lot of Money, or if you have the right Connection, you don’t end up on firing line in the jungle over there, not unless you want to’.
https://www.marxists.org/history/etol/newspape/socialistvoice/VietnamPR45.html
Bra artikel !
– Ja, nationalism är ju någonting positivt och innebär att man tar ansvar för det land man bor i. Men bara för att svenska politiker och svensk massmedia är rädda för konkurrens från SD så tar de till falska och lögnaktiga påståenden och klistrar detta på SD och dess väljare. Ja den politiska eliten i Sverige arbetar idogt för att pådyvla svenska folket en lögn om att nationalism är något fult och att svenskar och den svenska kulturen är mindre värd än invandrare och invandrarnas kultur och att SD är ondskan och Löfven är godheten – medans det sömndruckna och blåögda svenska folket bara nickar och sväljer !
Man bara frågar sig – hur orkar de svenska politikerna och svensk massmedia stå ut med sina egna lögner som de i parti och minut levererar till det svenska folket – när dom ju själva måste ha insett detta. Eller är det så att politiker och journalister inte har något samvete ?
Tänk, Torsten, om du inte hade avslutat med kärnkraftens lov!
Klimathotet finns inte, och skulle det finnas så är det nog den enda fråga som behöver lösas globalt.
Men som tur är, är koldioxid livets gas och bara nyttigt för planeten. Så de miljarder svenskarna redan spenderar på symbolpolitik för klimatet, skulle göra mycket större nytta på annat håll, exempelvis i skattebetalarnas egna fickor.
Mer ekonomiskt än att bygga kärnkraftverk, för att säkra upp elstabiliteten i område 3 och 4 (söder om Dalälven) är att bygga kraftverk för kol, olja eller gas. Så småningom blir det dags att bygga nya kärnkraftverk med helt ny teknologi.
Nationalism kan även försvaras så som vi i Klassiskt liberala paritet kommit att se saken. På äganderättslig grund. Det förstår säkert du som är jurist. På samma sätt som vi försvarar rätten att på sin egen fastighet bestämma vilka som är välkomna och hur de ska uppföra sig för att vara det, ska vi svenskar som äger landet Sverige ha rätten att bestämma vilka som är välkomna hit.
Demokrati sådan som vi hittills skådat är inte heller mogen att skalas upp till stora enheter. Vi behövernationalstaterna helt enkelt för att kunna försvara en rimlig grad av frihet.
Inom KLP umgås vi gärna över gränserna, både kulturellt och ekonomiskt. Men världen ser inte sådan ut att gränserna kan tas bort. I en gränslös värld kan man bli gränslöst ofri. Tänk Julian Assange eller andra visselblåsare i en totalitär global värld.
Nej, bra staket ger goda grannar, är en bra gammal regel.
Årets skribent slår till med ännu en mycket träffsäker analys, grattis Torsten!!!
Har ägnat en stund åt att lyssna på Nigel Farage när denne hade sitt anförande i samband med att the Brexit Party hade launch häromdagen.
Hans kärnbudskap är att vi snarast måste återställa demokratin så att politikerna återigen blir medborgarnas representanter och inte driver sin egen biaskonforimerande agenda.
Att nationalism skulle vara något annat än skär fascism/nazism finns inte på den socialistiska agendan, så där är det kraftig motvind även om jag till 100 % håller med om din analys.
Det som är märkligt är att tveksamheten som globalismen innebär, inte kan förena höger och vänster, för i min värld borde ju rimligen alla socialister kunna ställa upp på att globalismen är ett negativt inslag i dagens politik.
Men då kommer istället magreflexen, det en nationell kan känna är per definition alltid fel och skall därför kritiseras.