Torsten Sandström beskriver med en ny artikel hur Parkinsons lagar håller liv i byråkratikomplexet. Det sker genom ett egennyttigt parasiterande på svenska skattebetalare genom att utnyttja frågor om: mänskliga rättigheter, asyl, integration och klimatfrågan, menar Sandström.

Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt. | Bild: Crestock.com

Torsten Sandström, selfie
Torsten Sandström, selfie

Jag har nyligen skrivit om det svenska byråkratikomplexet. Med Parkinsons lagar som utgångspunkt har jag påtalat att offentliga organisationer ständigt växer och skapar nya enheter samt flockar av nya byråkrater. Förvisso inte av egen kraft ty det är skattebetalarnas pengar som bränns upp för att hålla mängden av administratörer på frammarsch. Vid en viss tidpunkt skapar expansionen naturligt nog tillväxtsjukdomar. Dvs åkommor av det slag vi så tydligt idag ser exempelvis hos de svenska landstingen, där det offras nya skattemiljarder på ett sjukt system, som tycks dömt att gå under.

Parkinsons lagar ger följande resultat:

  1. De offentliga utgifterna ökas ständigt så att befintliga anslag äts upp till sista kronan
  2. Nya arbetsuppgifter planeras så att krav på ökade anslag blir följden
  3. Befintliga byråkrater vill göra karriär och ser till att nya underordnande kollegor anställs
  4. Följden blir att mer tid kommer att ägnas åt oväsentligheter

Läs mer: Det svenska byråkratikomplexet följer ”Parkinsons lag”

En grundbult i Parkinsons lagar är alltså det egenintresse som en offentlig organisation har av ökande anslag och nya tjänstemän. Trots att en myndighets expansion förväntas bli kontraproduktiv finns det ett incitament hos ledningen att ständigt äska ökade anslag för nya djärva mål.

Jurister och konsulter av olika slag hjälper gärna till med att formulera dessa mål. Det sker via storslagna utredningsförslag, som visar vilken genialisk idé nya resurser till myndigheten är.

Arbetsförmedlingen

Vid sidan om landstingsvärlden är Arbetsförmedlingen (AF) typexemplet på en offentlig organisation som, så att säga, vuxit ihjäl sig. AF har massor med byråkrater. Var och en av de tjänstemän, som har till uppgift att förmedla jobb klarar, inte ens av att fixa anställningar till en handfull personer per år bland de många arbetslösa som köar hos myndigheten.

Statistik visar nämligen att varje byråkrat i snitt enbart fixade 4 jobb per år 2008 och 3 jobb 2017, alltså många skattemiljarder åkte direkt i sjön. Jag tror även Parkinson häpnar i sin grav.

Den avveckling som nu ska ske av AF är därför en välgärning, säger de som anser att det ska hushållas med offentliga medel, men det gör inte alla. Generaldirektören (som för övrigt ”råkar” vara kusin till förre statsministern Göran Persson) tvår sina händer och varnar för en alltför snabb minskning av antalet tjänstemän.

Parkinsoneffekter

En mindre känd mekanism, som också skapar stora parkinsoneffekter, är de offentliga organisationernas ständiga spejande efter nya samhällsfrågor som kan bli en bas för äskande om nya skattepengar. Systemet påminner om Frälsningsarméns gamla propå om att ”hålla grytan kokande”.


Varje kritisk iakttagare av det svenska samhället ser genast en rad publika organisationer, som har ett egenintresse i att hålla ett hett socialt ämne kokande. Ifall lågan under grytan slocknar riskerar den offentliga organisationens tillväxt att stanna upp.


Lönsamma områden

Läsaren undrar kanske vilka frågor och organisationer mitt påstående rör. Det finns en ganska lång rad exempel, men de heta ämnen som just nu lämpar sig bäst för ökade anslagsäskanden är:

  • mänskliga rättigheter,
  • asyl,
  • Europas integration och inte minst den sk
  • klimatfrågan.

Och de viktigaste aktörerna för ökade penningtillskott till den egna verksamheten finns följaktligen hos en bred flora av publika organisationer inom FN, EU och den långa raden av svenska myndigheter som ska hantera dessa frågor, inte minst Naturvårdsverket och landets många länsstyrelser.

Exploatering av ansvarstagande

Låt mig först göra klart att jag inte förnekar att det finns en rad sociala spänningar och kriser på skilda håll i Sverige och världen. Fortsatta utsläpp av koldioxid, olika plaster och andra kemiska substanser är på sikt ett hot mot livet på jorden. Det är alltså klart att ett brett spektrum av politiska åtgärder måste till. Kloka ledare inom politik och näringsliv måste alltså ta sitt ansvar, men det är just ropet på ansvarstagande som redan existerande byråkratier gärna vill exploatera.

Det uppgivna syftet är att tackla de heta frågorna och visst är det möjligt att flera goda insatser kan bli följden av ytterligare skattemiljarder till de publika organisationerna som önskar mer bränsle under sina grytor, men min första poäng är just den uppenbara risken med en dyrbar exploatering av de heta frågorna utan motsvarande positiva effekter på de problemområden som nämnts.


Enligt Parkinsons lagar kommer nämligen de positiva effekterna inte alls att stå i proportion till de penningresurser som skjuts till. Alla organisationer inom FN- och EU-sfärerna har nämligen egna intressen av en penningexpansion och då blir ömmande problem naturligtvis smasken för giriga byråkrater.


Skatterna är bränsle

Min sista poäng rör inte direkt Parkinsons lagar, men har ändå en tydlig anknytning. Även Sveriges politiska partier – och de eliter som bär upp dem – har egna intressen av att de grytor som nämnts hålls kokande. Mer skattepengar måste hela tiden kastas på elden.  Partierna vill nämligen vinna val och skapa underlag för politiska lösningar. Den politiska eliten önskar bygga sig fast i makten över såväl det svenska samhället som FN och EU. För yrkespolitiker erbjuds här många goda inkomstmöjligheter. Utan osande skattegrytor hade till exempel Socialdemokraterna varit uträknat för länge sedan.

Frälsningsarméns grytor sjuder på grund av frivilliga gåvor från folket. Det dilemmat har inte den politiska eliten. De bara trycker på knappar för att skriva ut högre skatter från folket. Man kan säga att politikerna har ett guldläge. Genom att slänga nya skattepengar på brasan hålls den levande och föder på så vis ständigt nya rop på mer bränsle, men svenska folkets intresse att samla pengar för brasan har sina gränser.

Text: Torsten SandströmAnti-pk-bloggen.se

1 KOMMENTAR

  1. Författaren okänd:
    De flesta förstår att det är fel att stjäla andras pengar. Men om man ber staten att göra det, och kallar det för skatt, så tycker många helt plötsligt att det är ok att stjäla pengar.

    “Kanske det vore klargörande att beskriva vad skatt är?
    Skatt är att alla människor under hot om våld tvingas betala bort det mesta som de skapar med sitt arbete, till en handfull infödda personer (som Reinfeldt, son till pappa Reinfledt, Lööf, dotter till pappa Lööf, Damberg, son till pappa Damberg o.s.v.) som alla är livstidspolitiker oavsett hur folk röstar om den saken, och varav ingen någonsin haft något arbete.
    Hypotesen om att den s.k. demokratiska våldskoncentrationen av det mesta av allas pengar till denna handfull inavlade individer skulle kunna vara bra för samhället, är uppenbart absurd!
    Utan skatt tillåts, utan att utsättas för andras tvång, de individer som med sitt eget arbete skapar samhällets välstånd behålla detta välstånd, och använda det till de ändamål de önskar”.
    Översätt och publicera gärna den här länken den som törs: http://www.srf.ch/news/schweiz/abstimmungen/abstimmungen/abstimmungen-und-wahlen-chur/churer-kuerzen-ihrer-regierung-die-loehne
    Inte förrän politiker känner sig hotad av bli avsatt av folket får vi “DEMOKRATI” i Sverige värt namnet.
    Och i Sverige har vi inte personval.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here