Jan Sjunnesson: Var är ”pursvenskarna” i immigrationsdebatten?

0
9
Jan Sjunnesson, privat foto
Jan Sjunnesson, privat foto

Jan Sjunnesson reflekterar över det paradoxala faktum att många tongivande immigrationskritiker själva har utländskt påbrå. Svenskar med svenska föräldrar verkar ha svårare att ta tydlig ställning i en debatt som rör värde och status på deras egen nationalitet. Men är det verkligen ett utslag av extremism att människor vill bevara sitt lands nationella särprägel?

Text: Jan Sjunnesson | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället

Det har väl knappast undgått någon att de mest ihärdiga och kunniga kritikerna av svensk immigrations- och integrationspolitik själva är invandrare. Jag har sett det som något gott, ett slags självkritik där skötsamma invandrare vänder sig till välmenande svenska byråkrater och mindre skötsamma landsmän för att peka på vad som gått snett. Ett gott tecken alltså att dessa höjt sina röster sedan 1990-talet. Vissa har helt sågat det svenska mottagningssystemet, andra har fokuserat på specifika detaljer.

Jag tänker på Harry Schein, Tomas Gür, Nima Dervish, Juan Fonseca, Nyamko Sabuni, Maciej Zaremba, Dilsa Demirbag-Sten, Merit Wager, Bhareh Andersson, Mauricio Rojas, Hanif Bali, Alice Teodorescu, Nima och Tino Sanandaji, Paulina Neuding, Boris Benulic, Sakine Madon, Nima Gholam Ali Pour, Jasenko Selimovic, Sara Mohammed, Zulmay Afzali, Zeliha Dagli, Mustafa Panshiri, Eddie Råbock fd Mohamed Omar, Hanna Gadban, Faw Azzat, Amineh Kakabaveh, Katerina Janouch, Bianca Muratagic och många fler.

För snart 25 år sedan kom en antologi med invandrade författare, Och vi som ville så väl… 19 röster om det mångkulturella Sverige red Hans Nestius (Carlssons, 1996). I den ondgjorde sig just invandrare över den svenska mesigheten och den paternalistiska integrationsindustrin. Idag skulle vi kanske tala om de låga förväntningarnas rasism.

Det är naturligtvis inget problem att invandrare kritiserar invandringspolitik. Däremot kan man beklaga avsaknaden av röster från personer med svenskt ursprung. Svensk medelklass har åsikter om det mesta, men det är sällan någon tar ton i offentlig debatt och öppet kritiserar immigrationspolitiken (vi har hela SD naturligtvis men jag syftar mer på den offentliga debatt som förs i media). Jag tänker på de svenskar som är födda i Sverige och som sett misskötseln, men som kanske just på grund av sitt ljushyllta utseende inte sagt sin mening. Vi som var med på 1990-talet ville till varje pris inte sammankopplas med Sven-Olle Persson i Sjöbo eller än värre med några skinheads. SD var en främmande fågel i svensk medelklass fram till 2014 och många belackare är även idag snara att kalla svenska invandringsskeptiker för just SDare.

De invandrare som löpte gatlopp under början av 2000-talet, när Massoud Kamali och Mona Sahlin regerade debatten, kallades ”husblattar”, ”Onkel Toms”, ”husn-grer”. Ändå var nog det mer uthärdligt än vad svenskar fick utstå under de åren. Invandrarna blev i alla fall inte nedslagna på gator och torg medan polisen tittade bort.

Vad som saknas är alltså svenska röster. De hade kunnat delta i Navid Modiris utmärkta debattkväll #hurkanvilive den 11 april i Stockholm. Men på scenen fanns en klar majoritet av människor med utländskt påbrå.

De invandrade svenskarna sägs vara modigare. Man tänker att de har en bättre kännedom om sina landsmän. Det heter att de inte är fostrade i en Jantelag som svensken ängsligt rättar sig efter. Så kan det vara.

Tyvärr är det just när det handlar om nationen, nationalismen, som svenskar fallerar. Bengt Lindroth visar i sin Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden (Carlssons, 2016) hur våra grannländer inte har samma tvekan inför det norska, det danska, det finska. Jag har jämfört dessa skilda skandinaviska hållningar i några artiklar på Katerina Magasin. För Lindroth är svensken i första hand en modern människa och en kosmopolit, inte medlem i en nation. Vårt gemensamma arv och vårt värde fick aldrig prövas som under nazi-ockupationerna i Danmark och Norge på 1940-talet. Men även dessförinnan fanns danska, finska och norska nationalister påpekar Lindroth.

Vår tvekan nu, i den så kallade högerpopulismens 2019, handlar om ett ihärdigt missförstånd angående identitetspolitiken till vänster och den till höger. Den vänstra är stollig, det kan vi enas om. Den tenderar att leda till en rasism som vänds mot den svenska ursprungsbefolkningen: vithet är ett problem, det finns ingen ursprunglig svensk kultur, mångfald är viktigare än svenskhet. Men många borgerliga väljare skyggar även inför en självklar nationalism som vore den högerns lika stolliga svar på den urspårade identitetsvänstern. Vi är så impregnerade av våra påbjudna ideal om öppenhet och inkludering att vi inte vågar praktisera en fullständigt rimlig och självklar nationell och kulturell integritet.

Visst finns det vitmakt, alt right, NMR och identitära högerradikala grupper. Alla politiska tendenser har sina extremister. Allt kan drivas för långt och bli enögt. Men idealet om nationell identitet och tillhörighet är i grunden helt oproblematiskt.

Att svenskar får uttala sig om vad som sker i deras land är knappast extremt. Det borde vara ett normaltillstånd.

Text: Jan Sjunnesson


  • NewsVoice kräver äkta för- och efternamn för den som vill kommentera efter artiklar. Varför?
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här