DEBATT. Vår typ av demokrati är välorganiserad och följer ett etablerat regelverk. Det hålls folkval till de beslutande församlingarna, i Sveriges fall en gång i september vart fjärde år, varefter en regering på något vis utkristalliseras.
Text: Patrik Engellau | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället
I Venezuela fungerar det på ett helt annat sätt och det pågår just nu. Det står en kamp mellan president Nicolás Maduro och oppositionen personifierad av Juan Guaidó och Leopoldo López. Det som avgör kampen är folket, men inte genom att rösta utan genom att ge sig ut på gatorna för att demonstrera. Antalet demonstranter en viss dag verkar fungera som ett slags opinionsundersökningar.
För några dagar sedan skulle demonstrationer mot Maduros regering avhållas men det kom färre demonstranter än vad som förväntats. Maduro lät sig triumferande intervjuas på TV och förklarade sig för segrare och López flydde till spanska ambassaden (eftersom han är spansk medborgare, be mig inte förklara).
Om venezolanerna ska våga ge sig ut på gatorna för att demonstrera bestäms till stor del av hur mycket obehag de riskerar att utsättas för. Fattar du parallellen? Hur många svenskar finns det inte som inte törs säga sin mening för att de riskerar, eller tror sig riskera, reprimander på jobbet och uteblivna löneförhöjningar eller andra promotioner.
Obehaget i fallet Venezuela åsamkas emellertid inte av bigotta men inte särskilt våldsbenägna kollegor i kafferummet utan av de etablerade våldsorganisationerna. Det finns två.
För det första finns armén som oftast stått på statens, i det här fallet Maduros, sida, men liksom i övrigt i Latinamerika har ett mått av självständighet. Tänk på att general Augusto Pinochet i Chile faktiskt gjorde kupp mot en regering som försvarsmakten inte gillade. Maduro kan inte helt lita på försvarsmakten. Visserligen är de högre militärerna så nära knutna till regeringen att de knappast skulle konstra eftersom de gillar de förmåner som närheten till makten erbjuder. Venezolanska generaler är ungefär som svenska generaldirektörer. De vet på vilken sida av brödskivan som smöret sitter för att använda ett amerikanskt uttryck. Men soldaterna kommer från folket och är därför inte helt pålitliga för en sådan som Maduro. De kanske inte skjuter på folket när de blir beordrade.
Maduros företrädare Hugo Chávez byggde därför upp en alternativ våldsapparat som var lojal mot honom därför att den var helt beroende av hans och efterträdaren Maduros gunst. Romerska kejsare gjorde ibland motsvarande innovationer. På det viset uppstod det så kallade Guarda Bolivariana. Dessutom finns statsunderstödda militanta aktivister som kallas ”los coletivos”.
När det ska hållas demonstration och staten ska ingripa mot de demonstrerande massorna så är det inte i huvudsak armén som ingriper. Även om många högre militärer är lojala mot regimen så kan de inte säkert räkna med att de vanliga soldaterna ska skjuta på folket. Armén har något slags oberoende gentemot staten.
De som ger sig på folket är de statsfinansierade aktivisterna inom Guarda Bolivariana och los coletivos. Dessa har till skillnad från armésoldaterna ingen anställningstrygghet utan beror helt och hållet av hur i det här fallet Maduro bestämmer. De drar sig inte för att piska upp demonstranter.
Det är väl ungefär som i Sverige. När det uppstår demonstrationer mot regeringen är det inte armén och polisen som står för det hårda motståndet utan statsfinansierade aktivister inom olika autonoma våldsamma grupperingar som jag inte ens kan namnet på.
Men tills vidare arbetar vi lyckligtvis enligt den välorganiserade och reglerade demokratins princip. Jag kan bara inte låta bli att spekulera över vad som eventuellt står på dagordningen även i vårt land. Marken skälver.
Text: Patrik Engellau