Torsten Sandström anser att det bedrivs en farsartad symbolpolitik i Sverige kring frågor om klimat, miljö och naturens mångfald. “Entusiastiska” miljöaktivister, statlig dogmatik, myndigheter som spenderar miljardbelopp på fel saker och medier som hetsar upp sig över inbillade kriser har blivit de verkliga hoten mot samhället.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt.
I det stora klimatdrev som nu pågår syns många egendomliga tankespår. Ett sådant är ”hållbarheten”, precis som naturen kan mätas i driftstid hos den dammsugare jag nyss köpt. Naturen slits naturligt nog av människans och djurens brukande, m . en den förnyas också genom tillförsel av solljus, koldioxid, biologiskt material, avföring, nederbörd osv.
Vidare ger själva ordet ”klimat” en bild av ett konstant lyckotillstånd, som kan uppmätas med en termometer, men alla med kunskaper i historia vet att jordens klimat växlat kraftigt bara under de senaste 5,000 åren av människans existens. Det har varit betydligt kallare och varmare i flera omgångar.
Tillrättalagd fauna
Nu tänker jag tala om modeorden ”artrikedom”, ”mångfald” och den negativa varianten ”invasiva arter”. Än en gång populära bilder från Lyckans land. Tanken verkar vara att Sverige och hela världen ska bevaras i ett jättelikt levande artmuseum, där allt i rofyllt lugn prydligt växer som förr, liksom i Sörgården. Solen lyser, ingen art slår ut någon annan (oh, hemska tanke!) så att flora och fauna blir en ändlös uppräkning av olika släkten och underarter inom djur- och växtriket. Låter inte detta bra? På ett allmänt plan kan jag kan svara ja. Klart att jag vill se skogarna fulla av fåglar och vilt, ängarna översållade av sommarblommor samt massor av insekter av alla de slag. Men jag uppfattar dessa klichéer som problematiska i ett historiskt perspektiv.
Har jordens biologiska system någonsin varit jämvikt som hållbarhetens otaliga apostlar tycks tro? Återkommande kosmiska klimatväxlingar har redan nämnts. Och mina och dina släktingar har under årtusenden haft sitt finger med i spelet, sannerligen inte bara genom nutidens förbränning av fossila material. Djurarter har utrotats av jägar- och fiskarstammar. Skogar har huggits ned av bönder som traktat efter jord. Åkrar har sugits ut så odling gjorts omöjlig. Men ändå har människan sakta lärt sig att reparera delar av naturen.
Allt har inte återställts förstås, men förmodligen har många nya arter tillkommit under de årtusenden jag talar om, ett faktum som alla tiger om.
Frågan är därför hur stort hot människan är mot artrikedomen jämfört med hotet av krig, temperaturväxlingar, meteoriter från kosmos eller vulkanutbrott från underjorden?
Darwins teser ger dessutom andra perspektiv på de faror som svenska miljötalibaner ser som ett hot mot artrikedomens solbelysta ängar och skogar. Jag tänker nu på teorin om ”the survival of the fittest”. Jordens totala biologiska system framstår som en fortgående rörelse där den framgångsrike slår ut svagare släktingar inom djur- och växtliv. Naturen har aldrig varit ett museum med en uppsättning konstanta arter. Människan själv har slagit sig fram över hela jordklotet och till och med utrotat några artfränder under färden. Du och jag tillhör nämligen en invasiv art. Klockan kan inte vridas tillbaka. Och vem vill återföras till stenåldern?
Jag menar att vi måste hålla huvudet kallt i varje diskussion om miljö- och klimat. Vi befinner oss år 2019 inte i en kris! Situationen är som nämnts inte unik. Och om miljötalibanerna fortsätter att dra konsekvenserna av sina slagord menar jag att den västerländska civilisationen hotas.
- Vad ska industrier och bilar drivas med om inte kärnkraft ger oss ren elenergi?
- Måste alla sluta äta kött, som kan vara så gott? Och hur ska tillräckligt med vegetarisk kost kunna produceras?
- Är det rimligt att ge bidrag till bönder för att hålla ängar öppna (utan ens för betning) samtidigt som vi gråter över hotet mot Brasiliens regnskogar?
- Ska för övrigt inte vete, sallad, tomater, potatis osv ses som invasiva arter i Sverige – som dagligen framställs som en stor miljögåva till mänskligheten.
- Tror någon att förbränning av biomassa inte medför koldioxidutsläpp?
- Ska vi sluta med att ha hundar och andra husdjur pga att de är invasiva i vårt land? Och ska inte ensamma familjehundar i våra bostäder förbjudas då det är ett miljöövergrepp att hålla flockdjur instängda i ensamhet (redan idag förbjuder domstolar bönder ibland hålla en ensam häst i stallet)?
- Och på tal om hästar: är det inte miljöstridigt att hålla dem instängda, utsätta dem för dressyr, stoppa betsel i munnen på dem?
Och så vidare.
Den svenska diskussionen om miljö och klimat visar enligt min mening uppenbara drag av vanvett. Medierna är proppfulla med dåligt genomtänkta krisrapporter och redan idag lägger svenska myndigheter ned miljardbelopp på insatser som måste ses som rena spektaklet.
Okej, som sagt är det trist om ett antal arter försvinner i nutid, såsom skett under många årtusenden tillbaka i tiden. Men själva skräckstämningen medför att miljardbelopp i kronor bara slängs iväg.
- Vad sägs om miljontals kronor för att skydda björn och varg i områden av Sverige där det för tiotusen år sedan bara fanns ett kilometertjockt istäcke?
- Eller att staten för dina och mina pengar köper skogsmark för bevarande av gamla miljöer?
- Och vad sägs om förbudsplaner för skånsk mark värd flera hundra miljoner i syfte att rädda en hotad grodart? Eller om skattesubventioner till köp av elcyklar?
Vi ska bara inte tala om hur det slösas med forskningspengar på temperatur- och koldioxidbaserad forskning, medan medel till studier i modern kärnkraftsteknik får tummen ned. I vårt land bedrivs helt enkelt en farsartad symbolpolitik.
Social engineering
Jag tror att det finns flera politiker och medieanställda som inser att debatt och beslut om miljö/klimat är snedvriden. Men ändå fortsätter miljöapostlarnas predikningar oavbrutet. Varför är det så?
Kort är min simpla förklaring att alltfler medborgare insett att Gud inte existerar. Därför gäller det för eliterna att presentera ett nytt budskap som kan kontrollera människornas vardag. Fram växer en dogmatik som syftar till att hålla samman mänskligheten och minskar riskerna för kaos. I denna situation blir drömmen om det globala samhället en lösning.
En annan är kampen mot miljöhotet. En tredje är “human rights”. På så vis sker en planerad styrning av människornas tankar. Så att den politiska klassen kan säkra sin position ytterligare några år. Som framgått menar jag att detta är en gigantisk svindel. En av många i historiens breda perspektiv.
Som vän av det öppna samtalet har jag i och för sig inget emot varken tankar om det globala eller om klimat och miljö. Det finns mycket gott att hämta i idéer av detta slag. Men min poäng är att diskussionen måste vara frihetlig och sansad. Mina exempel ovan visar att dagens miljösamtal har spårat ur.
Liksom upplysningens filosofer kritiserade kristna budskap måste vi idag motverka framväxten av en ny statlig dogmatik med allvarliga brister. Den nya propagandan innebär en frontal kollision med ett kritiskt samtal på förnuftets grund. På denna punkt – men annars inte så ofta då orden kommer ur Stefan Löfvens mun – vill jag säga: ”så här kan vi inte ha det”.
Text: Torsten Sandström, Anti-pk-bloggen.se