REPLIK. I en krönika argumenterar Ulrika Rogland under rubriken Vikten av allmänt åtal (Dagens Juridik 2019-05-29). Hon framhåller det hon anser vara fördelarna med den bestämmelse som gör att åklagarna som huvudregel måste åtala alla brott som kommer till deras kännedom oavsett om målsäganden gjort anmälan. Man brukar säga att åklagarna har absolut åtalsplikt.
Text: Rolf Hillegren, fd åklagare | Denna artikel publicerades ursprungligen i Dagens Juridik 2019-06-11 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice.
Det som inspirerat Rogland är den senaste tidens skriverier om sverigedemokraten som i pressen medgett att han ofredat en partikollega sexuellt.
Jag är helt överens med henne om att gärningen var oacceptabel samt att den krishantering som partiet presterade var totalt misslyckad. Uppenbart är att partiet var okunnigt om att gärningen sorterar under allmänt åtal. Om den kunskapen hade funnits hade den märkliga filmen som publicerats aldrig ens spelats in.
Rogland skriver:
”Den omständigheten att partiet förmådde kvinnan att medverka i en film tillsammans med förövaren visar hur viktigt det är med allmänt åtal. Först 1982 blev det allmänt åtal för våld mot kvinnor i hemmet vilket haft mycket stor betydelse för att få kvinnor att våga berätta och att kunna väcka åtal även när de inte orkar/klara fullfölja.”
Jag tycker också att den lagändring som gjordes 1982 var bra. Däremot är jag inte övertygad om att händelsen mellan de båda sverigedemokraterna är ett bra exempel på ”vikten av allmänt åtal”. Jag lutar snarare åt att det är ett dåligt exempel.
Man måste ställa frågan om allmänt åtal alltid gagnar målsäganden eller om man i vissa lägen kan göra målsäganden en björntjänst genom att åtala i situationer där parterna önskar lösa frågan på egen hand som vuxna individer. Skulle inte ett åtal rentav kunna uppfattas som väl nitiskt eller förmyndaraktigt mot en målsägande som betraktar sig som en kapabel och självständig individ?
Den frågan är extra viktig då målsägandefrågor numera betraktas med större respekt än tidigare.
Den stora finessen med allmänt åtal är att ingen ska kunna undgå åtal för ett allvarligt brott genom att påverka målsäganden att inte anmäla. Men hur ska man se på mindre allvarliga brott?
I fallet med de båda sverigedemokraterna har anmälan gjorts av en utomstående person. Vem förutom parterna kan ha ett berättigat intresse av hur en sådan historia hanteras av rättsväsendet?
En annan situation där man kan ifrågasätta den allmänna åtalsplikten är när såväl målsäganden som gärningsmannen begått brott, men när endast den ena kan åtalas.
Låt oss tänka oss en lärare som utsatts för en straffbar provokation av en icke straffmyndig elev, vilket fått läraren att tappa besinningen och utdela ett mindre kraftfullt slag eller en knuff. Jag tror att många kan finna det stötande att endast läraren åtalas i ett sådant fall, medan eleven tilldelas ett målsägandebiträde som vid kommande rättegång lär framhålla det moraliskt förkastliga i att ge sig på ett stackars barn samt dessutom framföra skadeståndskrav. Vilken triumf för en odåga till elev!
Det finns en regel i rättegångsbalken som stadgar att åtal kan underlåtas om gärningen endast förtjänar böter och något allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts (RB 20:7 1 st 1 p). Jag anser att den regeln borde kunna tillämpas i de båda typer av fall som jag berört.
Risken är dock stor att den åklagare som tillämpar regeln i mitt andra exempel skulle få se beslutet upphävt om någon av parterna skulle begära överprövning. (I politikerfallet är det än så länge oklart om brott kommer att kunna styrkas.)
Möjligheten att meddela åtalsunderlåtelse bör användas flitigare än vad som sker i dag – i synnerhet då rättsväsendet är hårt ansträngt.
Någon risk för överutnyttjande eller godtycke föreligger knappast då majoriteten av åklagarna får anses utrustade med tillräckligt gott omdöme för sina uppgifter samtidigt som möjligheten till överprövning av beslutet finns för den som är missnöjd.
Text: Rolf Hillegren, fd åklagare
