Den 30 juni 1908 var det exakt 111 år sedan Tunguska explosionen i Sibirien. Mer än 2,000 kvadratkilometer skog förstördes av en meteorit. Det kan hända igen, men NASA försöker hitta och bevaka alla “Near Earth Objects” (NEOs).

Text: Sara Kalar Bild: Oumuamua av ESO, M. Kornmesser, Wikimedia Commons

Tunguska – händelsen

Under morgonen den 30 juni 1908 inträffade en explosion nära Podkammennaya Tunguska floden i Yeniseyk Governorate (nu Krasnoyarsk Krai) i Ryssland. Föremålet, sannolikt en meteorit, anses ha varit 60 till 190 meter bred. Forskare har inte varit eniga om det har rört sig om en meteorit eller en tätare asteroid. En studie från 2013 visade efter en analys av mikroprover från torvmossa nära centrum av det drabbade området, att föremålet kan ha varit en meteorit.  Det hade inte träffat jordens yta utan fallit sönder på en höjd mellan 5 till 10 km. Nedfallet orsakade en explosion över den östra sibiriska Taiga plattan. Inga kända dödsfall ska ha förekommit under explosionen.

Enligt nyare beräkningar kan energin efter nedslaget varit 20-30 megaton. Uppskattningsvis är 30 megaton (Mt) en energi ungefär 2,000 gånger större än den för atombomben som släpptes över Hiroshima, Japan. Explosionen vid nedslaget i Sibirien förstörde omkring 80 miljoner träd över ett område av 2,000 kvadratkilometer.

Förenta nationerna, FN utsåg denna dag som den Internationella Asteroiddagen för att öka medvetenhet om potentiella framtida hotbilder från rymden. FN anser inte att möjligheten till ett nedslag i ett tätbefolkat område i framtiden, har tagits på tillräckligt stort allvar.

Hot från rymden – fyra uppmärksammade asteroider

1979xb

Den europeiska rymdorganisationen (ESA) har en lista på olika himlakroppar som kan tänkas utgöra en fara för jorden. En av dessa är 1979xb som är 900 meter i diameter. Den upptäcktes redan 1979 och närmar sig jorden cirka 30 km per sekund. I skrivande stund befinner den sig 401,050,555 km från vår planet. Ett eventuellt nedslag om än mindre än en på 430,000 beräknas ske någon gång under andra hälften av detta århundrade. Asteroiden kategoriseras som ett farligt jordnära objekt, (Near Earth Object, NEA) vilket innebär att endast en liten variation av dess bana kan innebära slutet för planeten som vi känner den.

Apophis

Stor som fyra fotbollsplaner är Apophis för närvarande mer än 200 miljoner km bort, men kommer närmare en halv kilometer för varje sekund. Till skillnad från 1979xb passerar den regelbundet vår planet. År 2029 kommer avståndet att vara endast 30,000 km, det vill säga mindre än en tiondel av avståndet till månen. Vid en  eventuellt kollision beräknas styrkan till mer än 15,000 kärnvapen som skulle detonera samtidigt.

2010 RF12

Asteroiden kommer att passera jorden den 13 augusti 2022 är också med på ESA:s varning lista. Även om den för närvarande befinner sig 215 miljoner kilometer från jorden och färdas med en hastighet på 117, 935 km/h. Asteroiden beräknas komma farligt nära i slutet på detta århundrade på en avstånd som är 40 gånger närmare än månen. Lyckligtvis väger den endast 500 ton och cirka sju meter i diameter. Nedslaget skulle därför bli mindre än meteoren som slog ner i den ryska staden Chelyabinsk år 2013 som skadade hundratals människor.

Aten-asteroiderna

En grupp av asteroider kallade för Aten-asteroiderna, har en bana som kan komma riktigt nära jorden. En möjlig kollision förväntas ske inom de närmsta tre eller fyra decennierna. Med en diameter på endast 50 meter är den ändå mer än dubbelt så stor som Chelyabinsk meteor.  Att den reser runt jorden under 353 dagar ger astronomerna regelbundna chanser att bedöma riskerna.

NASA varnar

Även NASA-astronomer har varnat för att USA:s rymdbyrå har “begränsade val” i sitt arsenal när man skyddar jorden mot asteroider, skriver Express på sin sida. Dr Mainzer, NASA-astronom på Jet Propulsion Laboratory , sa under American Physical Society möte den 16 april 2019 att nyckeln till att stoppa en eventuell katastrof är att upptäcka rymdobjekten i tid.

”Om vi kan hitta ett objekt endast några dagar innan dess nedslag, begränsas våra val avsevärt, så i våra insatser har vi fokuserat på att hitta jordnära objekt när de befinner sig längre bort från jorden, vilket ger maximal tid och öppnar ett bredare utbud av möjligheter.” – Dr Meinzer

Att inte upptäcka farliga rymdobjekt i tid är ett stort problem. Chelyabinsk-meteoren kom in i jordens atmosfär oupptäckt och explosionen var upp till 30 gånger större än energin från atombomberna som USA släppte i Japan 1945.

FN hoppas därför att Internationella Asteroid Dagen kommer att öka myndigheters vilja att arbeta mer med frågorna och förbättra arbetet med att upptäcka potentiellt farliga rymdobjekt.

Text: Sara Kalar

Relaterat

4 KOMMENTARER

  1. Asteroid, litet föremål. Meteorit medium samt komet big, big.

    Har dessa föremål kurs mot jorden, är det av yttersta vikt att upptäcka dem i tid för att kunna genskjuta dem. Att spränga dem, som ofta är fallet i Hollywoodfilmproduktioner, är inte lämpligt då dem styckas upp och sprids ut och då ökar risken för nedfall på jorden – på samma sätt som det är enklare att skjuta och träffa en fågel med en hagelbössa. Nej, tricket är att ju längre bort objektet är, så krävs det omvänt proportionellt mot avståndet mindre energi för att få föremålet att ända riktning och missa jorden, då gradantalet på vinkel ökar med avståndet. Alltså, kan man “puffa” en gigantisk komet mindre en tiondels grad ur kurs, ökar chansen att kometen missar jorden ju tidigare man ändrar kursen, då vinkel växer med avståndet. Att fjärrstyra ett objekt i rymden från jorden har så vitt jag vet aldrig gjorts; men japanska forskare sände rymdsonden Hayabusa2 som landade på asteroiden Ryugu men tappade delvis kontakten. Problemen är många. Ju mindre ett föremål är, ju lägre gravitation har den och då faller alternativet bort att lägga sig i omloppsbana och svårare blir det då att landa och “hålla” eller borra sig fast. Sedan roterar eller vobblar dessa föremål. Hamnar rymdsonden i radioskugga man man heller inte kommunicera med dem. Sedan måste rymdsondens solceller ligga i rät vinkel mot solen för att få energi. Ett annat problem är att man inte vet vad objektet är skapat av: tät hoptryckt sand, sten, is osv. Ytterligare ett problem är tiden, då dessa projekt måste förberedas under mycket lång tid, samt att det tar tid att nå ett fjärran objekt. Att landa på ett roterande litet objekt med liten gravitation, utan atmosfär är mycket svårt. Möjligen kan man komma i närheten och försöka träffa den med någon sorts projektil för att få den att andra kurs?

    Jorden skulle ha träfftas mycket oftare om inte vi var omgivna av jätteplaneter som t ex Jupiter, som gravitationsmässigt bildligt talat damsuger rent den interplanetära “allmänningen” åt oss från infallande objekt.

  2. Swedenborg säger att dessa mindre himlakroppar är dåliga tecken. Han skiljer dock inte på asteroider, kometer, meteorer och meteoriter. De är oregerliga himlakroppar och förebådar omvälvningar. En väntades eller syntes före första världskriget. Den över Cheliabinsk förebådade sanktionerna mot Ryssland. Hale Bopp och en annan skrämde mig på 90-talet. De följdes av en rad förfärliga krig.

    Vårt universum är inte helt mekaniskt, det lär vi oss nu. Det oväntade händer. Kausalitet eller samvariation? Varken eller, anser jag. Jag ser snarare en högre hand. Vi får varningar om sämre tider. Man kan läsa Bibeln som om en hemsk sak ska övergå jorden och att vi får veta det i förväg. Bibeln är en andlig bok, inte en historiebok. Man kan ju säga att det hemska redan är här.

    De mindre kropparna är helt opålitliga. Vi förstår inte ens jordens bana runt solen. Den har ändrats i eoner. Kan vi överblicka Jupiters och Saturnus’ påverkan under dessa långa tider? Kan vi säkert säga att Saturnus inte var mycket närmare jorden i det förgångna? Nej.

  3. Kan inte herr redaktören radera Martin Gustavssons inlägg här, som inte har någonting med artikeln att skaffa?

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here