DEBATT. Den som funderar över det politiska skeendet i vår världsdel slås av den osynliga mur som i grova drag finns från norr till söder, från Polen till Italien. Muren är såväl ekonomisk som politisk. På den västra halvan finns en mer eller mindre blomstrande storföretagskapitalism samt stater som stöder EU:s stegvisa utveckling mot överstatlighet, ett utslag av det som brukar kallas globalism.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt. | Foto: Simone Pellegrini. Licens: Unsplash.com (free use)
På den östra halvan finns stater med en företagsamhet under uppbyggnad efter svåra år av sovjetstyre. Härtill kommer Italien och Grekland, som båda domineras av familjeföretag och av samhällsekonomier körda i botten, delvis pga underfinansierad statsbudget, delvis pga euron.
Till bilden av östra Europa hör en tilltagande nationalism, alltså ett missnöje med tendenser till överstatlighet eller globalt tänkande. Man kan därför paradoxalt nog säga att en glasridå håller på att växa fram mellan öster och väster rakt igenom EU!
Formeringen av denna ekonomiska och politiska mur hotar att spränga unionen. Som motståndare till överstatlighet inom EU har jag inget mot denna spricka, som jag anser att Frankrike och Tyskland drivit fram i en ohelig allians.
Fransmännen hoppas på politisk makt över EU. Tyskarna vill bevara den ekonomiska makt som håller euron flytande, men själva splittringen mellan väst och öst anser jag olycksbådande. Unionen har formats med minnen av krigets fasor. Nu riskeras konflikter och upplösning. En viktig förklaring till skeendet är de B-lagspolitiker som sitter vi spakarna i EU:s olika organ. Under den fransk-tyska ledningen har en vettlös expansion skett. Resulterat syns i att en stor stat nu är på väg mot Brexit.
Strävan efter överstatlighet har inneburit en olycklig polarisering mellan globalister och nationalister. Jag vill påstå att detta utan tvekan är Europas största dilemma idag. Att en svag ledning för EU är en viktig orsak har jag redan sagt. Men även ledningarna för staterna på murens östra sida bär ett tungt ansvar. Här härskar en kombination av kommunistskräck samt företagsamhet med inslag av oligark-välde och korruption, främst i spåren efter Sovjetunionen. Jag menar att denna ekopolitiska mix är en osund grogrund för extrema yttringar av nationalism.
Förstå mig rätt. Jag är för den form av nationalism som menar att varje stat ska fatta beslut om sin politiska framtid. Samarbete om affärer, ekonomi och tillhörande delar av det juridiska systemet är dock något som även kan drivas av en europeisk gemenskap, dock utan direkt verkande lagstiftningsmakt, men ändå via sk direktiv som varje stat implementerar. Jag anser det avgörande att det politiska livet vid sidan om handelsgemenskapen ska skötas av varje stat genom sitt parlament. Rent nationella frågor ska inte hanteras av Bryssel!
EU:s olyckliga väg mot överstatlighet innebär en frontal kollision med östra Europas ovilja till storskaliga lösningar inom såväl politik som ekonomi. I öster odlas – som jag ser det – en överdriven rädsla för främmande ekonomiska eliter. För flera stater har det kanske att göra med erfarenheter av Sovjetunionen.
Dessutom betraktar många stater i öster en rad västerländska finansiella maktcentra som fiender, till inte bara nationernas oberoende utan också till mänskligheten. Därför har försvaret av nationens oberoende inneburit oväntade allianser med diktaturstater såsom Ryssland och Kina. Diktaturernas ledare är inte sena att utnyttja nationalistiska stämningar inte bara i östra Europa, utan också i väst. Följden har blivit att glasmuren i EU:s mitt byggts allt högre.
Jag menar att nationalismen i öst har kommit att påverka samhällsdebatten även i vårt land. Tyvärr har många svenskar anammat de nationalistiska stämningarna i exempelvis Ungern, Polen och Tjeckien. Detta sammanhänger framför allt med kriget i Syrien och den flyktingkris som blivit följden.
Betydelse har även EU:s schabblande i denna och andra frågor. Allt oftare hör man svenskar som talar om hotfulla finansiella institutioner i väst och hur de samspelar med politiska intressen där. Bilden är att finansfurstar och politiker vill styra världen. Det antyds att de har en gemensam global agenda. Komiskt nog ses den störtrike Donald Trump ofta som en hjälte, med förmåga att tämja såväl Wall Street som Washington.
Konspirationstankar av detta slag passar som hand i handske för åtskilliga svenskar som ser hur staten öppnat sina gränser för en mycket omfattande invandring från Syrien, Afghanistan och Somalia. Missnöjet förstärks av EU-ledningens oförmåga att hantera situationen, i kombination med ett starkt ökat motstånd mot invandring från nationerna öster. De senares motstånd har självfallet en geografisk logik. Att Italien och Grekland främst drabbas av flyktingvågor är uppenbart., men invandringsrutten går även vidare norrut på glasmurens östra sida. Starka nationella intressen berörs tydligt nog.
Åtskilj nationalism och affärslivets globala intressen
Nationalismen i Sverige har alltså färgats av den ekopolitiska situationen öster om muren. Det är olyckligt. Invandringsfrågan har förvisso en klar global förankring, men den är politisk! Den påverkar nämligen främst politiken inom berörda nationer. Denna form av globalism är gränsöverskridande och berör politiska institutioner jorden runt.
Den ska enligt min mening inte blandas samman med affärslivets globala intressen, som idag skapar finansiella vinster varje timme dygnet runt. Förvisso går affärsliv och politik delvis hand i hand, men de har olika agendor.
Förenklat vill företagen expandera och kamma hem vinster. Och man lyckas. Resultatet har blivit en ökad ekonomisk välfärd relativt sett även i många av jordklotets fattiga nationer. Men politikerna agenda är en annan. Man bygger maktstrukturer i egna intressen. Den politiska eliten utgör en yrkesgrupp, som önskar ta rygg på näringslivets status. Dessutom vill man cementera den politiska klassens intressen, dvs den egna maktställningens fortbestånd.
Då man talar om globalism är det därför viktigt att hålla isär politik och affärsliv. Detta betyder inte att man okritisk ska acceptera kapitalets framfart. Här finns en hel del att ifrågasätta, men en mycket större risk för medborgare, nationer och framför allt demokratin är politikernas satsningar på globalism och överstatlighet. Detta syns bra i utvecklingen inom EU.
Rädslan för överstatlighet lockar i öst fram en nationalism med odemokratiska inslag med sin särskilda bakgrund i sovjetåren, men låt oss inte hoppa på detta tåg och hamna i knät på Putin och Xi Jinping. I Sverige måste enligt min mening motståndet mot federalism förenas med en nationell politisk kamp för svenskt självstyre.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se)