Sverige har haft en långvarig devalveringsekonomi som gällt sedan början av 1970-talet. Detta har skett direkt i form av tidigare valutadevalveringar eller indirekt i form av dagens lågräntepolitik. Exporten har ökat från 22% som andel av BNP år 1970 till 45% år 2018. Samtidigt har Sverige fallit från plats 4 till plats 12 i välståndsligan. Uteblivna strukturreformer sedan 70-talet gör att Sverige är på väg att devalvera bort sin egen ekonomi.
Text: Hedi Bel Habib, fil doktor och forskare | Bild: Övergiven byggnad. Foto: Rene Asmussen. Licens: Pexels.com (free use)
1. En långvarig historia av devalveringsekonomi
Den genomsnittliga tillväxttakten för den svenska ekonomin har ända fram till 1970 varit högre än i något annat land. Sedan mitten av 1960-talet har emellertid förutsättningarna för den ekonomiska och industriella utvecklingen väsentligt förändrats. Den ökade konkurrensen från västvärldens ekonomier och de nya industriländernas ökande roll i världsekonomin har medfört att Sveriges teknologiska försprång krympt. Pris- och kostnadsskillnader har kommit att påverka konkurrenskraften på ett helt annat sätt än tidigare.
För att möta konkurrensen från andra länder har Sverige använt sig av valutadevalvering som stimulansverktyg för ekonomin. Den svenska ekonomins historia är därför en långvarig devalveringshistoria. Till följd av minskad konkurrenskraft gentemot andra länder har Sverige sedan låg tid tillbaka genomfört en serie av valutadevalveringar.
År 1949 devalverades kronan med 30,5 procent mot dollarn. År1977 devalverades kronan två gånger, först med 6 och sedan med 10 procent. 1981 devalverades kronan med 10 procent. År 1982 devalveras kronan ytterligare med 16 procent. Ett resultat av dessa successiva devalveringar är att Sverige började tappa sin position som ledande välfärdsland redan på 70-talet. I början av 1970-talet låg Sverige på en fjärdeplats i välfärdsligan. Därefter halkade landet ner i listan och nådde en bottennivå under nittiotalskrisen. Idag ligger vi på en tolfte plats. Dessutom ökar gapet till de rika länderna.
| Sveriges placering i välståndsligan | |
| 1970 | 4 |
| 1976 | 6 |
| 1991 | 8 |
| 2018 | 12 |
| BNP per capita 2018 i USA dollar | |
| Luxemburg | 118 710 |
| Irland | 83 946 |
| Schweiz | 68 807 |
| Norge | 63 760 |
| USA | 62 480 |
| Sverige | 53 161 |
Tabell: Sverige i välståndsligan. Källa: OECD
2. Devalveringsexport gör Sverige fattigare
De successiva devalveringar som gjorts på 70- och 80-talet har gjort Sverige fattigare. Jämfört
med andra länders valutor har den svenska kronans värde halverats sedan mitten på 1970-talet. År 1970 behövde man bara betala 70 svenska öre för en dansk krona. År 2005 kostade en dansk krona 1,25 svenska kronor. År 2018 kostade en dansk krona 1,41 kronor. Det innebär att den svenska kronans värde minskat med 50 procent under 48 år.
Dessa devalveringar fungerade i grunden som en subventionering av export och svenskt näringsliv. Men för en pensionär eller vanlig inkomsttagare innebär detta en successiv försämring av köpkraften med nära 50 procent. När det gäller exporten ökade volymen av varor och tjänster som exporterades från 22 procent till 45 procent som andel av BNP. Samtidigt sjönk Sverige från plats 4 till plats 12 på välståndsligan Devalveringsexport gör Sverige fattigare eftersom företagen tar mindre betalt för sin export.
| Export som andel av BNP | Sveriges placering i välståndsligan | |
| 1970 | 22,6 | 4 |
| 1980 | 28 | 6 |
| 1995 | 38 | 11 |
| 2018 | 45,3 | 12 |
Tabell: Export och välstånd. Källa: Världsbanken och OECD
En annan slutsats är att devalveringarna har bidragit till att undanskymma de underliggande strukturella problemen som fanns på 70-talet i den svenska ekonomin och som ännu idag är olösta.
3. Fortsatt sjunkande konkurrenskraft med devalveringspolitik i ny tappning
Gamla misstag tycks upprepas och den gamla devalveringspolitiken är tillbaka i ny förpackning. Med undantag för skattereformen på 90-talet har olika regeringar avlöst varandra utan att genomföra några väsentliga strukturreformer. Politiken har delegerats till riksbanken genom penningpolitiken. Riksbankens lågräntepolitik är i praktiken en maskerad devalveringspolitik. Efter en lång period med kraftigt sjunkande värde på den svenska kronan kan man anta att Riksbankens ”lågräntepolitik” spelar idag samma roll för ekonomin som devalveringarna på 70- och 80-talet.
Kronan har förlorat 25 procent av sitt värde mot Euron och hela 40 procent mot dollarn sedan 2013. Den gamla devalveringspolitiken maskerad till penningpolitik fortsätter att hålla Sverige över ytan och exporten gynnas, samtidigt som de strukturproblem som är olösta sedan 70- och 80-talen kvarstår.
World Economic Forum analyserar faktorerna som ligger till grund för långsiktig tillväxt i syfte att hjälpa beslutsfattare och regeringar att förstå och utforma strukturreformer som förbättrar produktiviteten och ökar välståndet. Resultatet sammanfattas i ”The Global Competitiveness Report” som baseras på elva pelare för tillväxt med 98 individuella indikatorer som vägs samman i en övergripande ranking.
I WEF:s bedömning, Global Competitiveness Report 2010-2011, kommer Sverige på andra plats bland 140 länder i den totala rankningen över vilket land som är mest konkurrenskraftigt. På första plats kommer Schweiz. Sverige faller sedan från andra till sjunde plats, i den globala rankingen av ländernas konkurrenskraft som publiceras av World Economic Forum (WEF) i The Global Competitiveness Report 2017-2018. I WEF:s bedömning, Global Competitiveness Report 2019 hamnar på plats 9.
| 2011 | 2018 |
| 1. Schweiz
2. Sverige 3. Singapore 4. USA 5. Tyskland 6. Japan 7. Finland 8. Nederländerna 9. Danmark |
1. USA
2. Singapore 3. Tyskland 4. Schweiz 5. Japan 6. Nederländerna 7. Hong Kong 8. Storbritannien 9. Sverige |
Tabell: Sveriges konkurrenskraft. Källa: World Economic Forum
För att Sverige ska få en starkare krona krävs en starkare tillväxt i svensk ekonomi och bättre långsiktiga tillväxtförutsättningar. Detta är en fråga för regeringen snarare än Riksbanken. Riksbanken kan tillfälligt hålla ekonomin rullande med sin lågräntepolitik, men kan inte ge en långsiktigt starkare tillväxt. För att uppnå stark tillväxt krävs strukturreformer från regeringens sida.
4. Sjunkande effektivitet i offentlig sektor kräver radikala reformer
Sverige är ett av bland de EU-länder där nära hälften av den samlade ekonomin, bruttonationalprodukten BNP, går till offentliga utgifter som vård, skola och omsorg. Risken finns därför att höga skatter och transfereringar kan påverka incitamenten och leda till lägre ekonomisk effektivitet. I Världsbankens rankning Government effectiveness Index kan vi konstatera att Sverige halkat från 4:e plats år 2003 till 9:e plats år 2017 när det gäller effektivitet i offentlig sektor.
| 2003 | 2017 |
| 1. Finland
2. Danmark 3. Island 4. Sverige 5. Nederländerna 6. Österrike 7. Kanada 8. Singapore 9. Belgien |
1. Singapore
2. Schweiz 3. Norge 4. Andorra 5. Finland 6. Hong Kong 7. Kanada 8. Nederländerna 9. Sverige |
Tabell: Effektivitet i offentlig sektor. Källa: Världsbanken
Hur skattesystemet utformas och hur de offentliga utgifterna används är av central betydelse för ekonomisk tillväxt. Produktiva utgifter har en positiv inverkan på den ekonomiska utvecklingen om de finansieras med de minst snedvridande skatterna. Ett effektivt skattesystem och en effektiv offentlig sektor är därför vad Sverige behöver för att bryta devalveringsspiralen.
5. Effektivare skattesystem behövs
Under senare år har skatteforskare börjat intressera sig för hur skattestrukturen, dvs olika typer av skatter, påverkar ekonomin. Tidigare låg fokus på hur den totala skattenivån påverkade ekonomisk tillväxt men nu tittar forskare på hur skattesystemet bör utformas. Särskilt skatt på arbete och bolagsskatt har empiriskt identifierats som skadliga för tillväxt, medan skatt på konsumtion och fastigheter är mindre skadliga.
Av befintlig forskning kan man dra slutsatsen att skattessystem som i högre grad förlitar sig på fastighets- och konsumtionsskatter är mer effektiva än skattesystem som i högre grad förlitar sig på skatt från bolagsvinster och personlig inkomst. I internationell jämförelse förlitar sig det svenska skattesystemet mindre på fastighets- och konsumtionsskatter än genomsnittet för OECD.
Forskningen visar att den mest tillväxtskadliga skatten är bolagsskatten eftersom den påverkar både inhemska och utländska investeringar samt produktiviteten. Den näst mest tillväxtskadliga skatten är skatt på personlig inkomst. Samtidigt medför globaliseringen att arbetsinkomster och bolagsvinster blir mer lättrörliga. För en öppen ekonomi som Sveriges kan det innebära en större känslighet för skatteförändringar i omvärlden.
En omläggning där skatteuttaget i högre grad förlitar sig på fastighets- och konsumtionsbeskattning i stället för inkomstskatter är därför önskvärt. En huvudslutsats i den nuvarande forskningen om effektivitet i skattesystemet är:
”För att Sverige ska vara konkurrenskraftigt och kunna vidmakthålla en hög välfärdsambition krävs ett väl genomtänkt och effektivt skattesystem. För att göra skattesystemet effektivare bör skatteuttaget på arbetsinkomster minska och ett skift mot en ökad beskattning på fastigheter och konsumtion skulle vara önskvärt samt en återgång till principen om likformig beskattning.” – Nationalekonomi.se: Hur kan det svenska skattesystemet bli mer konkurrenskraftigt? (Ekonomisk debatt 2019, nr 4).
6. En effektivitetsreform inom hälso- och sjukvården behövs
Effektiviteten i skattesystemet handlar inte bara om vilka skatter som är mest effektiva, utan också om hur effektivt man använder skattemedel. Ett angeläget effektiviseringsområde är hälso- och sjukvården. En jämförelse med Finland kan vara vägledande i sammanhanget.
Finland har inget landsting och sjukvården hanteras av kommunerna. Detta ger bättre sjukvård och lägre kostnader. I Sverige låses humankapital i en onödig byråkratisk struktur i form av landsting samtidigt som det råder arbetskraftsbrist inom vården och andra sektorer. Att avskaffa landstingen i Sverige kan frigöra mänskliga resurser, ge bättre vård och betydande besparingar av offentliga utgifter.
6.1 Fler administrerar i Sverige – färre vårdar patienter
Under de senaste åren har antalet sjuksköterskor och läkare minskat i flera landsting och regioner. Samtidigt har höga chefer inom landstinget, handläggare och administratörer ökat med 36 procent, enligt en artikel i Läkartidningen: Administrativ personal har gått om antalet läkare i vården – med råge.
Se diagram: Grafik av Jesper Cederberg för Läkartidningen
En sådan utveckling leder inte bara till en ökad ineffektivitet som försämrar vården, utan också skapar ett utgiftstryck som behöver finansieras genom beskattning som i onödan belastar det privata näringslivet.
6.2 Två beskattningsnivåer räcker
I Sverige finns tre beskattningsnivåer – stat, kommun och landsting. Sjukvården finansieras genom beskattning via landstinget. Men förekomsten av tre beskattningsnivåer är inte nödvändig. För ett litet land som Sverige borde ett beskattningssystem med två nivåer räcka.
Detta är fallet med grannlandet Finland. I Finland finns bara två beskattningsnivåer: stat och kommun. Ansvaret för hälso- och sjukvården i Finland ligger därför hos kommuner och samkommuner. En kommun kan ordna tjänsterna genom att producera dem själv eller tillsammans med en annan kommun. Kommunen kan även köpa tjänsterna av ett privat företag eller en privat organisation.
Att Finland inte har någon landstingsorganisation ger ett intressant underlag att jämföra kostnader och kvalitet på vården med eller utan landsting. För att jämföra effektivitet, kostnader och kvalitén av vården i Sverige respektive Finland kan data hämtas från flera internationella källor. Finland har nämligen lägre kostnader för hälso- och sjukvård såväl mätt per capita som i andel av BNP.
| Sverige | Finland | |
| Kostnader per capita i USA dollar | 5 710 | 4 117 |
| Totala kostnader i % av BNP | 10,93 | 9.49 |
| Internationell rankning när det gäller vårdeffektivitet 2018 | 8 | 6 |
| Rankning när det gäller effektivitet i offentlig sektor 2017 | 9 | 5 |
| Kundnöjdindex med vårdkvalitén | 66 % | 73 % |
| Kundnöjdhetsindex med tillgänglighet | 58 % | 69 % |
Tabellkällor: Euro Health Consumer Index, SEB:s välfärdsbarometer, OECD och Världsbanken
Text: Hedi Bel Habib, fil doktor och forskare
@ Hedi Bel Habib 16 July, 2019 at 19:59
Hej Jan,
Jag förstår vad du menar. Först vill jag tydliggöra att det inte handlar om skatteväxling från bolagsskatt och skatt på arbete till fastighetsskatt och konsumtionsskatt. Det handlar snarare mer om balans mellan dessa typer av skatter i förhållande till det som har störst negativ inverkan på tillväxt.
Jan N: Det har alltid varit politikers och vänstermänniskors våta dröm att beskatta fasta tillgångar som inte så enkelt kan flyttas, dvs bostäder och andra byggnader. Glömmer aldrig när jag jobbade vid CFD (idag en del av Lantmäteriet) och den dåvarande GD:n yttrade orden att våra jobb var de säkraste inom statsförvaltningen, för ingen politiker ville avstå från fastighetsrelaterade skatteinkomster och någon myndighet måste ju administrera detta för skatteverkets räkning.
Betr balans mellan skatteslag så är det med avsmak jag nu kan konstatera att Kjell-Olof Fäldts stora skattereform 1990 har urholkats så till den grad att skattesystemet nu återigen utgör ett veritabelt lapptäcke och behöver reformeras pga politisk klåfingrighet sedan dess.
———————————–
När det gäller reformer finns det betydligt fler områden som berörs. Men börjar man med de strukturer som jag pekar ut följer resten av sig självt. Om staten ålägger medborgarna ett rimligt skattetryck för att finansiera det som är en gemensam angelägenhet då börjar man titta noga på vad offentliga medel används till och hur de används. Resursslöseriet i Sverige oavsett område beror på en överbeskattning av medborgarna i förhållande de gemensamt finansierade behoven, som skapar en överflöd av offentliga medel och därmed en tendens till slösaktighet i offentlig förvaltning.
Jan N: Vad är ett rimligt skattetryck?? I Ryssland betalar man 13 % i sk platt inkomstskatt, det kan jag själv tycka är rimligt. Men då blir du och andra myndighetsparasiter sannolikt arbetslösa, det kanske du vill undvika av personliga skäl. Dvs det ligger i betraktarens öga att ha uppfattningar om vad som är ett rimligt skattetryck, och då spelar det in vilken fördelningspolitisk uppfattning man har rent politiskt. Där skiljer vi oss sannolikt åt ganska rejält skulle jag tro.
Jag är en ivrare av stor frihet för individen och då gärna också med ett stort eget personligt ansvar för att kunna försörja sig. Naturligtvis följer med detta så lite statlig och kommunal inblandning som det möjligtvis går att åstadkomma. Sverige har förutom alla 290 kommuner och alla landsting också mer än 500 statligt styrda myndigheter.
Deras incitament styrs inte av hänsyn till skattetryck eller annat nonsens, myndigheters drivkraft är att växa och anställa fler medarbetare så att man kan säkra och helst utvidga sin verksamhet. Inte sällan så tillstyrks detta av olika socialistregeringar då de iskallt räknar offentliganställda som lojal röstboskap, varpå anslagsäskanden får accept. Detta har sammantaget förgiftat vår samhällsekonomi på många olika sätt och haft en förödande inverkan på det samlade skattetrycket. Jag stannar där och låter dig replikera!!
Artikeln är bra, om jag än dock inte håller med om skattelösningarna. Sverige har gett storföretagen hängslen och livrem, medan tyska företag växt sig starka i svårigheter. Våra företag kan blåsas omkull av Zeke Varg och det händer ju. Varför får vi ingen socialhjälp? Svensken ska försörja oss!
Den tyska marken gick upp på 60-talet. En fantastisk företagsanpassning ägde rum när Europa nästan var färdiguppbyggt och spekulationen tog över. Denna penningens tid är vår sjuka och våra politiker talar som om de vårdades och går på piller. Vi har aldrig haft så här dumma ledare. Eller köpta.
Kära Fiskargubbe, vad jag önskar att människor tar till sig av din insikt.
Savalle, håller med dig! – Goda insikter, kan med tiden leda till visdom – åtminstone för dem som förstår vidden av hur somligt verkligen hänger ihop. Tre procents målet hägrar 😉
Det plundrade folkhemmet
https://foreningenbis.com/tag/sven-grassman/
Skälet till den politiken som artikeln beskriver är i ganska hög grad jämlikhetstänkande av ett samhällsskadligt slag där syftet inte är att uppmuntra till individuella ansträngningar utan till att göra folk beroende av denna grupp politiker. Om man kallar dom socialister är det visserligen sant men inget säger att socialism borde vara samhällsskadlig. Det går att tänka om för dom som ställt till detta av samhällsskadligt oförnuft. Socialister måste inte vara emot samhällsnyttig individualism. Men hittills är dom det. Deras motvilja mot samhällsnyttig individualism är ett stort misstag.
Globalisterna har inget emot att länder ägnar sig åt självskadebeteende utan uppmuntrar till det, så länder kan hållas skuldsatta och påtvingas privatiseringar.
Jag instämmer med Jans kritik av artikelns förslag till lösning.
Det jag saknar är en samhällsanda där unga uppmuntras till att anstränga sig med lämpliga morötter. Att samhällsnyttiga individuella prestationer uppmuntras och uppskattas mer. Inte bara beskattas mer.
Habibs artikel kan nog i alla fall jag personligen stödja i dess mest väsentliga delar, åtminstone som en hyggligt väl underbyggd beskrivning av Sveriges utveckling under efterkrigstiden.
Jag saknar dock en mer djuplodande konsekvensbeskrivning av den fram till nu förda politiken, varför har denna usla utveckling sänkt Sveriges internationella ställning??
Det är ju knappast den fiskala skatteeffektiviteten som är svaret, inte heller är svaret att höja skatterna på fastigheter och konsumtion. Habibs förslag för osökt tankarna på vad som ur ett skattefiskalt perspektiv är enklast att administrera, en kvinnlig fattigpensionär vilken jobbat i någon av de otaliga låglönesektorerna och som blir änka sittandes i makarnas gemensamma bostad (lgh/villa) kan ju knappast med sin låga pension ta ett par takpannor som betalningsmedel med sig då hon skall handla på ICA.
Habib dristar sig till påståendet att effektiviteten inom offentlig sektor är stadigt sjunkande, som exempel tar därför Habib hälso och sjukvården där han jämför Sverige med Finland. Förvisso ligger Finland långt före oss betr effektivitet inom denna sektor, och bristerna som det pekas på är nog korrekta och ger anledning till den typ av sjukvårdsreform Habib är inne på.
MEN det samlade behovet av strukturreformer som tycks ha varit Habibs ansats med artikeln lyser ändå i övrigt med sin totala saknad. Vilka strukturreformer förutom ökad fiskal skatteeffektivitet (läs fastighetsskatt och konsumtionsskatt) samt en mer effektiv hälso och sjukvård föreslår därför Habib??
I sammanhanget bör nämnas att det redan idag finns en fastighetsskatt som drabbar många på landsorten mycket hårt, likaså finns en reavinstskatt vid bostadsförsäljningar (22%) som avhåller många från att sälja sina bostäder.
Konsumtionsskatt i form av högre moms, som jag antar att Habib menar, är starkt påverkande på Sveriges ekonomi. Minskar alla sin konsumtion så drabbar detta hela Sveriges ekonomi (många jobb i fara), för så fungerar ju ökande skatter rent generellt. Dvs ökad skatt på arbete tycks Habib ha insett är ett negativt incitament som gör att folks benägenhet att arbeta mer då faller dramatiskt.
Vad får då Habib och tro att ökade konsumtionsskatter skulle ha någon dramatiskt annorlunda effekt??
Jag skulle kunna ge exempel på olika saker som jag vill förändra men då utrymmet här är begränsat så önskar jag Habibs mer fördjupade tankar vilka strukturreformer han kan tänka sig för att få Sverige på fötter.
Det verkar som att Habib ändå tagit ett litet myrsteg mot insikten om att Sverige med sin devalveringsekonomi halkar efter alltmer och att något strukturellt måste göras, men vad Habib??
P.S. De senare årens devalvering via Riksbankens penningpolitiska åtgärder är bara ett spel för gallerierna, det är omvärldens bristande förtroende för Sveriges samlade statsfinanser som har devalverat den svenska kronans värde internationellt. Ingen utanför Sverige tror snart längre på Sverige som en framtida industrination, kanske för att massimporten av analfabeter från tredjevärlden är det svenska politiker håller upp i det internationella skyltfönstret.
Hej Jan,
Jag förstår vad du menar. Först vill jag tydliggöra att det inte handlar om skatteväxling från bolagsskatt och skatt på arbete till fastighetsskatt och konsumtionsskatt. Det handlar snarare mer om balans mellan dessa typer av skatter i förhållande till det som har störst negativ inverkan på tillväxt.
När det gäller reformer finns det betydligt fler områden som berörs. Men börjar man med de strukturer som jag pekar ut följer resten av sig självt. Om staten ålägger medborgarna ett rimligt skattetryck för att finansiera det som är en gemensam angelägenhet då börjar man titta noga på vad offentliga medel används till och hur de används. Resursslöseriet i Sverige oavsett område beror på en överbeskattning av medborgarna i förhållande de gemensamt finansierade behoven, som skapar en överflöd av offentliga medel och därmed en tendens till slösaktighet i offentlig förvaltning.
Mycket bra!
Det här har vi sett komma i decennier, vi som levt mitt i det.
Av händelse skrev jag igår om den svenska modellens död.
https://www.frihetsportalen.se/2019/07/den-svenska-modellen-2/
Anser dock att det är principiellt fel att beskatta fastigheter som är betalda med redan beskattade pengar. Fastigheter måste dessutom underhållas för att behålla funktion och värde. Att lägga skatt på det är förödande på annat sätt än skatt på inkomst.