VETENSKAP & FILOSOFI. Enligt senare geologisk forskning följer inte jordens historia en linjär tidslinje. Den kan istället ses som cyklisk och delas in i perioder av utveckling och förintelse i form av evolution och utveckling av nya arter och periodiskt återkommande massutdöenden.

Ingela Bel-Habib
Ingela Bel-Habib

Text: Ingela Bel Habib, fil doktor och forskare, belhabib2[at]gmail.com | Bild ovan: Maskin i fabrik. Foto: Taton Moïse. Licens: Unsplash.com (free use)

Enligt denna geohistoriska forskning om katastrofer på jorden har det inträffat mellan fem till tjugo större förödande katastrofer för planetens arter (beroende på vilken definition man använder) efter den kambriska explosionen för cirka 540 miljoner år sedan, då det skedde en kraftig tillväxt och utveckling av flercelliga växter och djur på jorden.

Dessa periodiskt återkommande förstörelser har sedan följts av nya eror och tidsperioder med utveckling av tidigare okända arter och livsformer.


Det cykliska mönstret för jordens historia överensstämmer med det filosofiska, stoiska begreppet om den eviga återkomsten. Enligt detta begrepp och synsätt är universums, jordens och livets utveckling periodisk och följer ständigt samma tvåtaktsrytm och fas av skapelse och förstörelse.


Stoikerna

Stoikerna ansåg att jorden och livet kommer att oupphörligt uppstå på nytt, efter evigt återkommande världsomfattande bränder, i en ständig skapande- och förgörelsecykel.

Katastrofer har med största sannolikhet också inträffat för det encelliga och enkla flercelliga livet under den förkambriska perioden, men eftersom dessa organismer inte efterlämnat några fossil, har man ännu inte kunnat styrka detta antagande.

Däremot har man via avtryck av djur och växter i sedimentära bergarter kunnat fastställa att gränserna mellan erorna och en del av perioderna efter den kambriska explosionen markeras av återupprepade massutdöenden av olika livsformer, i överensstämmelse med stoicismens begrepp om den eviga återkomsten.

Det största massutdöendet som vi känner till inträffade för ungefär 250 miljoner år sedan i gränsen mellan de paleozoiska och mesozoiska erorna och perioderna Perm och Trias. Vissa forskare hävdar att 90 procent av allt liv på planeten försvann. Orsaken kan ha varit en mycket snabb och kraftig ökning av växthuseffekten till följd av ett kraftigt vulkanutbrott.

Det sjätte stora massutdöendet

Kenozoikum - Källa: Wikipedia
Kenozoikum – Källa: Wikipedia

Gränsen mellan den mesozoiska eran och den era som vi nu befinner oss i, Kenozoikum, mellan perioderna Krita och Tertiär, markeras också av ett kraftigt massutdöende.

FAKTA. ”Kenozoikum är en geologisk era som sträcker sig från 66 miljoner år sedan till nutid. Den är indelad i periodernapaleogenneogen och kvartär. I äldre litteratur talas istället om tertiär, som bestod av nuvarande paleogen och neogen, dvs huvuddelen av kenozoikum”. – Wikipedia

Detta inträffade för ungefär 65 miljoner år sedan, då hälften av jordens arter försvann, inklusive dinosaurierna. Det ta gjorde det möjligt för däggdjuren att utvecklas och fylla många av de ekologiska nischer som frigjordes, trots att en tredjedel av dessa djur också försvann. Orsaken anses vara nedslag av en asteroid eller komet.

Kosmiska krafter i görningen

Orsakerna till jordens ständigt återkommande massutdöenden kan ha varit flera och har inte kunnat fastställas för alla perioder. Till de vanligaste hypoteserna hör dock påverkan från yttre rymden i form av asteroid- och kometnedslag samt vulkanutbrott, som bland annat anses ha kunnat orsaka stora världsomspännande bränder. Detta överensstämmer med stoikernas föreställning om en evig cykel av jordens förgörelse av eld, som sedan följs av återskapelse av liv.

Många forskare menar att vi nu befinner oss i det sjätte stora massutdöendet, den här gången orsakat av människan själv och hennes industrialisering och storskaliga användning av fossila bränslen för energiproduktion. Däggdjur, groddjur, fåglar och reptiler försvinner minst lika fort som under tidigare upprepade massutdöenden.


Studier har visat att människan redan kan ha utrotat så många som 130,000 djurarter, vilket uppgår till 7 procent av alla hittills namngivna djurslag på jorden. Många forskare förutsäger vidare att människan kan komma att utplåna hälften av alla återstående arter under de kommande 100 åren, däribland alla insekter.


Om insekterna försvinner kommer växterna sluta att föröka sig, vilket kommer att få förödande effekter på ekobalansen i naturen och leda till att hela näringskedjor faller samman och därmed hota vår egen existens, i ett sannolikt scenario av ett för tidigt återkommande massutdöende av växter och djur.

Vi måste hantera människans situation intelligent

Hur kommer det sig att vi är så okänsliga för de mycket tydliga tecken som finns på att vi själva är på väg att skapa ytterligare en massförintelse av jordens liv? Kanske är det så enkelt att vi försöker föregå en ny planetär katastrof i jordens cykliska geohistoria av evigt återkommande kriser, genom att omöjliggöra våra livsvillkor.

Vissa forskare förutsäger att denna katastrof redan kommer att inträffa inom de kommande 10 miljoner åren, vilket är ett kort tidsperspektiv ur ett geologiskt perspektiv.

Eller kanske är det bara så att vi delar öde med de första levande organismerna som föll offer för den restprodukt, syre, som bildades vid cyanobakteriens omvandling av solljus till energi, den så kallade fotosyntesen, i jordens eviga skapelse- och förgörelsecykel. Dessa första mikroorganismer var anaeroba, det vill säga att de inte kunde använda sig av syre för sin tillväxt, eftersom denna gas var giftig för dem.

Den energialstrande fotosyntesprocessens biprodukt, syre, skapade således en kris på jorden under den förkambriska perioden, på samma sätt som den värmebindande gasen koldioxid idag, till följd av människans energianvändning, skapar växthuseffekter som leder till klimatkatastrofer, vilka rubbar ekobalansen och utgör ett hot om massutdöende av samtligt liv på jorden.

Låt oss hoppas på en större mänsklig tillförsikt inför framtiden, som inte föregår, enligt senare geohistorisk forskning och det stoiska filosofiska synsättet, de evigt återkommande katastroferna på jorden. Kanske kan vi till och med hitta skapande och konstruktiva vägar för att undgå de värsta följderna av förestående kriser. Låt oss använda vår enorma förmåga, potential och kapacitet till överlevnad på det sätt som gagnar oss och planetens cykliska utveckling och liv bäst.

Text: Ingela Bel Habib, fil doktor i psykologi och forskare, belhabib2[at]gmail.com

Relaterat


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

3 KOMMENTARER

  1. Jodå. Vi måste hantera människans situation intelligent.

    Om jag är en raketingenjör kan jag då bygga raketer? -Ja.
    Om jag typ är en professor i dynamisk meteorologi, likt Lennart Bengtsson, kan jag då kanske analysera klimatet? -Kanske det?
    Är dessa båda individer ovan byxade att pyssla med psykoanalys? -Nej. Förmodligen inte. Det är tvärtom intelligent av dem att inse sin inkompetens på detta område.

    Så hur kommer det sig att en fil. doktor i psykologi uttalar sig om koldioxid, växthuseffekt och ekobalansen så tvärsäkert? Finns här extra studier eller forskning som inte redovisats?

    • Ibland är ett frånvarande svar givetvis också väldigt talande. Ingela Bel Habib är inte ensam om det beteendet. Hela miljörörelsen är drabbad. De svarar inte på mina 14 uppriktiga och välmenande frågor om ekologisk hållbarhet som även berör CO2.

      Hur detta kan förklaras i psykologiska termer saknar jag kompetens för, men gissar att det ev. rör sig om s.k. ”bortträngning”, ”skamkänsla” eller ”skuldkänsla”?

      Låt mig befria de som känner så!
      Sanningen gör inte ont, enbart motståndet. Sanningen vill hjälpa oss. Välkomna den! Hantera den som en överraskning! Den väcker känslor. Den berikar. Den gör er superintelligenta. Vill ni inte känna kraften i er egen superintelligens? – Klart att ni vill det.

      Det ÄR superintelligent att använda vår enorma förmåga, potential och kapacitet till överlevnad på det sätt som gagnar oss och planetens cykliska utveckling och liv bäst. Det innebär att man måste svara på svåra frågor ibland.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här