DEBATT & ANALYS. ”Alla har hört talas om mediernas samhälle, men ganska få har nog funderat över vad det egentligen är fråga om. Utvecklingen är komplex, men ändå tydlig. Det rör sig om ett fenomen på flera ben. Låt mig peka på de fyra viktigaste”. Det skriver Torsten Sandström som analyserat: lönsamhetskraven, underhållningsindustrin, bildkonsten och politikens arena.

Torsten Sandström, selfie
Torsten Sandström, selfie

Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt.

Strävan efter lönsamhet

Den främsta är marknadens strävan efter lönsamhet eller företagsinkomster. Som alla vet lockar medierna till sig reklampengar i stor skala. Tidigare har tidningarna varit reklamens motor. Nu har internet –  särskilt stora aktörer där – blivit magneten nummer ett för annonsörer av olika slag. Därför flödar reklamen in över oss timme efter timme. En själsdödande tsunami av kommersiella budskap, som endast vill säga oss: kom och köp!

Underhållningsindustrin

Ett annat ben som medierna ganska länge stått på är underhållningsindustrin. Att förströelse är nära sammanflätad med marknaden är självklart, i och med de gigantiska penningbelopp som står på spel. En hel armé med idrottsmän, skådisar, musiker och andra kändisar – aktiva eller före detta – får på så vis sin försörjning, samtidigt som de tillåts sprida sina plattityder dag efter dag. Särskilt TV-mediet blir deras pensionsanstalt. Vitsar och flabb dygnet om. Till saken hör att man numera inte behöver ha presterat särskilt mycket för att lyckas på nöjesarenan. Den som kan köpa ett bevis –  äkta eller oäkta – på att ha tiotusen följare på internet blir snabbt ett lönsamt objekt för reklammarknadens exploatörer. Att själv marknadsföra sig som ”influencer” kan många gånger räcka för att bygga en framtid i mediernas värld.

Bildkonsten

Ett tredje ben är nutidens så kallade bildkonst. Förr krävde sådant kulturellt arbete mångårig skolning, dvs träning med penna och pensel. Konstnären började som lärling, en person vars framgång baserades på talang och lång erfarenhet av färg och form. Så är det tyvärr inte längre. Den som idag ser sig omkring i konstgallerier, muséer eller tidningarnas konstsidor ser hur marknaden även här har stigit in med sin reklamfilosofi: allt går att sälja med mördande marknadsföring. Följden har blivit en utveckling som påminner om underhållningsindustrins.

Tänk bara på Jeff Koons ballongbilder som säljs för mångmiljonbelopp. Eller på broar invirade i toapapper eller enfärgade tavlor med några knivsnitt i. Alla som själv önskar har alltså frihet att presenteras som stor konstnärer, bara det finns några påhejare som vill sätta prislappar på objekten ifråga. Åtminstone jag får ett intryck av att närapå vem som helst från gatan idag kan kläs i konstnärens skrud. I och med att träning och erfarenhet inte längre krävs ser också det som kallas konstobjekt nu ut precis hur som helst.

Begagnade varor presenteras som konst, liksom videosnuttar eller människor insmorda i färg osv. Intigheten skrivs oss på näsan. Objekten saknar all kraft (hänryckning), genialitet och stringens. Att tala om skönhetsvärde är inte möjligt, det är för övrigt idag en skamstämpel. Men det finns en gemensam nämnare. Det är de patetiskt storvulna namn som ”konstverken” ges. En hög med skrot kan kallas ”industrisamhällets undergång” och den evigt rullande videon kan med en magnifik titel symbolisera nästan vad som helst. Det är marknadens lagar som gäller. En hög prislapp ger således besked om stor konst.

Politikens arena

Då man talar om det nya mediesamhället är enligt min mening det mest intressanta benet politikens arena. Här ser vi gamla och nya medier i samverkan. Man skulle kunna tro att politik och vinstjakt på en marknad inte har något gemensamt. Men den som tänker efter förstår att politiken i sig själv är en spindel i marknadsnätet. Här formas nämligen lagstiftning, spelregler för marknaden, med omgärdande normer om hur skatter tas in och bidrag skänks ut.

Propaganda kallas idag för politisk korrekthet

Idag är den politiska eliten därför fast förbunden med – i stort sett beroende av – medier av skilda slag och med delvis olika inriktning. Genom att favorisera en politisk linje kan medie- och reklamföretagen ifråga dra in pengar till sina kassor. På så vis framstår en stor grupp av dagens journalister som politiska reklammakare. Många populistiska politiker från vänster till höger skördar stora framgångar. Tongångar från reklamen tar plats: rösta på mig för jag lovar detta och detta. Liksom reklambudskapen rör det sig i allmänhet om överdrifter och dunster.


Denna intima samverkan mellan politik och mediernas marknadskrafter är som jag ser en ny företeelse under se senaste årtiondena. Medierna har fått en ny inriktning. En tidigare strikt åtskillnad mellan nyhetsfakta å ena sidan och värderingar/åsikter å andra har lösts upp.


Majoriteten av dagens journalister pläderar politiskt eller sprider underhållning. Detta sker inte direkt – i stil med ”rösta på S” – utan förtäckt och systematiskt. På så vis presenteras den rätta politiska linje som han, hon eller mediehuset stödjer. Läsaren och lyssnarens proppas alltså i smyg full med opinion. Förr kallades detta för propaganda. Idag talar kritiker som jag – och många med mig –  om politiskt korrekta åsikter. Oavsett beteckning uppfattar jag åsiktsstyrningen som en eländig utveckling, som förändrar demokratins spelregler.

Media fenomenet Klimat-Greta

Mediesamhällets funktion och de fyra ben som nämnts belyses väl av Greta Thunberg. Jag menar inte att hon är en dumsnut, men hon är ingen naturvetare eller ekonom. Det är möjligt att hon har rätt i sak, men hon kan också ha fel. Hursomhelst rabblar hon andras åsikter och i bakgrunden tycks någon familjemedlem hålla i trådarna. Greta är alltså i huvudsak mediernas bricka i ett skickligt fört politiskt spel om miljön. Fullt ut framför hon rådande PK-budskap. Hennes brist på erfarenhet och formell kompetens påminner om underhållarens eller den nutida konstnärens roll enligt ovan. Vilket barn som helst med gott självförtroende och skolad i PK-lärans grunder kan axla Greta Thunbergs roll. Det rör sig om en typ av romantiskt moraliserande.

Karl Marx var på sin tid en begåvad samhällsanalytiker. Han skilde mellan samhällets ekonomiska bas å ena sidan och de tankesystem (ideologier) som bar upp den mänskliga produktionen av nyttigheter å den andra. För Marx blev religionen därför ett samhälleligt smörjmedel, ett slags opium för folket. Idag är kristendomen i stort sett död i vårt land. Men dess ideologiska roll sköts nu att PK-ismen. För några veckor sedan skrev därför förutvarande ärkebiskopen Hammar i DN om ”ekoteologin”. Det dagliga predikandet av PK sköts dock av landets journalister med hjälp av Greta Thunberg som de själva vigt till nationens främst klimatängel.

Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se)


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

23 KOMMENTARER

  1. Intressant artikel, väldigt bra skrivet1 Angående Marx, alla vet väl vid det här laget att han var en intellektuell legosoldat, med en rejäl portion självförakt. Vad säger t ex Ulf Clareus om detta?

  2. Efter att ha läst Mats Sederholms kritik mot NewsVoice och alla andra filterbubblor utanför åsiktskorridoren, utan möjlighet till kommentarer, var denna artikel en lisa för själen. Varmt Tack för ”Anti-pk-bloggen.se” som behövs mer än någonsin, för att rubba självgodheten och överlägsenheten hos dessa överste präster, som vill göra sig oantastbara.

  3. Mycket uppfriskande artikel som andas integritet och sanning till skillnad från allt dravel som vi dagligen överskjöljs med från de medieföretag som har medel men saknar både begåvning, konstnärligt eller samhälleligt värde överhuvudtaget!
    Instämmer helt med Mikael och Harriets kommentar !

  4. Precis så Harriet!
    Sederholm gjorde ett praktfullt självmål när han publicerade med stängt kommentarsfält.
    Han visade att han tillhör den gamla makten och de vill ha hela makten tillbaka hos sig.

    Torsten Sandström å andra sidan visar precis den balans och förnuft som Sederholm efterlyser, men inte kan producera själv och inte se hos andra.

  5. Det är försåtligt att man inte kan kommentera Mats Sederholms alla påståenden då Mats fungerar som en politisk kommissarie.

    Uppfattade någon att Mats i sin artikel ställde en enda vettig fråga? förutom:
    1.) ”Hur skitigt kan det bli?”
    2.) ”Det ska vara högt i tak här va, bra va, men högt i tak för vad?”

    Frågar man inget, är det för att man inget vill veta – man vill inte lära sig något nytt. Man anser redan ha alla svar inom sig. På så sätt uppstår det bedrägliga självförsörjningsmekaniken, vars enda syfte: dräjnera bort omvärldens tankeströmningar, då dom är allt för hotfulla. Innanför självförsörjningens mörka murar upptäcker man då enbart sig själv om och om igen, och förundran blir allt större för var gång.

    Den som inget vill veta, och inget nytt lära,
    kan heller inte kunskap bära.

    Den som inget vill veta, och inget nytt lära
    håller enbart sig själv nära – aldrig andra kära.

    Den som inget vill veta, och inget nytt lära
    enbart sin självbild skära och intellektet blir till stelnad tjära.

    Den som inget vill veta, och inget nytt lära,
    har slutat leta och strera och kommer att sluta som en klimat-Greta.

  6. Stort tack till artikelförfattaren för sin analys av samhällets fyra ideologiska (fördärvliga)
    stöttepelare. Ur led är tiden. Det är show biz som gäller på alla fronter. Som åskådare av dramaturgin bör vi väl få tycka till om skådespelet som rör sig inom den politiska scenen, bildkonsten, underhållningsbranschen och media. Allt flyter samman till en gegga.

    En total institution håller på att skapas i landet där alla ska tycka lika. Varför ska vi inte få lov att granska de berättelser som vi blir underhållna med, inte minst med tanke på att de inte riktigt hänger ihop med andra berättelser.

  7. TACK FÖR MYCKET BRA ARTIKEL TORSTEN

    Den satt som ”mitt i prick” efter artikeln/ propaganda artikeln av Mats Sederholm

    Torbjörn Sassersson;

    SVERIGE GRANSKAS vill göra en intervju med dig, ställer Du upp, eller tänker du åtfölja och värna om din vän Mats Sederholms linje nämligen ”inga kommentarer”!

    Här finner du mer om och av SVERIGE GRANSKAS
    https://soundcloud.com/ulf-bittner

    MYCKET BRA KOMMENTARER EFTER DENNA ARTIKEL VILKET VISAR PÅ ETT ÖPPET SINNE OCH LJUSA KRAFTER HOS DE ANDRA KOMMENTATORERNA, STORT TACK TILL ER ALLA!

    Sommarlovshälsningar med ljusa krafter från den goda medmänniskan

    Ulf Bittner

  8. Måste instämma i detta. I synnerhet om Greta. Det är ett skickligt orkestrerat medialt spel om makt åt FN som äger rum. Makt handlar rent krasst egentligen enbart om att få massornas medgivande.
    Tack vare Greta kan man nu listigt föra över (den mycket tveksamma ifråga om reella underlag) klimatfrågan, från ett vetenskapligt konsensus till ett emotionellt media-konsensus, som alltså grundar sig på emotion och sympati för ett barn, men som inte har något med sanningen att göra – och som engagerar miljarder människor.
    Det listiga ligger i att nu BEHÖVER INTE IPPC försvara någon vetenskaplig grund – de får redan den makt de vill ha!

  9. Stort Tack Torsten Sandström för en artikel som fick mig att nicka instämmande hela vägen genom texten…
    ”Oavsett beteckning uppfattar jag åsiktsstyrningen som en eländig utveckling, som förändrar demokratins spelregler.” Dessa ord är viktiga ord! Hur är det i läroplanen när det gäller journalistik idag? Får man som elev inblick i dessa ovannämnda ord som Du skrev Torsten Sandström?
    Själv är jag en gammal fältsäljare, och då var det viktigt att vara påläst och vältalig…
    Tack också till alla er som är hövliga mot varandra här inne, det betyder så mycket. Jag har lärt mig så mycket genom NewsVoice…Så Stort Tack till T Sassersson!

  10. Bra Torsten.
    När det gäller konst-världen, så verkar det gälla ännu mindre krav än de du tar upp ( fast de är träffande ).

    Numera räcker det att själv påstå att man är konstnär , författare , mm så VIPS betraktas man som en sådan också. Några riktiga ”bevis” eller prov på kvalitet krävs inte. Hur många av våra kändisar har inte gett ut en bok och genast fått titlar som ; ” Komikern och författaren ”, för att ta ett exempel .
    Och ingen artist eller skribent som inte håller med om PK ;s ”sanningar” har någon större chans att få delta i en morgonsoffa i tv tex.

    • Helt rätt eva-marie. Min fru bjöd in sin nya kollega på nationalmonumentet i Stockholm (på sin fritid) efter att de renoverat museet, och jag följde med då denna nya kollega var viktig för min frus vidare karriär på en ny tjänst – det gäller att nätverka, och då är alla knep tillåtna. Vi blev hursomhelst tvungna att dela upp besöket över tre tillfällen, då mängden verk var så överväldigare att vi tog ett plan per besök. På nationalmonumentet visas inte några postmodernistiska verk, det kan jag lova, utan här gör världens över tidernas mest talangfulla konstnärer det vackraste verk det kan och resultatet är helt enastående vackert – rak motsatt marxistiska postmodernistiska uttryck – eller fulkludd. Gör som oss: besök museet under tre tillfällen: ett per våning. Hur det gick sedan? Lysande naturligtvis. Skönhet är skönhet.

  11. Nu har pajasarna på Youtube stängt ned eminenta Swebb-TV som levererat utomordentligt, med beröm godkänt, bra journalistik i motsats till andra som verkar inom mediecirkusen. Det här är en ordentlig magspark och käftsmäll mot yttrandefriheten. Avstängningen kan ses som en stank från globalisterna.

    https://www.swebbtv.se/

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här