NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
DEBATT. Lagom till riksdagens öppnande kommer ännu ett larm om det förfärliga tillståndet i äldreomsorgen. Från över 2000 arbetsplatsombud runt om i landet kommer rapporter om att fyra av tio säger att bemanningen under sommaren varit otillräcklig eller till och med katastrofal – och där hälften berättar att vikarierna har saknat tillräckliga kunskaper i svenska för att kunna utföra sina arbetsuppgifter. Så illa är det alltså att bli gammal i Sverige – så behandlas alltså de som byggde upp landet och välfärdssamhället.
Text: Bitte Assarmo | Artikeln har tidigare publicerats i De Goda Samhället
Det är möjligt, kanske till och med troligt, att de högt uppburna socialdemokratiska politikerna och deras stödhjul har svårt att greppa vad det faktiskt kan innebära om en personal inom äldreomsorgen inte kan förstå och tala svenska ordentligt. De känner ju inte till den verkligheten och kommer sannolikt heller aldrig att behöva konfronteras med den.
Men faktum är att det kan vara direkt förödande för den enskilda individen, vars väl och ve ofta står och faller med hur personalen sköter sitt arbete. Om en personal inte förstår svenska, och inte kan ta till sig de instruktioner han eller hon får, så kan det innebära försämrad livskvalitet, hälsa och i extrema fall till och med döden för vårdtagaren.
Redan förra året, sommaren 2018, larmade Kommunal om missförhållandena och om arbetsgivarnas låga krav på språkkunskaper hos vikarierna inom äldreomsorgen. Men det handlar inte bara liv och hälsa, utan också om integritet. Hur ska man få de anställda att förstår vilka rättigheter de gamla har – och vilka skyldigheter de själva har – om de inte förstår svenska? Hur känns det att bli avklädd av en människa som inte ens kan förklara varför? Personligen tycker jag det är mycket lätt att föreställa sig hur kränkande en sådan situation är.
Att politikerna inte verkar kunna göra det beror antingen på att de totalt saknar förmåga att leva sig in i andra människors situation – eller att de struntar fullkomligt i den verkliga världen utanför de politiska rummen. Och oavsett vilket det rör sig om är det, för att använda statsministerns favoritord, oacceptabelt.
Det skulle vara mycket behagligt om Stefan Löfven och hans regering tog till sig detta skrämmande facit och på allvar satte igång med att förändra och förbättra livssituationen för landets äldre. Tyvärr tror jag inte de kommer att göra det. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag har fel men Löfven och hans ministrar har, under sina år vid makten, visat föga intresse för de äldre.
En för skattebetalarna mycket kostsam gymnasieamnesti för unga män, och en och annan ung kvinna, går lekande lätt att fixa till, och man har fullt seriösa planer på att införa en liten gemytlig familjevecka och ett friår – men ett värdigt liv för de gamla? Nej, det står helt enkelt inte på socialdemokraternas, och deras stödpartiers, agenda.
Man ska också komma ihåg att situationen i den kommunala omsorgen överhuvudtaget aldrig varit särskilt högprioriterad för fackpampar inom Metall, det förbund där Stefan Löfven utvecklade sin politiska karriär. Där vurmar man för industrin och ingenting annat. Jag hade själv en barndomsvän som var engagerad i samma fackförbund och jag häpnade över hennes retorik när vi diskuterade de här frågorna – både arbetsvillkor och löner för kommunalanställda och situationen för människor som är beroende av den kommunala omsorgen.
Industrin är närande – vården och omsorgen är tärande – och därmed är också industrin viktigast. Så var det för henne och alla hennes partikamrater. Kanske lever den attityden kvar hos Löfven även idag, sedan han blivit statsminister och partiledare?
Sannolikt är det dock pengarna som är den främsta orsaken till att äldreomsorgen ständigt får stryka på foten. Inte ens Sveriges skattebetalare har obegränsade resurser, och någonstans måste man ju skära om man ska ha råd att vara världens humanitära stormakt. Och givetvis väljer man att skära ner på livskvaliteten för de gamla. De som inte har någon röst. De som fick lära sig att göra sin plikt utan knot. De som numera har satts på undantag. Det är stor skam.
Text: Bitte Assarmo