Humle är släkt med cannabis. Växten används vid ölbryggning och för att stärka matsmältningen. Humle har även psykoaktiva egenskaper precis som cannabis och fungerar därför som rogivande sömnmedel. Ett speciellt användningsområde är dämpning av den manliga sexdriften.
Text: Arnt-Olav Enger | Översättning: Madeleine Lidman | Redigering: Torbjörn Sassersson | Bild på Humle. Foto: Andre Klimke. Licens: Unsplash.com (free use)
I Centraleuropa blev humlen allmänt känd på 800-talet, då det var en vanlig växt i de tyska klosterträdgårdarna. Den blev “upptäckt” i Skandinavien först sedan kunskapen om dess användning spridit sig hit på 1000-1100-talet och tog snabbt över platsen som den dominerande kryddplantan i öl, där den ersatte bland annat pors och skvattram.
I Sverige beslutades att varje gård skulle ha 200 sådan stänger och skatten betalades delvis med hjälp av humle. Förutom att användas i öl användes humlen även som textilplanta. Den ersatte linne, på samma sätt som hampa (som är en nära släkting) och nässlor. Stammarna lades i vatten så att de löstes upp och fibrerna kunde skiljas ut.
Humle var inte bara en ren bruks- och nyttoplanta. Redan tidigt under medeltiden upptäcktes det att den även kunde ha en medicinsk effekt. Det var välkänt att doften fungerande sömngivande och sövande.
Vid lagring bildar de isovaleriansyra och detta ämne är känt för sin lugnande effekt. Det är samma substans som också finns i valerianarot. Det visar sig också att det finns relativt stora mängder fytoöstrogener i humpleplantan, växter som fungerar på samma sätt hos människor som östrogenhormoner. Det är således inga svårigheter att förklara de observerade effekterna från dessa ämnen.