DEBATT. En juridisk fragmentarisering innebär att det viktiga medborgarskapet avrustas från att ha varit navet i nationens demokrati. Centrala samhällsfrågor om bostäder, vård och kunskap och ordning i skolan trängs undan. Nysvenska prioriteringar får allt fokus. Resultatet är en medborgare som antingen blir bidragstagare eller plundrad skattebetalare, varnar Torsten Sandström.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt. | Bild: Margot Wallström (Socialdemokraterna). Foto: Sten-Åke Stenberg. Licens: Redaktionell. Mostphotos.se
Det sena 1800-talets stora fråga rörde omvandlingen av Sverige från ett ståndssamhälle till en demokratisk industristat. Ståndsmaktens avskaffande, allmänna val, näringsfrihet, arbetarskydd och folkskola blev resultatet. Stegvis trädde en utvecklad rätt till medborgarskap för alla vuxna fram.
Systemet innebar att varje myndig person skulle ha samma juridiska rättigheter och skyldigheter. Sverige förvandlades från ett auktoritärt förmyndarsamhälle till en demokrati där varje medborgare hade samma ställning i rättslig mening. Att stora skillnader mellan medborgarna i praktiken ändå levde kvar sammanhängde med att ägandet av industrier och mark stannade i ett fåtals händer. Dessutom levde en åldrig kulturell syn kvar på över- och underklass samt på relationer inom familjen.
Medborgarsamhällets framväxt är enligt min mening den viktigaste händelsen i de senaste 200 årens svenska historia. Till stor del avspeglas den i juridikens värld. Friheter för var och en att yttra sig, bilda föreningar, organisera möten, sluta avtal gav de enskilda muskler. Staten och kommunerna tvingades behandla alla lika enligt rådande lagstiftning. Individerna hade möjlighet att vid domstolar genomdriva sina rättigheter mot privata och offentliga makthavare.
En enskild gavs möjlighet att skaffat sig utbildning. Med rätt kompetens stakades på så vis vägen till en klassresa ut. Det allmänna tvingades behandla alla – studerande och arbetssökande – med samma kompetens och skicklighet lika. Medborgarnas rättigheter bevakades av fackföreningar, frikyrkor, nykterhetsorganisationer och många andra organisationer som gav individernas liv mening och skydd under en hårdhänt industrialisering.
Kronan på verket blev det välfärdssamhälle som växte fram i spåren av många lagreformer. Detta bygger på en i huvudsak ny syn på de enskilda medborgarna. Makten att via riksdagen beskatta svenska folket blev ett vapen i hand på vänstern att köpa röster från medborgare som saknade kompetens, förmåga eller vilja att själv försörja sig. I sin ungdom drev S-partiet välfärdens frågor med balans och försiktighet. Klassisk är Gustaf Möllers i och för sig något demagogiska uttalande om ”att varje slösad skattekrona är en stöld från folket.” Beskattningsmakten användes hursomhelst med försiktighet.
I högskattesamhället har medborgaren blivit en bidragstagare eller plundrad skattebetalare.
Idag är Sverige långt ifrån Möllers ideal. Jag vill påstå att S-partiets röstköpsanda har gjort det omöjligt även för partier till höger att driva en återhållsamhet skattepolitik. Följden har blivit ett storskaligt slöseri med skattebetalarnas pengar. Stora offentliga myndigheter under inkompetenta politikers ledning förmår inte längre hushålla med offentliga medel.
Resultatet är en gigantisk miljardrullning. Den syns tydligast inom landstingens vårdapparater, men även i stora statliga ämbetsverk med arbetsförmedling, försäkringskassa, SIDA i spetsen. Vackra målbeskrivningar tas till intäkt för enorma statliga pengainsatser där resultaten i allmänhet varken kontrolleras eller uppfylls.
Hundratals sådana korstågsmyndigheter i stil med den storstilade MSB i Karlstad, dvs Myndigheten för säkerhet och beredskap, givetvis med en självsäker S-pamp i ledningen.
I högskattesamhället har medborgaren förvandlats från en individ med god position och framtid (genom studier och hårt arbete) till antingen en bidragstagare eller en plundrad skattebetalare.
1,4 miljoner svenskar är anställda i den expanderande offentliga sektorn, jämfört med 3,4 privatanställda. De senare har alltså ett tungt ansvar att försörja den svenska modell som S-partiet skryter vitt och brett om.
Den stolte och nyttiga ”medborgarens” tid förefaller därför lida mot sitt slut. Nu vänds fokus från individen som rättsstatens bas. Den ”vanliga” medborgaren håller på att detroniseras. Politikernas intresse för den fria medborgaren som samhällets nyckelfigur ersätts nämligen allt oftare av nya favoritsubjekt för vilka regler skrivs och makt slussas till.
Feminism
Tydligast är maktförskjutningen till kvinnan. Även om feministerna ser sig som hälften av befolkningen rör inte deras propåer vilka arbetarkvinnor som helst eller kvinnor med tunga jobb inom vården. Nej, det är akademiskt utbildade kvinnor som driver missnöjesdebatten. Deras bevisning om kvinnans diskriminering är tunn. Enskilda trista exempel lyfts via resonemang om strukturer upp till naturlagar.
Kvinnor påstås få sämre betalt än män, diskrimineras i företagsledande positioner, utföra mer familjenyttigt arbete än sina makar osv, men den som analyserar fakta ser ofta att kvinnor jobbar mer deltid, tenderar att välja särskilda yrken, inte har samma karriärdriv som män, oftare saknar erfarenhet av sådana chefsjobb från vilka företagens ledningar rekryteras samt att män utför en lång rad sysslor som inte ger feministpoäng i hushållet (reparationer, bilservice, pappershantering, skjuts av barnen till fotbollen eller stallet osv.)
På grund av feministernas maktposition har många nya lagregler skapats som inte tar sikte på alla medborgare som förut, utan avser att favorisera det ena könet: kvinnan.
Positionsförskjutning
En liknande positionsförskjutning sker till förmån för en rad andra subjekt. Jag tänker exempelvis på individer inom gruppen HBTQ, barn och minoriteter. Visst utsätts personer inom några av dessa grupper ibland för våld och diskriminering, men det finns redan flera straffrättsliga regler mot sådana allvarliga övergrepp. Även här möter vi olika varianter av strukturtänk, som upphöjer enskilda individers problem till samhällsmönster.
Ett nytt fokus tränger undan centrala samhällsfrågor om bostäder, vård och kunskap och ordning i skolan. Många listiga politiker tycker att sådana dimridåer är bra. De nysvenska prioriteringarna tar över och får scenplats.
Medan medborgarna våndas över en svensk skola i upplösning prioriterar staten barnens rätt, exempelvis genom att det sk Barn- och elevombudet på Skolinspektionen vid domstol jagar lärare som tar hårt i uppstudsiga och provocerande elever. I framtiden kommer vi nog att få se hur djurens rätt blir ytterligare ett dråpslag mot det svenska medborgarskapet.
Denna juridiska fragmentarisering innebär att det viktiga medborgarskapet avrustas. Från att ha varit navet i nationens demokrati tillförs flera konkurrerande poler. Idén om en-medborgare-en-röst skjuts åt sidan genom att vissa subjekt ges en särställning. Det innebär ett hot mot demokratin, som inte bygger på att fenomen eller roller som kön, barn eller djur ska ges en prioriterad juridisk ställning. Det är medborgarna som ska agera och bestämma!
Text: Torsten Sandström