En exposé om ondskans historia och ursprung – Del 1

publicerad 13 september 2019
- Erik Forsman
Kampen mellan det onda och det goda. Wallpaper: Wallfon.com

MYTOLOGI. Kommer ondskan utifrån eller inifrån inom individen? För att klargöra detta måste vi gå tillbaka till förhistorisk tid; tiden innan de abrahamitiska religionernas tillkomst. Arkeologer lär har upptäckt vad som verkar vara rester av världens tidigaste religiösa gudstjänstplats i Botswana. Här utförde våra förfäder avancerade ritualer och dyrkade pytonormen för cirka 70,000 år sedan.

Text: Erik Forsman | Bild ovan: Kampen mellan det onda och det goda. Wallpaper: Wallfon.com | Läs även del 2

De första religionerna var antagligen naturreligioner, men mycket av deras tankar som speglade de myter dem bar på, har nog gått förlorad idag. Sedan har vi den mesopotamiska mytologin som inte säger något explicit om ondskan utan nämner en mängd gudar och demoner, med olika egenskaper. Assyrierna och babylonierna övertog samma gudar som sumererna hade, men med andra namn. På samma sätt som grekisk mytologi har sina gudar och hjältar som var förhärskande i den antika civilisationen, var heller ingen enbart ond eller god även om Hades nämns som var dödsrikets gud. Hades ligger för övrigt nära till när vi tänker på helvetet.

Inom indianska religioner förekommer tro på olika andeväsen ofta kopplade till djuren runt om kring dem. I de nordamerikanska indianernas religioner betonas det nära förhållandet just mellan människor och djur, religionens dominans över kulturen samt betonandet av balans mellan tillvarons krafter. De religiösa föreställningarna är vanligen mindre hierarkiskt samt mindre blodsoffer krävdes än av de sydamerikanska indianernas religioner; där finner vi azteker, tolteker inte minst mayafolket, som levde i Mellanamerika från ungefär år 2000 f.Kr.

Det är en paradox att inom dessa folk, som var duktiga astronomer och vetenskapsmän och hade stora välorganiserade städer, egna djurparker, en avancerad blomsterkult, dessutom var skickliga arkitekter med god kalenderräkning samt bra kännedom om universum osv, aldrig upptäckte hjulet, men vad som är mer förvånande är frånvaron av föreställningarna ont och gott. Detta folk hade väldigt våldsamma ideologier, man offrade människor, och var helt enkelt massmördare. De dödade folk och åt av offren. Tusentals människor per år offrades för att blidka olika gudar: regngudarna, solgudarna, stadsgudarna osv. Det fanns ett system där människor, även barn, valdes ut i ett slags gladiatorspel eller krig. Sedan fördes de till offerplatsen, pyramidens topp, där hjärtat drogs ut ur bålen varpå kropparna slängdes i massgravar.

Religionerna var så långt polyteistiska religioner alltså flergudsreligioner. De mest kända av alla nu levande polyteistiska religionerna är hinduismen samt buddhismen och ser man till skriftliga källor räknas hinduismen ofta som den äldsta av dagens religioner (vissa menar att judendomen är äldre med rötter tillbaka till Abrahams tid omkring 1800 f.Kr. Den första nedtecknade utgåvan av Toran, judendomens heliga bok, är dock daterad till cirka 1400 f.Kr). Inom dessa två religioner finns heller inte ondskan som vi känner den idag, utan buddhismen har en nästan likartad syn på ondska som hinduismen. Bägge religionerna tror inte någon speciell ond makt, utan bägge är lika såtillvida att de bägge trosföreställningarna bara identifierar onda handlingar, mot andra medmänniskor eller djur.

Viktigt att nämna zoroastrismen (som fortfarande är högst verksam i dag) som är en monolatrisk religion vilken var den dominerande religionen i den iranska världen (Persien) i mer än två årtusenden och som har haft ett djupgående inflytande på judendomen, kristendomen och islam, de så kallade abrahamitiska religionerna.

Ahura Mazda - Foto: Aryobarzan. Licens: CC BY-SA 3.0, Wikimedia Commons
Ahura Mazda – Foto: Aryobarzan. Licens: CC BY-SA 3.0, Wikimedia Commons

Med zoroastrismen, som troligen är världens äldsta monoteistisk religion, börjar vi närma oss ondskan som vi i dag känner ondskan i de abrahamitiska religionerna och framför allt i den kristna religionens olika inriktningar. Här nämns en viss “Ahriman” som ett ont, utåtriktat väsen vid sidan av “Ahura Mazda” som är en allsmäktig gud. Ahriman kanske inspirerade och fungerande som förebild för den anklagande åklagaren i Jobs bok i gamla testamentet, där Job prövas för sin gudstro liksom för djävulen i den kristna föreställningsvärlden.

Ett äldre namn är “Angra Mainyu” som betyder ungefär oordning, destruktivt, förstörelse, ondska, orätt lögn osv. Angra Mainyus antagonist var “Spenta Mainyu”, som stod för det konstruktiva, ordning osv. Dessa två är tvillingbarn till Ahura Mazda den högste gudomen inom zoroastrismen, och mellan dessa båda rasar ett evigt kosmiskt krig, där hela universum är indraget så helt monolatrisk är inte religionen, men här har vi trots allt en början. Mycket inom Zoroastrismen kommer tillbaka i bägge testamenten.

Bland annat berättas det om att Ahura Mazda som ställer sig på det godas sida, men låter samtidigt det alltomfattande kriget fortsätta, för att människorna skulle välja sida. Människan har inom sig en del av den universella energin och den omätliga allomfattande striden tvingar varje människa att välja sida. Vidare berättar Zoroastrismen om fyra olika världsåldrar som omfattar 3000 år vardera. Under den sista delen, som påbörjades omkring 100-200 f.Kr, skulle en frälsare komma i början av varje nytt årtusende. Känns allt detta igen? Vid slutet av sista världsåldern, skulle den materiella världen gå under och alla döda (jämför med uppenbarelseboken) skulle uppstå ur det döda för att utsättas för testet att gå över Cinvatbron – som var en bred väg till evigt liv i en lycklig (jämför med Jesus liknelse, om än det omvända smala vägen, som till himlen bär) harmonisk andlig värld för de goda, men en smal och vinglig bro som skulle kasta de onda ned i Ahrimans brinnande avgrunder, vilket motsvaras av helvetet.

Inom den abrahamitiska religionerna som är monoteistiska religion alltså engudsreligioner är judendomen äldst med rötter tillbaka till ca 1400 f.Kr. Satan förekommer bara på ett fåtal platser i Gamla testamentet: 1 Krön 21:1 samt i Job bok: 1:6-9, 1:12, 2:1-4, 2:6-7 samt Psaltaren 109:6 och profeten Sakarja 3:1-2 och judendomen har delvis en annorlunda betraktelse på Satan än kristendomen. Inom judendomen är Satan en av många andliga budbärare.

Gud använder Satan för att vissa syfte. Satan tjänstgör alltså för Gud. Satan har inte mer makt än den Gud ger honom, eller människan gett honom. Han gör heller aldrig uppror mot Gud. Inom judendomens finns idén om Yetzer Ha-Tov och Yetzer Ha-Ra, den medfödda benägenheten att göra ont, genom att kränka Guds vilja, alternativt att göra gott.

Viktigt att också nämna “Apokryferna”, originalet från forntida mesopetansk litteratur – Gilgamesheposet och apokryfiska böckerna som uteslöts ur bibeln. Adams första fru var inte alls Eva. Lilith var Adams första fru men bibeln höll det hemligt. Det har dock framkommit att det finns en del av berättelsen som inte nämns i Bibeln.

Adam och Eva och Lilith

Lilith, målning av John Collier, 1892.
Lilith, målning av John Collier, 1892. Public Domain. Wikimedia Commons

Lilith var ursprungligen en forntida mesopetansk kvinnlig nattdemon, som nämns först i Gilgamesheposet. Lilith blev bannlyst och förvisad av Gud för att hon var ovillig att underkasta sig Adam. Lilith sägs ha varit den första kvinnan i världen och skapades av Gud samtidigt som han skapade Adam. Det sägs att Lilith blev förvisad av Gud efter att det visat sig att hon var starkare med högre intelligent än Adam och därför lydde hon inte Adams befallningar.

Karaktären Lilith nämndes inte i Bibeln, då Lilith ansågs gå emot kyrkans tradition, eftersom kvinnan måste lyda en man, då kvinnor ansågs ha lägre position än män. Den traditionella bibeln har gått igenom många religiösa filter för att säkerställa att viktiga delar tagits bort som inte passat in. Det finns emellertid en del som finns kvar, att Gud skapade inte bara en man utan även en kvinna samtidigt, i stället för att som i Bibeln Eva skapades av ett revbenet som togs från Adam.

Den ursprungliga versionen berättar att man och kvinna skapades på samma gång. Den ursprungliga texten 1 Mosebok 1:27 säger:

”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.”

Det får oss att tro att Gud skapade både man och kvinna samtidigt. Det sägs vara det tydligaste beviset att båda skapades samtidigt och kan vara ett bevis på Lilith existens. Lilith hade skapats samtidigt med Adam; emellertid skulle hon ha haft andra organ i kroppen som möjliggjorde reproduktion med både styrka och karaktär, men var tog Lilith vägen? Katolska kyrkor censurerade de apokryfiska texterna. Lilith var en kvinna som hade en karaktär som var fast och hon var intelligent och tycktes vara överlägsen Adam. Adam var dock mer dominerande i sin karaktär och hade en köttslig aptit. Samlivet krävde Adam att vara överst och när hon krävde samma sak, vägrade Adam. Detta sägs ha orsakat konflikter och separation mellan de två.

I den apokryfiska Moseboken säger Lilith:

”Varför ska jag ligga under dig? … ”Jag är också gjord av jord och därför är jag dig lika mycket värd”.

Jämför med ”missionärsställningen” (kvinnan under mannen). Hon var också den enda som kände till Guds identitet. När Adam försökte tvinga henne att lyda, utropade Lilith Guds namn och lämnade honom. Hon förknippas även med den odödliga ormen som i de flesta myter symboliserar det sanna livet. I Moseböckerna är det tvärtom att ormen symboliserar Djävulen.

Temat om Lilith finns även i uppenbarelseboken, men där är det Draken, Ormen eller Djävulen som förföljer henne och hennes barn. Här är bibeln motsägelsefull. Lilith förföljdes av Gud för att hon visste att Gud i själva verket var Djävulen, den som blev utkastad från himmelen och sade sig vara Gud. Därför hotades hennes barn att dödas om hon avslöjade sanningen. Hon fick fly ut i öknen och gömma sig för att undgå Gud, men hennes barn (den medvetna människan?) skulle med tiden avslöja allt.

Vart tog Lilith vägen? Det var meningen att det bara skulle vara två personer vid den här tiden i Edens lustgård. Det föreslogs att hon sprang rakt in i djävulens armar. Det sägs att av alla varelser som bodde i Edens trädgård fanns även demoner. Dessa var varelser som hade specifika funktioner och de fick inte vara i någon kontakt med någon annan varelse. Lilith lämnade Adam och gick till Samael, en av demonerna, och hon bar sina avkommor.

Det sägs att hon sedan uttalade Guds namn och blev förbannad av Gud och med henne den generation som förökades sig. Texten säger:

”Hon tyckte om männens reproduktiva vätska väldigt mycket och hon gick alltid till den punkten för att se var hon har fallit. Hela mannens sädesvätska som inte lämnades i kvinnans sköte tillhör henne: all den sädesvätska som mannen förlorar i sitt liv, oavsett om mannen begår äktenskapsbrott eller förlorar den i sömn, tillhör henne.”

Lilith blev här omgjord till en demon och Gud förbannande henne och alla hennes avkommor. När Lilith blev förbannade insåg Gud att Adam var ensam och valde att ge honom en följeslagare. Den här gången, för att säkerställa att följeslagaren skulle vara lydig, tog han en av Adams egna revben och skapade Eva.

Eva var Adams andra hustru och i Bibeln sägs vara den som ligger bakom den förbjudna fruktens synd. Adam sägs ha levt med Eva utan problem tills de båda blev utvisade från paradiset och det var då mänsklighetens permanenta synd började. Det verkar som detta orsakade problem med kyrkans gamla hierarki kring frågor om förhållande, underkastelse, nöje och jämlikhet.

Genom historien har de religioner som etablerats aldrig varit jämlika mellan kvinna och man. Detta är nog orsaken till att Liliths konton censurerades från Bibeln eftersom det gav idéer om jämlikhet mellan kvinnor och män. Hur mycket av Bibeln är en ren rip-off (stöld) av Gilgamesheposet och varför uteslöts de apokryfiska böckerna?

Det hebreiska ordet ”satan” (på grekiska ”diabolos” och svenska ”djävul”) betyder helt enkelt ”utmanare”, ”motståndare” eller ”anklagare” (4 Mos 22:22) och Satans uppgift är att fresta människor att vända sig bort från Gud, men han gör det inte på grund av ondska eller illvilja, utan allt detta sker på uppdrag av Gud. Syftet är att göra det tillräckligt svårt för människan att välja det goda framför det onda för att det ska vara ett meningsfullt val. Därigenom ger Gud individen möjlighet att stärka sin lojalitet och sina band till Gud.

Ondskan inom asatron

Inom asatron nämns en drake, en viss Nidhögg eller Nidhugg som är en drake som levde vid Yggdrasil (livsträdet) och gnagde på dess rötter. Nidhögg symboliserar i viss mån ondskan i världsalltet. Nidhöggs roll som ondskans och undergångens symbol återkommer i Valans sista spådom i “Voluspá” där asarnas rike har störtats. Det skapas igen och ett nytt tydligt återfödelsetema blir till, där Balder och Höder skall regera. Valan spår i en syn att dunklets drake skall skådas i fjärran. Nidhögg sveper över slätten och det står klart att även denna nya värld också skall gå under och gudarnas barn ska möta sin egen Ragnarök. I Asatron finns heller inte ondskan presenterad.

Ondskan i kristendomen

Inom kristendomen förkroppsligas ondskan av Satan eller Djävulen, som genom åren har ansetts vara synonym med den fallne ängeln Lucifer. Inom kristendomen finns riktningar som anser att demoner, onda andar eller andra entiteter kan inta en människa och därför används exorcism för att driva ut det onda väsendet. Detta har sina rötter i Nya Testamentet, där Jesus sägs driva ut demoner och onda andar.

Men enligt bibeln har inte ondskan något annat huvudsyfte än att förleda människor. Den onde är inte ute efter att skrämmas utan tvärtom att locka. Han är ute efter att bevara sin position som “denna världens furste” (Joh 12:31), och hans kamp sker på två fronter: dels genom att få människan att leva på ett sätt som gör det omöjligt för Gud att ge henne evigt liv och dels genom att få hela mänskligheten att förgöra sig själv.

Hans vapen är hans destruktiva inflytande (Mark 8:33) som han utövar på det mest lömska sätt. Bästa sättet att bryta ner någonting, det må vara en människas tro, en kropp, en familj, en organisation eller ett samhälle och att göra det successivt och omärkligt enligt steg-för-steg metoden från den lägsta till den högsta, genom att introducera någon form av nedbrytande faktorer och låta den växa och sprida sig. Och att själv hela tiden hålla sig utanför bilden.

Bibeln varnar för Satan som “omskapar sig till en ljusets ängel” (2 Kor 11:14). Ondskan enligt nya testamentet bara sådär omärkligt väcker tankar eller åsikter vi upplever som självklara och får oss att agera i linje med hans planer att bli till ovetande redskap för honom (Matt 16:23, Joh 13:2, Apg 5:3) då detta ger Satan långt större möjligheter att lyckas, i sin strävan att förleda och bedra.

Ondskan i dagens samhälle

Satan anses vara extremt uppfinningsrik som i Edens lustgård (1 Mos 3:4-5) presenterar han en attraktiva alternativ till Guds väg (Matt 4:8-9). Ondskan väver sin sofistikerade väv av bedrägerier och lögner effektivt i det etablerade samhället, genom att få människor att tro att han själv inte ens existerar, har han lyckats med det äldsta tricket i värden, nämligen att ingen anar hans roll i de egna tankarna och handlingarna sådant som fåfänga, stolthet, sårade känslor, hämnd och lust. Han underblåser avundsjuka.

Genom att falla för de sju dödssynderna: högmod och stolthet, girighet, vällust, lust och otukt, avund, frosseri, lättja och likgiltighet samt vrede sprider satan svartsjuka, hat, egoism, girighet, maktlystnad.

Varje destruktiv attityd som tar form hos oss som individer får förr eller senare genomslag i våra personliga relationer, i det politiska spelet, i det ekonomiska maktspelet, i religioner och filosofier, i vetenskap. Hela vårt samhälle, alla våra politiska beslut, allt vi gör, grundar sig ytterst på våra personliga värderingar, åsikter och attityder.

Den moderna sociologin med psykologin samt dess tillämpning psykiatrin, har försökt att diagnostisera ondskan med diagnosen: “antisocial personlighetsstörning” (psykopati). Skillnaden mellan antisocial personlighetsstörning (psykopati) och ren ondska är enligt mig, att den förstnämnde inte kan förstå meningen själva poängen med empati (alls) då dem saknar förmågan till medkännande till skillnad från ren ondska som i djupet av sin själ förnekar ondskan inom sig. När man möter ondskan uppstår ofta förvirring och man kan inte se klart och blir rädd. Detta beror på att ondskan bedrar hela tiden alla omkring sig samtidigt som de befinner sig sin eget självbedrägeri.

Jag önskar att vår syn på ondskan kliver ut ur garderoben och bort från demoner och djävlar sagor och dylikt – att vi intar en mer vuxnare syn på ondskan för att kunna hantera den. Alla kan hänfalla till ondska. Man är inte impregnerad från ondska bara för att man ber och är troende, även om det kan vara en väg. Ondska är inte utifrån kommande som drabbar en (av en ond entitet) utan tvärtom inifrån kommande ut.
Anser att vi med diagnostiserande leder lika långt bort från ondskans innersta väsen, på samma sätt som de etablerande religionerna gör.

Ondska enligt mig, skapar rädsla som skapar flyktbeteenden från det verkliga “Gudsjaget” och samvetet. Bakom masken på en antisocial personlighetsstörd människa finns ingenting. Bakom en ond människa mask finns rädsla, flykt och förnekelse över den egna ondskan. En drift uppstår att fly genom att skylla på andra. Ondskan känner sig tvungna att angripa de som klandrar dem. Utåt strävar de att framstå som respektabla som göder självbedrägeriets falskhet och förnekande av känslor som hat och hämnd mot alla som kan tänkas avslöja dem; mot alla som inte är rädda och känner och ser igenom dem. Detta skapar en fruktansvärd känsla av skuld.

Ondskans metod är lögn och förnekelse. Dess bränsle är rädslan. Se sanningen i dig utan rädsla och du kommer att se sanningen i andra utan rädsla. Ondskan känns igen på rädslan, som sprider sig. Ondskan tar till alla metoder för att skapa rädsla och splittring, ty med rädsla ser du inte sanningen och det i sin tur skapar rädsla. Läkaren och psykiatrikern Thomas Jackson beskriver ondskans spridning som begagnar språket genom att ”kasta trollformler på oss”. Det stämmer, men för den som ser sanningen utan rädsla, fungerar inte dessa trollformler.

Onda människor ingår så att säga ett avtal om att aldrig erkänna sin egen ondska, för det vore att falla och förlora, när det i själva verket är tvärt om. Det är hur vi upptäcker ondska och bemöter vi den som är avgörande. Lita på din intuition.

Text: Erik Forsman | Läs även del 2

ArcanumSkolan 2024

Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq