DEBATT. Med anledning av att Sölvesborgs kommun förklarat att man vill slippa den beryktade menskonsten har chefen för moderna muséet i Stockholm ryckt ut med pekpinnen i DN i högsta hugg. Hon menar att nya konstnärer sedan gammalt ifrågasatts och tar Claude Monet som exempel på en som drabbats av motstånd i slutet av 1800-talet. Hon anser att man i stället ska lyssna till konstexpertisen, dvs den elit som hon själv tillhör.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt. | Bild: menskonst i Sölvesborg. Foto: KD i Sölvesborg
Visst har hon en poäng om konvenansens motstånd mot nya uttrycksformer. Förnyelse är något svårt. Svenska Akademin är ett bra exempel på en inskränkt litteratursyn. Det vill säga en smakdomare som missat en långa rad stora nya författare. De stora pionjärerna, som exempelvis Strindberg och Proust, har nämligen Akademin konsekvent missat. Därför visar exemplet med Akademin att det ofta kan gå fel även om så kallade experter bestämmer vad som är god kultur. Det är nämligen mycket svårt att förutse vad som är nytt och gott. Experter bygger normalt sina beslut på egna förflutna värdeideal.
Vattendelaren inom konstens värld är – som jag ser det – ordens och bildernas komplexitet och hur väl nya uttrycksformer lyckas fånga en föränderlig verklighet omkring oss. Många bildkonstnärer har under årtusenden provat nya grepp, även om de flesta kört i gamla hjulspår. Bara ett fåtal revolutionärer lyckas vinna gehör. Och framgång inträffar normalt först med en avsevärd tidsfördröjning och inte efter ett tidigt klartecken från en statsanställd så kallad konstexpert.
Monet och Picasso är bra exempel på förnyare som mött initialt motstånd. Efter lång skolning och egna komplicerade experiment har de båda med tiden övertygat omgivningen om att deras nya former och färger kan skapa genuin sensation, men att jämföra dessa giganter med 2000-talets flod av svenska högskolekonstnärer är fel. Nutidens konstskolor bygger inte i huvudsak på intensiv träning i färg och form. Bilderna intar nämligen en andrahandsposition. Inte heller vilar de på talang. Nu gäller nämligen tesen att alla som vill skapa något också måste lyckas.
Resultatet har blivit en konst som inte baseras på unika och komplexa bilder utan på ord och åsikter. Vilket industritillverkat föremål som helst kan ställas ut med en förklaring att det uttrycker ett mänskligt eller samhälleligt problem. På så vis kan mensblod, klädesplagg eller tomma pilsnerflaskor hängande i snören förklaras som konstverk. Den som inte har förmågan att rita, måla eller skulptera kan på så sätt ändå påstå sig vara konstnär. Det sker genom att presentera bilder, foton, videos samt inte minst prylar av alla de slag som upphovsmannen kommit över. Ting som han eller hon vill ställa ut med tillsammans med några allvarliga ord som förklaring.
För mig är det okej att var och en fritt väljer sitt yrkesliv och sina uttryck, med hopp om dräglig försörjning via personer som frivilligt önskar betala. Men man kan inte välja att bli en erkänd mästare. Bildkonsten ska inte främst vara en plattform för självförverkligande och demokrati. Den är en arena för träning, tekniskt hantverk och sökande efter nya uttryck i en kravfull samverkan mellan det komplexa och det förenklade. Däremot är bildkonst inte en upprepad presentation av fabrikstillverkade ting tillsammans med förklarande ord i högtravande anda. I det senare fallet rör det sig nämligen om åsiktsproduktion. Inte framställning av unika bilder som är sköna, upproriska eller geniala.
Varken framställning eller bedömning av konst är någon vetenskap, utan en individuell ut- och upplevelse för skaparen respektive betraktaren. Den nya barfotakonsten blir alltså inte erkänd som modern och god bara för att den är dagsfärsk eller genom att en eller flera experter säger hurra. Inte heller bara för att auktionsfirmorna klistrar prislappar med många siffror på målningar eller skulpturer.
Stor konst är den som griper kloka och engagerade människor. Alltså något som de betraktar som svårt att själv åstadkomma. Stor konst kan var skön eller provokativ, men det rör sig inte främst om ord eller åsikter som fogats till hopsamlade ting eller enkla bilder.
Under antiken och ett par tusen därefter representerade bildkonsten mecenaternas ofta krävande beställningar. 1800-talet medförde som framgått en revolution, i och med att konstnärens individuella syn på färg och form – samt framför allt val av innehåll (tema) – blev ett medel för att fånga betraktaren. Artisten skapade genuint egna bilder.
Gemensamt för nutidens så kallade konst är däremot en strävan efter identitetspolitik. Om du vill kan du kan själv skapa! Dagens förvridna ideologi bejakar den som vill vara konstnär utan att visa talang och skicklighet i hanteringen av former eller färger. Utvecklingen avspeglar alltså ett allmänt samhällsmönster om kravlöshet. En form av värdenihilism inom den nutida konsten.
Jag vet inte vilken typ av konst som ledningen för Sölvesborgs kommun önskar ställa ut. Det verkar som politikerna där föredrar traditionella och nationella kulturmönster, men jag tycker att deras politiska val förefaller bättre än de som stöds av tyckandet hos en statlig konstexpert i Stockholm.
Hursomhelst hedrar det Sölvesborgarna att de vågar gå emot den nya tidens enkla utställningar och installationer av bilder som försetts med politiskt korrekta ordförklaringar.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se)