DEBATT. Att det kapitalistiska sättet att producera varor har förändrat världshistorien tror jag nästan alla vet. De tekniska framstegen sporrade utvecklingen. Att följderna kortsiktigt inte alltid blev goda för de arbetare som utförde de tunga och monotona arbetet i smuts och rök är väl känt, men på längre sikt skapade tillväxten, konkurrensen och organisering i fackföreningar ett betydande välstånd.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt. | Bild: Society, samhället, dystopia. Foto: Eduardo Sanchez. Licens: Unsplash.com
Viktigt är också att 1700-talets upplysningsrörelse skänkt sitt bidrag till en politisk omvälvning som passade kapitalismen som hand i handske. Upplysningens män och kvinnor kritiserade nämligen kristendomen och ståndens samhällen.
Kyrkans budskap om lydnad mot överheten och uppmaningar att vänta på belöning i Paradiset kunde inte stå pall mot det framvällande missnöjet inom arbetarklassen med löner, arbetstider, arbetsmiljön och andligt förtryck. Kontrasten mellan prästerskapets dogmer och fabrikernas verklighet blev allt tydligare. Därför kan man säga att upplysningsfilosofernas kritik av ståndssamhället, som uteslöt majoriteten av befolkningen från politiskt inflytande, föll i god jord.
I England utvidgades Parlamentets makt utan att kungadömet avskaffades (1688). Den franska revolutionen omkring hundra år senare blev däremot blodig och med den gick monarkin stegvis i graven. Man kan säga att även aristokratin och prästerskapet fick en undanskym roll i detta land. Utan tvekan var den engelska lösningen mer ekonomiskt framgångsrik. Framför allt för kapitalisterna, men även för arbetarklassen.
Den som idag inte är övertygad om fabriksarbetarnas nytta av det nya produktionssättet bör fundera över religionens och politikens mönster av förtryck som den gamla regimen (ancient regime) tillhandahöll. Mot de högre stånden ställdes ett budskap om frigörelse.
Detta innebar en förhoppning om medborgarskap och medföljande politiska fri- och rättigheter och tanken om medborgarskap innebar att juridiska regler utvecklades om individernas lika rätt mot det offentliga. Lika viktigt var att individen även erövrade rätt att sluta avtal och idka näring. Nutidens enorma kontraktssamhälle är alltså ett utflöde av den politiska frihetsprocess jag talar om.
Nutidens svenskar har ofta glömt det utbredda förtryck av befolkningen som utövades i den kristna religionens namn fram till den senare delen av 1800-talet. Den gamla regimens präster agerade ofta – men inte alltid – som de mullor vi idag hör talas om i länder under islam. Det kan därför vara intressant att kortfattat rekapitulera några gemensamma drag för ett maktfullkomligt prästsamhälle, nu närmast i muslimsk skepnad.
Den andliga likriktningen och förtrycket står givetvis i centrum. Oliktänkande förföljs – i värsta fall in till döden. Dogmatiken bärs upp av ett ekonomiskt system för överföring av pengar från folket till kyrkan.
Kontrasten mellan religionens läror och påbud samt prästernas livsföring är ytterligare ett tecken på förfall. Alla religioner plågas därför av skenhelighet (dubbelmoral) och vänskapskorruption. Prästerna framstår som en egen klass (ett stånd). Och till vardags framstår gruppen som intoleranta hycklare. Deras samspel med den politiska makten bidrar till bilden av prästen som kontrollör av samhällsgemenskapen.
Jag har en särskild anledning till denna återblick på religion och politik. Dagens välfärdssamhälle visar – i allt sitt ekonomiska välstånd och omfattande friheter – allt tydliga tecken på kontroll av medborgarnas tankar. Kontrollen är självfallet inte så grov som de prästsamhällen jag nyss skildrat.
Religionen tycks för övrigt ha spelat ut sin roll i dagens Sverige. Prästerna agerar här främst som ceremonimästare vid bröllop och begravningar. Deras kontroll av befolkningen är närapå obefintlig och de lever ungefär som medelklassfolk gör mest. Förvisso predikas äktenskapets helighet, men inte ens prästerna tycks tro på´t. Detta innebär givetvis inte att den sociala kontrollen upphört i vårt land. Den har övertagits av en expanderande grupp av åsiktsdomptörer.
Fram till omkring mitten av 1900-talet var landets politiker sysselsatta med en ivrig reglering av välfärden på olika samhällsområden. Politikerna lagstiftade och omgestaltade. De hade fram till detta tidsskede knappast tid till utveckling av stora ideologiska system för styrning av medborgarna. Detta sköttes förövrigt av arbetarrörelsens breda och goda program för vidgad utjämning.
Med reformerna på plats och högskattesamhället således etablerat tvingas nationens politiker söka efter nya vägar för kontroll, som ersättning till drivkraften hos de stora bidragssystemens morotseffekter. Låt mig påstå att detta sker ungefär samtidigt med Olof Palmes tid vid makten. Nu har landets industriarbetare erövrat en hög grad av välstånd, även om det förstås inte gäller samtliga människor. För att vinna väljare tvingas därför S-partiet forma om sin politik och de vänsterliberala partierna ansluter sig. Nu är det världens fattiga som ska värnas, men problemet är att det inte är enkelt att få en materiellt inriktad befolkning att vända kampen från det egna livets behov till önskningar hos hungriga och sjuka i avlägsna länder.
Politiker och medier smälte samman
Politikerna behöver alltså indoktrinerande krafter. Problemet löses snabbt och effektivt. Tidningar, TV och radio tar över den tynande kyrkliga kontrollen över människornas sinnen och predikar dag efter dag behovet av globala satsningar. Stora penningsummor tas således från skattebetalarnas fickor och slussas till SIDA, EU, FN och en lång rad andra internationella organisationer och nätverk. En del av satsningarna är nog nyttiga för det svenska folket. Men enorma belopp används till ytterst tveksamma ändamål. Och mycket stora slantar går helt enkelt till spillo, via inkompetens, mutor/bestickning, vänskapskorruption, byråkrati osv.
På så vis smälter den politiska klassens intressen samman med mediernas behov att erövra folkets uppmärksamhet. Intressegemenskapen är tydlig. En stor del av mediesverige – SR och SVT – får sin försörjning direkt via skattsedlarna och pappersmedier i motvind får löften från staten om vidgat presstöd.
De traditionella medier som idag allt mindre lyckas fånga folkets intressen – särskilt nationens ungdomar – och alltså misslyckas med att dra in pengar till sina journalister och ägare blir i allt större utsträckning ekonomiskt oberoende av publiken. Vi ser en dagspress halvvägs in i bidragsfållan.
Samförståndet med den politiska klassen syns också tydligt i en gemensam kamp mot alternativa medier, som själva måste finansiera sina privata kampanjer.
Statens makt och skattebetalarnas pengar används alltså, via medierna, för att driva igenom den globala agenda som etablissemanget valt. Kosta vad det vill, globalismens linje måste genomföras för att säkra den politiska klassens position. Trots många stora olösta samhällsproblem slösas dina och mina skattepengar på en vänsterpolitik utan sans.
Det vi ser är felfärdssamhället.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se)