Bertil Begander, advokat: ”Dags att kriminalisera umgängessabotage”

DEBATT. Varje år är omkring 50,000 barn i Sverige med om att deras föräldrar separerar. Vårdnadstvisterna i de svenska domstolarna har fördubblats under tio år och ökar alltjämt. Från cirka 3,200 år 2007 till cirka 6,300 år 2016. Detta är en stor belastning för samhället för utredande familjerätter inom socialförvaltningen och på domstolarnas arbete, men framför allt är det en belastning för de drabbade barnen.

Text: Bertil Begander, advokat på Begander.se som jobbat med familjerätt i 25 år | Artikeln är tidigare publicerad i Dagens Juridik 2019-11-18

Efter 25 års arbete med svåra vårdnadstvister kan jag konstatera följande.  Den typiska vårdnadstvisten är inte en förälder som slår sitt barn, missbrukar någon typ av drog eller på annat sätt i den fysiska omvårdnaden missköter sitt barn. Dessa föräldrar är mindre intresserade av sina barn och hamnar därför sällan i en svår och segdragen domstolstvist.

Den typiska vårdnadstvisten har istället den enkla plattformen brusten kärlek. Den ene föräldern har träffat en ny partner och vill då att den nye personen i deras liv ska bli reservpappa eller reservmamma för barnet. När kärleken så tagit slut tar lögnerna och manipuleringskampanjerna mot barnet vid. I sin iver att vinna egna fördelar i domstolskriget finns det ingen gräns på oresonligheten och lögnens idérika skövlande framfart. Och förljugenheten är könsneutral, det vill säga kan komma – och kommer – från såväl mamman som pappan.

Utgångsläget är domstolens prövning i familjerättsmålet är ”barnets bästa”. Men hur ska detta kunna uppnås när minst en av de tvistande föräldrarna enögt ser till ”förälderns bästa”? Likaså är själva spelplanen för lösningen av föräldrakollisionen, det vill säga domstolen, ett forum som i sig försvårar för en konstruktiv och hållbar lösning. Inte minst då domaren aldrig träffar föremålet för själva problemet, barnet. Hur skulle en bilmekaniker hållbart kunna lagaen bil utan att ens se densamma?

Att psykiskt påverka ett barn är ett trauma för barnet, likvärdigt misshandel. Att barn har behov av tillgång till båda sina ursprungshalvor för att kunna växa upp till en hel och välfungerande människa är ingen nyhet. Ifamiljerättsprocessen hamnar bedömningen inte sällan i kollisionen mellan den så kallade kontinuitetsprincipen, det vill säga att inte ändra på barnets nuvarande boendesituation, och kontaktprincipen, barnets rätt till en nära ochgod kontakt med båda sina föräldrar. Att ta ett obekvämt beslut torde krävas ett visst mått av mod.

I brottmålet är grundförutsättningen för att åklagarens påståenden (gärningsbeskrivningen) ska vinna gehör hos domare och nämndemän att det är ställt bortom varje rimligt tvivel. Men vilket beviskrav finns i familjerättsmålet avseende en förälders påståenden? I princip inget alls! Att beviskravet i brottmål skulle tas bort eller på något sätt ändras och vi därigenom hamna tillbaka i det inkvisitoriska rättssystemet är bortom varje rättsrimlig tanke, men att en förälder månad efter månad, år efter år, kanmanipulera sitt barn och inför utredande familjerätt framföra förklenandeanklagelser om den andre föräldern, där någon objektiv grund förpåståendena aldrig hittas, men många gånger ändå inte ifrågasätts av utredande familjerätt är – från lagstiftarens sida – helt legitimt.

De förljugna manipuleringskampanjerna kan sedan pågå tills barnet har uppnått en sådan ”ålder och mognad” att barnets vilja ska beaktas, det vill säga runt tolvårsåldern. Därmed faller barnet utanför domstolens prövning och den manipulerande föräldern har uppnått sitt mål och kan andas ut. Barnets huvudproblem med avskildheten från den ene föräldern faller då även utanför samhällets skyddsnät i övrigt. Frånsett att dess psykiska besvär kan genomgå behandling på BUP eller liknande behandling eller att barnet till och med kan tvångsomhändertas enligt LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård).

I vissa länder finns utarbetade handlingsprogram för att motarbeta och läka föräldraalienering, dvs när en förälder genom hopdiktade och grundlösa historier aktivt verkar för att vända barnet mot den andre föräldern. Så är fallet i till exempel USA, Kanada, Nya Zeeland och Australien. Varför finns det inte i Sverige? Och varför är ett psykiskt misshandlat barn från lagstiftarens sida inte lika skyddsvärt som det fysiskt och/eller sexuellt misshandlade?

Att besluta om vite mot en trilskande och umgängessaboterande förälder, som det svenska familjerättssystemet erbjuder, är många gånger verkningslöst. Som en yttersta åtgärd kan vårdnaden flyttas över från den ene föräldern till den andre, vilket understundom sker.

I en dom från Svea hovrätt den 1 februari 2019 där den ene föräldern på grund av flera års umgängessabotage förlorade vårdnaden, framgår av domskälen att föräldern inte aktivt hade verkat för att barnen skulle ha kontakt med den andre föräldern.

Att som det svenska rättssystemet erbjuda en överflyttning av vårdnaden i svåra obstruerande fall är givetvis bra, men torde många gånger vara en åtgärd som kommer för sent. Det (de) manipulerade barnet (barnen) kan då redan vara så söndertrasat att det är oläkbart eller att det i vart fall har fått svåra och livslånga störningar. Ett rättssamhälle som är värt namnet måste ha ett skyddssystem som kan ingripa och agera snabbare.

Forskarstudien från Centrum för ojämlikhetsforskning, CHESS, vid Karolinska institutet och Stockholms universitet 2017 visar att barn som bor växelvis hos båda sina föräldrar mår bättre än de som bor mest hos den ene föräldern. Studien omfattade 3 600 barn i åldrarna tre till sex år.

Den 1 januari 2020 blir den europeiska barnkonventionen svensk lag. Konventionens artikel 8 om rätten till familjeliv kommer att få intressanta följdverkningar.

I Europadomstolens rättsfall 2011 angående Németh vs Ungern fann domstolen att de ungerska myndigheterna inte hade agerat medtillräcklig vare sig effektivitet eller snabbhet, och att pappans rätt till respektför sitt familjeliv enligt Konventionens artikel 8 därmed hade kränkts (dom den14 juni 2011, nr 29436/05).

Det blir intressant att följa hur staten Sverige ska kunna antas uppfylla samma artikels krav genom att inte tillse att barn har kontakt med båda sina föräldrar. Personligen kommer jag genom upprättandet av stiftelsen Återföreningen att låta en del av försäljningsintäkterna från min roman SVEKET gå till återförenande aktiviteter mellan – oförskyllt och av förljugenhet – avskilt barn och dess älskade förälder.