NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
DEBATT. I Sverige tar var tionde person antidepressiva medel. Under den senaste tioårsperioden har användningen ökat med 50%. Sverige hör nu till de länder där man äter mest antidepressiva mediciner i världen. Studier visar att den primära orsaken till att var tredje person som söker vård på vårdcentral är psykisk ohälsa.
Text: Ingela Bel Habib, fil doktor i psykologi | Foto: Phil Coffman. Licens: Unsplash.com
Är orsakerna till dessa alarmerande siffror verkligen medicinska eller handlar det snarare om en medikalisering av sociala och psykologiska faktorer med djupa rötter i vårt samhällsbygge?
Handlar det mer om brister i den sociala gemenskapen i samhället som gör att denna inte längre kan fungera som ett skyddsnät för individen vid svårigheter i livet?
Går det att komma till rätta med psykisk ohälsa utan medicinering?
I vårt individcentrerade samhälle med försvagad och uppluckrad social gemenskap får vi allt svårare att i ett bredare sammanhang hantera och bearbeta svåra upplevelser, sorg och smärta. Det som tidigare kunde delas med och bäras av en större grupp, ett kollektiv, vilar nu blytungt på den enskilde individen.
Hur ska man kunna lindra de negativa effekterna av sorg, besvikelse och förluster i livet, som kan upplevas som så tunga och smärtsamma att medicinering kan anses vara nödvändig?
Behöver det som upplevs vara knivskarpt riktat mot det egna jaget verkligen vara så oundvikligt destruktivt och nedbrytande?
Finns det någon möjlighet att lindra det svåra och smärtsamma, att minska och överbrygga självfixering genom att knyta till ett större, kollektivt sammanhang?
Hur ska man ge smärtan och besvikelsen en mening?
Ett sätt att lindra smärta och sorg till följd av ett avbrott i en känslomässig relation och affektiva handlingar är att vidga dessa till något större, till något som överskrider den enskilda personen eller händelsen, det vill säga att min kärlek och omsorg handlade inte bara om den här personen eller företeelsen, det handlade också om en större uppgift, en större gemenskap eller ett större kollektiv.
Genom att vidga relationen gör man också smärtan och sorgen mer allmän, knyter dem mindre till sig själv och minskar därigenom självfixering och gör därmed dessa upplevelser lättare att övervinna.
Exempel på ett sådant förhållningssätt kan vi finna inom buddhism och dess ”tong-len”-praktik och i Jesu framställning av sin korsfästelse, där den egna sorgen, smärtan och synden vidgas till att omfatta andra människor och i Jesu fall alla som väljer att tro på honom, för att minska upplevelse av smärta och självfixering och därigenom utveckla ett altruistiskt förhållningssätt och empati.
Detta förhållningssätt minskar spänningen i mänskliga relationer, genom att vidga föremålet för ens upplevelser och handlingar till något som överskrider det ursprungliga interindividuella förhållandet.
Sorgen och smärtan när någon till exempel blir sjuk i en allvarlig sjukdom eller till och med dör efter en lång period av oro och omsorg, kan lindras och ges en mening om man till exempel börjar engagera sig för andra med samma sjukdom. Man kan tänka som så att de egna ansträngningarna inte endast gäller en specifik person, utan omfattar alla människor som behöver stöd och omsorg, i överensstämmelse med kristendomens och buddhismens synsätt.
Det finns många personliga skildringar av hur olika typer av engagemang och arbete för att motverka och förebygga till exempel sjukdomar kan leda till att man upplever mening och känner lycka och tillfredsställelse, samtidigt som man har och genomgår sorg.
Ett annat sätt att minska självfixeringen är att dela sin sorg och smärta med sin familj, vänner och de sociala gemenskaper man ingår i. Det är med andra ord viktigt att värna sitt sociala sammanhang och att samhället erbjuder mötesplatser och träffpunkter, så att dessa kan fungera som stöd och skyddsnät, för de ingående personerna, vid svårigheter i livet.
Forskning tyder på att förmågan att stå ut med även ohyggliga och outhärdliga händelser är betydligt större i samhällen med stark social gemenskap och mindre individ-centrering, där smärtan så att säga delas med och bärs av kollektivet.
Även om dessa typer av samhällen blir alltmer sällsynta och är svåra att återskapa när de väl en gång har försvagats, kan sociala och virala nätverk, sammanslutningar, föreningar och institutioner som till exempel kyrkan, fungera skyddande och underlätta genomgående och bearbetning av svåra händelser.
I Falkenberg, till exempel, upplever många att den sociala gemenskapen har blivit starkare, efter invånarnas gemensamma ansträngningar att hitta den handikappade pojken som försvann för ett år sedan. Trots att pojken inte hittades vid liv upplever många Falkenbergsbor att de kunnat ge denna fruktansvärda händelse och mänskliga tragedi en mening genom att sammanhållningen i staden blivit bättre och att kontakten mellan människor ökat.
Detta är en av många händelser som tydligt visar att ensam inte alltid är stark. Låt oss därför utveckla våra gemenskaper för att stötta varandra och tillsammans ta hand om våra svårigheter i livet. Dessa gemenskaper finns överallt i samhället. Vår uppgift blir här att synliggöra, lyfta fram och utveckla dem. Det kan handla om familj, vänner, grann- och arbetsgemenskap, föreningssammanhang etcetera.
Genom att tona ner den ensidiga inriktningen på värderingen av det ekonomiska och materiella och istället lyfta fram de allmänmänskliga behoven, kan vi återuppbygga de sociala gemenskaperna och samhällets omsorgs- och varande – dimension och därigenom skapa balans mellan att ha, att ge och att vara, det materiella och mänskliga relationer, i den tysk-amerikanske filosofens Erich Fromms mening.
Ett samhälle som ensidigt värderar, prioriterar och lägger fokus på det materiella och ekonomiska i tillvaron och alltmer försummar och åsidosätter mänskliga relationer, omsorg och omvårdnad kan i längden inte fortleva och bestå och är dömt till undergång.
Ett samhälle som inte låter behov av mänsklig gemenskap stå i fokus vid omhändertagande och omvårdnad av sina barn, gamla och sjuka och där det kan hända att människor dör ensamma i sina lägenheter, för att sedan efter lång tid hittas av hemtjänst eller polis och vårdpersonal, som larmats till platsen när grannarna känt konstiga och obehagliga dofter i trapphuset, är ett samhälle som har förlorat sitt mänskliga ansikte och tappat sin värdighet.
Låt oss därför sträva efter att återupprätta de sociala gemenskaper och sammanhang, vi alla är en del av, för att skapa ett mer humant samhälle som sätter relationer och grundläggande mänskliga behov, i samklang med miljö och omgivning, i centrum för samhällsbygget.
På individnivå kan svåra händelser ges en annan betydelse och mer positiv mening, genom kulturellt kollektiva berättelser, sägner, sagor och liknelser till exempel.
Sådana kollektiva narrativ kan vara mycket verksamma när det gäller att mildra smärta och sorg och övervinna känslor av skuld och skam. Det kan här handla om antika myter, religiösa berättelser, folklivshistorier etcetera.
Dessa kulturellt kollektiva narrativ bär ofta på stor visdom och kan innehålla stark och helande kraft för individen, i det att de tränger ner på djupet av människans eviga frågeställningar och problematik, som de ofta lyckas ge universell mening.
Att hitta sin egen symboliska berättelse, berättelsen om sitt liv, kanske är en människas viktigaste och svåraste uppgift för uppnående av balans och främjande av fysisk och psykisk hälsa i livet.
På mer allmän nivå handlar det här om att skapa ett samhälle där människan, vid svårigheter i livet, kan vända sig till och få stöd av sociala och samhälleliga gemenskaper, som kan underlätta och skapa förutsättningar för självläkande och helande av såväl kropp som själ, istället för medicinering. Samhällets grundläggande uppgift blir här att återupprätta de sociala gemenskaperna istället för att medikalisera livsproblem.
Text: Ingela Bel Habib, fil doktor i psykologi