DEBATT. Under några dagar har jag vistats i Köpenhamn. En storstad så annorlunda jämfört med Stockholm. Framför allt är det slående att det danska samhället visar en helt annan – och mer politiskt avslappnad – sida än Sverige. Jag tror aldrig jag hört en dansk påstå att deras nation är ett föredöme för världen eller att någon dansk statsminister vågar upprepa orden om behovet av ”det starka samhället”.

Torsten Sandström, selfie
Torsten Sandström, selfie

Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt. | #DetStarkaSamhället | Satirisk bild: Socialdemokraternas nya logo 2020. Illustration: NewsVoice.se

Varför denna skillnad mellan två stater som är nära kulturellt förbundna och som under långa perioder haft regeringar av märket S?

Visst finns det flera sociala strukturskillnader mellan Danmark och Sverige. Odling, livsmedel och handel står mot svensk storindustri. Danmark var under tysk ockupation medan Sverige kompromissade rejält med Hitler. Religionens grepp över danskarna är mer påtaglig. Fackföreningarna topprider vårt land, men i mina ögon räcker inte dessa förklaringar fullt ut. Båda staterna har utvecklade välfärdssystem. Det är alltså något annat som medför att svenskarna förhäver sig och talar om det starka samhället. Något ideologiskt och svårgripbart.

Stefan Löfven, Gustaf Vasa och ständigt ökad beskattningen

Jag tror att det har att göra med dimmor av en ”uppsvenskhet”, det vill säga en historisk syn på Sverige med ett centrum i Svealand. Här finns en dogmatisk linje från Gustav Vasa, via Axel Oxenstierna till den svenska socialdemokratin. Det kanske låter konstigt, men de tre mäktiga har alla verkat för idén om den starka svenska Staten.

Deras mål har varit att säkra dess bestånd och skatteinkomster. Detta syns särskilt tydlig i Socialdemokraterna där talet om det starka samhället, som vi snart ska se, blivit ett knep, ett mantra, för att ständigt höja skatterna.

Man kan säga att de tre byggt landet, på gott och ont, men för en nutida svensk måste den politik som idag förs av Socialdemokraterna starkt ifrågasättas.

Ett ideologiskt centralkommando

Under sitt långa innehav av makten över den svenska statsapparaten har Socialdemokraterna byggt upp ett ideologiskt centralkommando. Per Albin Hansson och Tage Erlander startade bygget, men i avsevärt mindre strategisk eller maktlysten form. För övrigt med ett skånskt inslag. Men genom Olof Palme har den storsvenska synen fullbordats, något som verkligen syns hos dagens enkla megafoner, Stefan Löfven och hans gäng av yrkespolitiker.

Utan tvekan har den statsfinansierade radion och TV:n haft en viktig funktion i byggandet av uppsvensk hybris. Allt har kommenderats fram från högre ort, dvs från statsdepartementen och lojala medier.

Den svenska skolan och universiteten har varit ytterligare predikstolar för vikten av central kontroll. Sveriges överdimensionerade myndigheter en annan.

En förvirrad och hukande politisk opposition har fortlöpande rättat in sig i ledet. Regeringarna Carl Bildt och framför allt Fredrik Reinfeld kan närmast sägas ha fört en S-politik light. Även från moderaterna har man alltså fått höra ord om det starka samhället och om en önskan att vara ett ”statsbärande” parti.

Jag har redan sagt att Danmarks välfärd är jämförbar med Sveriges, men ändå har Sverige ett skattetryck som är omkring 7% högre än Danmarks (som för övrigt tangerar genomsnittet inom OECD).

Jag tror att upprätthållandet av ett högt skattetryck – utan synbara välfärdsvinster eller annan nationell nytta – är orsaken till dagens S-prat om ”det starka samhället”.

I realiteten är det en fråga om Socialdemokraternas maktställning. Likaså det fåniga talet om Sverige som ”ett föredöme” på världsscenen. Att det rör sig om tomt prat förstår vem som helst som försöker göra sig ideologiskt fri.

Fundera över följande:

  • Vilket militärt försvar av frihet har vi i vårt land? Danmark är medlemmar av NATO.
  • Hur fungerar den svenska polisen? Den danska vill ha gränskontroll över Öresund.
  • Är svensk skola och universitet internationella spjutspetsar?
  • Kan den svenska vårdens tillgänglighet kallas ”öppen”?
  • Hur är det med tillgången på bostäder?

Jag är övertygad om att talet om det ”starka samhället” helt enkelt är ett bedrägeri. Det är ett smart ideologiskt vapen för Socialdemokraterna att försöka behålla makten över landet och medborgarna. Ett mantra som upprepas så ofta att många tror att det är sant.

Det är mot den bakgrunden som jag anser att luften är lättare att andas in i Köpenhamn. Visst finns det otrevliga bensinavgaser även här, men de känns andligen enklare att hantera än i storsvenskarnas huvudstad. I Danmark jobbas det praktiskt mot utsläpp – många fler cyklar för övrigt – men inte med målet att vara världens föredöme. Där nöjer man sig med att göra en vettig insats för sina egna medborgare i förhållande till nationens storlek.

Det svenska ledarinitiativet i en frälsningsrörelse för världens klimat kostar stora skattepengar, i en situation då det är osäkert om koldioxid är den främsta förklaringen till ökad uppvärmning.

Danskarna har inget behov av att mästra andra nationer, ty här har betydelsen av en stark stat inte vuxit sig fast. Danskarna är pragmatiska och har lätt till ett smil. Opinionsmätningar påstår att folket är lyckligast i världen.

Det danska samhället präglas av en god önskan att kritiskt lyssna på andra samt att kompromissa. Man ser sig som en liten kugge i ett större system, med uppgift att lösa den egna nationens problem.  Sverige ser sig som en global ledare, om än av något mindre magnitud än stormakterna.

Följaktligen har Sverige tappat fokus på en rad av sina interna svåra tillkortakommanden (skola, vård, bostäder, kriminalitet, försvar, invandring etc). Uppsvenska yrkespolitiker sysslar nämligen inte med detta, utan med att bygga bilden av Sverige som en förebild. Betydande energi läggs följaktligen ned på att kritisera sydsvenska politikers strävan efter praktisk regional samverkan över partigränserna.

Två olika nationalmuséer (med och utan skam)

Till min bild hör att jag inom loppet av en månad besökt Nationalmuséet i Stockholm respektive Köpenhamn. Det förra är i huvudsak en god konstsamling, det senare en kollektion av unika och värdefulla historiska ting, framför allt från tiden före och strax efter vikingarnas framträdande. Trots detta faller jämförelsen tveklöst ut till Danmarks fördel. I Köpenhamn visar man utan nationella övertoner upp den kulturskatt man verkligen innehar och är glad över.

I det dyrt nyrenoverade palatset i Stockholm skäms man däremot uppenbarligen till och med över namnet ”national”-museum. För globalister är nationalism en styggelse. På flera ställen märks skyltar och andra politiska pekpinnar som varnar för att konsten utstrålar nationalism eller en sned historisk syn.

Här syns således tydligt den nutida statsapparatens strävan efter ideologisk styrning av Storsverige. Föremålens unika form, färg och inte minst tradition betyder officiellt litet jämfört med uppgiften att presentera Sverige som ett ideologiskt eller politiskt föredöme för andra nationer. Så talar en myndig svensk statsapparat till sina hukande medborgare.

Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se)

Relaterat


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

5 KOMMENTARER

  1. I Danmark kan politiker inte bedraga befolkningen såsom svenska socialister gjort i generationer.
    I Sverige är det fullt legitimt att fuska i valtider.

  2. Sverige globaliseras men nationen måste vara kvar för att stänga inne skattebetalarna.
    Vilka skall annars förse politikerna med pengar?

  3. Torsten Sandström framför förtjänstfullt betydelsen av det ”uppsvenska”, det storsvenska, det starka (S) samhället (som ju till stor del befolkas av ”svaga och utsatta grupper”, som tarvar omhändertagande), där styrkan tros sitta i ett stort skatteuttag.
    Som ursprunglig skåning, men senare alltid boende i Mellansverige, märkte jag ofta av hur särskilt sörmlänningar av födsel och ohejdad vana, alltid ställde sig på Överhetens sida och i nästan fanatisk omfattning, om de samtidigt var religiösa (vilket ofta var fallet). OK, Du skola icke generalisera! Men så här på slutet av ett vansinnigt år, ger jag luft åt känslor med stort CO2-innehåll (bara för att retas).
    Egentligen förvånar det en, att Socialdemokraterna har haft så lite av skånsk- eller dansk flegma, ty det var ju i Malmö som S-pionjärerna i slutet av adertonhundratalet kom ifrån, förklarat av närheten till det då nyligen enade Tyska Riket. Därstädes låg ju Det Moderna Välfärdslandets Vagga, fackföreningarna och de första utbetalningarna av pensioner till ett pånyttfött Volk, en nation, som snabbt blev nummer Ett på de flesta områden bland folken, där den vite mannen fanns. Sverige och dess protestantiska och homogena befolkning, hade ju gamla kontakter med den sydliga grannen och drog snabbt och rejält nytta av detta positiva förhållande, men efter knappa 100 år (1968) var det slut.
    Men det fattade inte S, utan hybrisen och en stark önskan om att frälsa hela världen med sin ”fantastiskt lyckosamma” sociala ingenjörskonst, tog fullständigt över. Den gick inte sen’ att hejda. Inte ens efter det att vi från 2010 fram till idag, blivit en miljon fler munnar att mätta, samt jämlikt fördela det skatterna förmår ge, till alla.
    Sandström ger många bra exempel på sossarnas förfall, numera hyggligt väl delat med sex partier till. Fast det kanske viktigaste av allt, vår Frihet, kom inte med. Vi har ju sålts ut till en global Elit och de facto sedan 9/11 är vi en feministisk bolsjevik-diktatur. Det har jag hävdat tidigare, men aldrig tror jag mig ha fått svar på tal. Det verkar helt enkelt inte troligt, inte i Sverige, hör jag mumlas därute.
    Det finns läroböcker om hur en lyckad statskupp eller revolution bör gå till. Dess främsta kännetecken är en fasansfull, men snabbt övergående händelse och det mesta blir som förut. De flesta inom ledargarnityret återkommer, men livet är nu annorlunda. Exempel är JFK-mordet och förstås 9/11, vars följder vi ju fortfarande lever med. I en mycket större omfattning än vad många inser.
    Om regimen tillåter att statsmedia (SR/SVT) mörkar och ljuger om vad som vi MÅSTE få veta, som röstberättigade medborgare och där således en majoritet av landets befolkning är grundlurade, i avsikt att skydda en Elits kriminella handhavande, så lever vi inte längre i en demokrati. Jo, vi har folkstyre. Eliten styr ju folket. Fast det står ju att: All offentlig Makt Utgår Från Folket.
    Vad som måste tilläggas är dock det faktum, att läget kunde ha varit än jävligare, om inte Internet med sina många dissident-kanaler, inte hade existerat. Fast Makten ligger i att ändra detta förhållande, som har märkts av, ett tag.

  4. Förstår inte svenska folket vad Torsten Sandström skriver eller är det på det viset att parasitismen tiger still.
    Vad gör den när den ”närande” delen av befolkningen inte vill mer?

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här