DEBATT. Dagens klimat- och miljöpolitik kan direkt hota människans fortsatta liv på Jorden. I sin logiska konsekvens gör nämligen rådande debatt och politik människan till Naturens och Livets fiende. Det blir hon inte bara genom att med sin verksamhet tillföra mer koldioxid till Jordens atmosfär – utan genom sin blotta existens.
Text: Tege Tornvall, redaktör för nätverket Klimatsans | Artikeln är uppdaterad kl 00:09, 19 dec 2019
I boken ”The Green Reich” visar den belgiske juristen och filosofen Drieu Godefridi hur kraven på lägre CO2-halt i atmosfären och minskade CO2-tillskott från mänsklig verksamhet försämrar människans livsvillkor ända till att beröva henne även vad vi brukar kalla existensminimum.
Även detta förutsätter nämligen kol och koldioxid för kläder på kroppen, tak över huvudet och mat i magen. FN:s klimatpanel IPCC tycks inte veta eller erkänna att kol är Livets bas och att koldioxid är Livets gas. Nästan allt tidigare och nuvarande liv på Jorden har sitt ursprung i den koldioxid som enorma vulkaner vräkte ut i Jordens ungdom.
Det mesta av Jordens liv är nämligen organiskt. Det bygger på organisk kemi=kol i förening med andra ämnen. Den som ser kol som en fiende gör därmed Livet självt till sin fiende. .
Drieu Godefridi skildrar en glidande tankemodell som steg för steg för mot rent totalitär politik mot människan som Naturens fiende. Det blir en ny religion, där Naturen tar Guds plats. Vår största synd blir därmed att synda mot Naturen.
Steg för steg
Alarmismens första steg är att främst av moraliska skäl ogilla det moderna livets konsumtion och välstånd. Det är även ett jämlikhets- och rättviseargument och bygger på synen på Jordens och världens resurser som begränsade.
Nära till hands som symbol för påstådd överkonsumtion ligger världens överlägset främsta energikälla: kol och kolbaserade bränslen som olja och gas ur marken. Dessa anses skadliga. Att utnyttja dem är att stjäla från Naturen.
Bränslen från nutida växter anses däremot förnybara och därmed goda. Att de långtifrån räcker för alla behov spelar ingen roll. Även de innehåller kol, exakt samma kolatom som i kolbaserade bränslen ur marken.
Välståndskritiken avfärdar tillväxt som överkonsumtion och slöseri med resurser. Den missar att meningsfull tillväxt ger bättre utbyte av samma resurser, eller samma utbyte av mindre resurser. Alltså ökad produktivitet. Den ser i stället människans liv och verksamhet som ett nollsummespel med vinnare och förlorare.
Med detta synsätt finns inga beslut eller åtgärder som alla vinner på.
Det för oss till nästa steg på vägen mot totalitarism: att se Jorden som överbefolkad. Tage Danielsson skildrade det satiriskt i sin fiktiva predikan på ”Preventivsöndagen”: ”Mina barn! I ären för många!”
Tesen om överbefolkning fördes på allvar fram av den brittiske prästen, ekonomen och forskaren Thomas Malthus 1798 och förfäktas fortfarande av bl. a. den amerikanske biologen Paul Ehrlich. Båda har spått livsmedelsbrist och global massvält och massdöd.
Gynnsam utveckling
Men den faktiska utvecklingen är motsatt: trots ökande befolkning ger mer värme, mer koldioxid, växtförädling, bevattning och bättre odlingsmetoder mer mat till fler människor. Fortfarande lider visserligen drygt 800 miljoner av Jordens 7,7 miljarder invånare ren nöd, men andelen har minskat i takt med ökande användning av kol och kolbaserade bränslen.
Godefridi menar att detta inte är av ondo utan bevisligen är gynnsamt för mänskligt liv.
Att tro motsatsen leder till ett tredje steg: att försöka hejda mänsklighetens ekonomiska tillväxt genom att minska atmosfärens halt av koldioxid och minska tillskott av koldioxid till atmosfären från mänsklig verksamhet. Det medför långtgående begränsningar i människors liv och livsvillkor.
Eftersom kol, olja och gas ur marken driver eller ligger bakom så mycket av det moderna livets dagliga funktioner och bekvämligheter, vill alarmisterna begränsa oss till följande:
- Färre eller helst inga transporter på väg, på räls, till sjöss eller i luften…
- Mindre eller helst ingen uppvärmning eller ventilation…
- Mindre eller helst ingen elektrisk energi…
… annat än från förnyelsebar eller annan energi än kol, olja eller gas ur marken.
Som på gamla tider
Med förnyelsebar menas här vind, sol, vågrörelser, biomassa eller jordvärme. Att inget av dessa energislag ger jämn eller tillräcklig försörjning hela tiden spelar ingen roll. Det blir en återgång till gamla tider. Då fick vi gå till fots eller – om vi hade råd – rida eller åka häst och vagn. För att segla fick vi vänta på förlig vind.
Inte bara det. Alarmister menar att våra betesdjur släpper ut för mycket koldioxid och metan. Därför måste vi minska eller helst eliminera deras antal. Öppna landskap blir sällsynta.
Vi måste också sluta att äta kött och övergå till vegetarisk kost. Eftersom denna är fattigare på näring, måste vi liksom betesdjuren äta mer för att få i oss nog med näring. Då börjar även vi släppa ut mer av samma gaser som betesdjuren släpper ut.
Det för till steg fyra. Själva existensen av människor blir i sig ett hot mot Naturen. Vi släpper ut för mycket och skadar Naturen genom vår blotta existens. Det återför också till steg två, påstådd överbefolkning. Vi måste bli färre. Steg fyra blir därför att föda färre eller helst inga barn alls.
Här börjar det totalitära nätet att stramas åt. Detta kräver omfattande kontroll, målande beskriven av George Orwell, Aldous Huxley, Karin Boye, Ray Bradbury och andra i deras framtidsdystopier. Vi får ansöka om resetilllstånd, tilldelas matransoner, söka tillstånd att avla och föda barn. Annars straffas vi som brottslingar.
I praktisk tillämpning har vi redan sett detta i Nazityskland och Sovjetunionen. Vi ser det ännu i Kina och Nordkorea. I Venezuela kan det snabbt bli verklighet.
Religiös dödskult
Att överdriven klimat- och miljörörelse kan leda till detta visar Godefridis bok The Green Reich – Det Gröna Riket. Ett till skenbart grönt frö kan snabbt leda till en religiös dödskult, där det bästa vi kan göra för Naturen är att lägga oss ned, sluta andas och bli mull.
Av jord är vi komna. Jord skall vi åter varda – utan framtidshopp.
Text: Tege Tornvall, redaktör för nätverket Klimatsans