NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
DEBATT. Under hösten har nyheten om de sex utvisningsdömda islamisterna blivit en nationell följetong, men när debatten har övergått till att handla om myndighetsutövning och interneringsregler missar vi återigen den övergripande frågan. Nämligen den om hur Sverige ska förhålla sig till Islam.
Text: Alexander Werne (Alexanderwerne.se), medlem i Liberalerna i Malmö, sitter i Stadsbyggnadsnämnden i Malmö stad
Tre av de sex utvisningsdömda männen är verksamma som imamer i Gävle, Västerås och Umeå. I Christer Hedins bok “Islam i samhället” definieras ordet “imam” som “Imam är ett ord med många betydelser. Ordet betyder i sig själv – ledare”…”I alla former av Islam kallas gudstjänstens eller moskéns böneledare för imam”. Alltså kan de tre imamerna ses som ledare för olika muslimska samfund.
Precis som alla andra religioner erbjuder Islam en känsla av trygghet och samhörighet till de som utövar den, men det finns delar i islam som utnyttjas för att skapa en otrygghet. Det är dessa delar som kan inspirera och legitimera bland annat antisemitism, homofobi, kvinnoförtryck och terrorism.
Problemet som uppstår för alla som vill se en ändring på denna utveckling och tolkning av islam är att ovan nämnda imamer, och alla som följer dem, sitter på ett teologiskt trumfkort. Detta trumfkort återfinns i namnet på islams heliga bok, Koranen, som på arabiska ordagrant betyder ”recitationen”.
Till skillnad från exempelvis Bibeln som skrevs ner av apostlarna så är Koranen, enligt Islam, bokstavligen guds ord och är inte öppen för rättelse. Därför kommer alltid en bokstavstolkning av Koranen att vinna den teologiska debatten eftersom den som vill se en tolkningsändring eller rättelse måste ändra på originaltexten, men om detta sker skulle ovan nämnda imamer, helt korrekt, invända att ändringen inte utgör den sanna islam.
En bokstavstolkning av Koranen föreskriver exempelvis dödsstraff för homosexuella, att kvinnor är underordnade till män, att troende inte ska bli vänner med icketroende och att dö för islam är den högsta äran en troende kan uppnå. Det är därför inte oväntat att Gävle imamen Abu Raad uttrycker precis sådana åsikter.
I rapporten “Mellan salafism och salafistisk jihadism” från Försvarshögskolan framgår det att denne bland annat hyllar Islamiska Staten, har samlat in pengar för självmordsbombare och förespråkar dödsstraff för homosexuella. Allt i linje med en bokstavstolkning av Koranen.
I samma rapport beskriver också Abu Raad svårigheten med att kommunicera ut denna tolkning i Sverige. Han sa under ett seminarium i riksdagen 2016:
“Att säga sanningen kommer framställa mig som terrorist men det gör inget för sanningen måste komma fram till alla människor. Imamen bör säga sanningen”.
Nu vet jag vad du tänker. Dessa tre imamer och deras följare utgör en minoritet av muslimerna i Sverige. Hur kan deras “sanning” vara så avgörande? Svaret ligger i att många finner denna sanning övertygande.
Under seminariet “Hotet från terrorismen – vilka ligger bakom?” från 2017 sa säkerhetspolischef Anders Thornberg att:
“De våldsbejakande extremistmiljöerna i Sverige består i dagsläget av omkring 3000 hotaktörer. Av dem är drygt 2000 våldsbejakande islamistiska extremister”. – SÄPO Video
Nationellt centrum för terrorbedömning skriver i sin ”Helårsbedömning 2019 – sammanfattning” att:
“Det främsta terrorhotet mot Sverige kommer sannolikt från islamistiskt motiverad terrorism”.
Det finns två sätt att hantera detta problem
Ett kan vara att värna om de ideal som uppkom under Upplysningen och som ligger till grund för det västerländska samhället. Tankarna om frihet, jämlikhet, demokrati och respekten för kunskap. Tyvärr visar protokollet att det har gått mycket dåligt när dessa värden har utmanats av Islam. Det räcker att nämna Lars Vilks, barnäktenskap, IS-krigare, burka och nu radikala imamer. Varje fall borde ha resulterat i en självklar seger för det moderna sekulariserade Sverige, men resultatet har blivit tvärtom.
Det andra sättet är att fortsätta på vår inslagna väg och ignorera problemet. Fortsätta att låtas att Islam inte har någon som helst negativ inverkan på Sverige och spela förvånade över att Sverigedemokraterna såväl som radikala imamer får fler följare. Men om vi istället vill se en annan framtid, utan polariseringar och fri från extrema religionstolkningar, måste vi återigen stå upp för Upplysningens ideal, att öppet och ärligt våga resonera och kritisera alla idéer som påverkar oss, oavsett ursprung. Och det finns ingen mer pressande och passande fråga att börja applicera dessa ideal på än den om hur Sverige ska förhålla sig till Islam.
Text: Alexander Werne (Alexanderwerne.se)