NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
DEBATT. Debattören Bitte Assarmo bjuder på insiktsfulla observationer som förklarar varför Sverige lyfter fram de kriminella som vinnare och varför vi vurmar för dessa istället för brottsoffren.
Text: Bitte Assarmo | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället
Jag minns när jag första gången på allvar kom i kontakt med den typen av människosyn som idag råder i många delar av samhället, och blir tydlig hos människor som Vänsterpartiets Linda Snecker och myndighetsaktivisten Dan Eliasson. Jag tänker på den perversa vurmen för kriminella. Och ingen av er kommer att bli förvånad när jag berättar att det skedde på Södertörns högskola.
Att jag har pluggat där en gång i tiden kan dock sannolikt förvåna en och annan. Ärligt talat är jag smått förvånad över mig själv. Men jag var studiesugen och kände att jag, mellan arkeologistudier och etnologistudier, ville läsa något mer samtida. Det blev migrationskunskap och det blev på den relativt nystartade Södertörns högskola, bara en kort bussresa från Högdalen där jag bor.
Det här var i början av 2000-talet och även om det redan då fanns en tendens att värna brottslingar hellre än offer. Vem kan exempelvis glömma hur förbrytare som Clark Olofsson behandlades som en rockstjärna av svenska medier? men då var klimatet ändå relativt sunt. Det må så vara att många journalister dreglade över Clark Olofssons coolhet men vanligt folk var inte särskiljt imponerade och ännu hade Sverige inte fått vänsterfeminister som lierade sig med manschauvinister från den muslimska världen, eller rikspolischefer som ömkade mördare i TV. Därför trodde jag inte heller att studierna skulle bli särskilt uppseendeväckande, men hoppsan, så fel jag hade, för på Södertörn hade omdaningen av moral- och etikbegreppen redan påbörjats och det rejält.
Enormt fokus på etnicitet men inget om samhörighet mellan människor och grupper
Dels kände jag, som växt upp i ett folkhem som byggde på gemensamma värderingar och solidaritet med svaga samhällsgrupper, en viss oro över kursens enorma fokus på etnicitet. Det pratades inte det minsta om vikten av solidaritet och samhörighet mellan människor och grupper – enbart om vikten av att bejaka etnicitet.
Jag minns att jag tänkte att om detta får fäste så kommer vi snart att ha ett samhälle där solidariteten med de många urholkas alltmer till förmån för enskilda intressen som inte nödvändigtvis är nyttiga för samhället i stort. Vad händer med stora grupper av exempelvis fattigpensionärer eller funktionshindrade om etniciteten blir viktigare än den reella utsattheten?
De riktigt kalla kårarna började leta sig nerför ryggraden när diskussionen kom in på en uppmärksammad gruppvåldtäkt som ägt rum i ett garage i Rissne i januari samma år. Det som dryftades var hur medierna rapporterat om våldtäkten, och fokus låg på hur gärningsmännen skildrades. Det hade redan kommit fram att alla de nio gärningsmännen hade utländskt påbrå – inte helt ovanligt i Rissne ens på den tiden – och diskussionen gick varm.
Hade det inte varit bättre om gärningsmännens etnicitet inte avslöjats trots att man i alla andra frågor ansåg att etniciteten skulle framhävas till varje pris? Märkte man inte av väldigt mycket fördomar och rasism i nyhetsrapporteringen? Var inte de här ”grabbarna” egentligen själva offer för samhällets onda strukturer? Och – och det var då jag verkligen frös till is – var verkligen den 14-åriga tjejen ett offer, hon tillhörde ju faktiskt ”majoritetsbefolkningen”?
En liten sprätt i 20-årsåldern
Jag trodde att jag hade hört fel, men det hade jag inte. Killen som yttrat det – en liten sprätt i 20-årsåldern med palestinasjalen lagom nonchigt draperad runt den taniga halsen – fortsatte att lägga ut texten och utveckla sitt resonemang. Han menade att flickan, trots att hon varit i underläge just i den situation då hon blev våldtagen, ändå befann sig i ett konstant överläge eftersom hon tillhörde det vita majoritetssamhället: Hon hade ju samhället på sin sida, men vad hade grabbarna som våldtagit henne? Ingenting! De var för evigt stigmatiserade och märkta, för att de i sin vanmakt över samhällets rasistiska strukturer begått en våldshandling. En grov våldshandling, det nekade han inte till, men å andra sidan… Det är faktiskt inte så lätt att ständigt vara utsatt för rasism så man måste ju ändå ha en viss förståelse för att de drivits till detta snedsteg…
Jag svarade med att gapskratta och sa rakt ut vad jag tänkte: ”Du är fan i mig inte riktigt klok.” Och jag erkänner att jag faktiskt tog för givet att jag skulle få medhåll av majoriteten, för vem kan överhuvudtaget köpa resonemanget att ett våldtäktsoffer är i överläge bara för att hon tillhör en annan etnisk grupp än våldtäktsmännen? Men jag fick inte en enda gillande kommentar. Istället blev det snabbt uppenbart att det, enligt både lärare och kurskamrater, var jag som inte var riktigt klok, som kunde ifrågasätta ett så djupt och banbrytande resonemang.
Det var det sista kurstillfället jag bevistade och jag avslutade aldrig kursen. Och helst hade jag velat glömma den där snusförnuftige lille palestinasjalsnissen. Men det var naturligtvis omöjligt. Hans tomma blick och tvärsäkra tonfall hade väckt en gnagande olustkänsla inom mig – en vision av en mörk och dyster framtid. Redan då anade jag att det där resonemanget snart skulle föras på fullaste allvar i andra delar av samhället, om än inte ordagrant, och att allt fler skulle inta samma perversa förhållningssätt till brott och straff.
Idag, 20 år senare, kan jag konstatera att jag tyvärr fick rätt. Både när det gäller vurmen för etnicitet som identitetssymbol och för den totala bristen på moral när det gäller brott och straff.
Och även om ingen (ännu) gått riktigt lika långt som palestinasjalstönten på Södertörn så ser vi exempel på hans sjuka tankegångar dagligen och stundligen. När en dömd brottsling kör ihjäl en oskyldig man under en vansinnesfärd med stulen bil och vänsterpartisten Linda Snecker svär över att inte samhället omhuldat gärningsmannen tillräckligt. När en asylsökande mördar en ung, livfull kvinna som arbetar på asylboendet i landet som tagit emot honom och rikspolischefen gråter över ”den stackars killen”. När polisen ursäktar rånare med att offren har för fina kläder.
Och lika vidrigt som det var att lyssna på den lille fjanten på Södertörns högskola år 2000, lika vidrigt är det att lyssna på hans likar bland opinionsbildare, myndighetspersoner och politiker idag. Det är ett helt perverterat förhållningssätt till rätt och fel, brott och straff och brottslingar och offer och det hör inte hemma i ett civiliserat samhälle.
Text: Bitte Assarmo