Petrit Latifi: Finns ingen lösning på förnedrande inspelade brott

1
1062

DEBATT. Ungdomsrånen i Sverige är ett nytt samhällsfenomen som ännu en gång påminner om mångkulturens misslyckande och svek. Detta hindrar dock inte vänsterpolitiker från att plocka billiga, politiskt korrekta poäng för sin agenda. Det är i enighet med kulturmarxismen att ständigt nämna klassamhällen och fattigdom när man talar kriminalitet. Frågan är bara varför vi då inte ser fler fattigpensionärer begå sadistiska rån?

Text: Petrit Latifi, föreläsare och krönikör | Läs mer av Petrit Latifi i NewsVoice

I genklang med denna agenda går vår statsminister ut och skyller på Alliansen. Andra politiker, en aning mer friskare, frågar vad som egentligen saknas när vi erbjuder fred, demokrati, frihet, försörjning, gratis skola och högre utbildning. Efter att ha växt upp på en segregerad förort där jag bevittnat kriminalitet är det min uppfattning att ungdomsrånen inte bara handlar om resurser. Ungdomsrånen handlar också om makt och bekräftelse.

Den senare tidens sadistiska rån, i av saknad av all moral och etik, som i de fall där rånaren urinerar i offrets mun, kan inte nödvändigtvis härledas till fattigdom. Om så vore fallet skulle ju rånaren enbart stjäla mobiltelefon och plånbok, och sedan fly. Här talar man istället om etno-tribalistiskt motiverade rån mot etniska svenskar som förväntas vara försvarslösa. När rånaren tvingar offret att kyssa rånarens fötter har alltså den kriminelle god tid på sig att tillhandahålla pengar men också utöva makt. Utanförskapets konsekvenser på segregerade ungdomars psykiska hälsa är inte helt utstuderat.

Kriminalpolitiken söker härleda allt kriminellt beteende till socioekonomiska faktorer, eftersom det är politiskt användbart. Att ungdomsrånen skulle ha någonting att göra med sadism, eget ansvar och rasism utesluts helt, vilket också bekräftas i och med att man vägrar publicera en ny BRÅ-rapport. Rädslan att ungdomsrånen har att göra med etniskt motiverade föreställningar, där man tycker att svenska killar är svaga, tyder på en ny kultur i den kriminella världen. Detta oberoende vad vänsterpolitiker spekulerar kring.

Jag tror att orsakerna till ungdomsrånen är många och komplicerade. En av dem är den romantiserade kriminaliteten i media. En annan är den urbaniserade tribalismen, alltså det betongområde blandat med färglösa höghus, nedskräpning och klaner. En tredje är den psykiska ohälsan som finns i många familjer som ungdomarna manifesterar utomhus.

Inspelade brott

Egentligen skulle man kunna spekulera kring om det finns några lösningar på ungdomsrånen. Anledningen till att de ökar är för att de ger hög avkastning. Det är garanterade vinster och man vet att polisen är för underbemannade för att utreda dem. Anledningen till att de också syns oftare är för att de spelas in av förövarna.

Det finns en ny trend av “inspelade brott” som laddas upp på sociala medier. Det finns ingen anledning att spela in brott som man begår om det inte finns någon som kan bekräfta dem. En ny filosofi har skapats där ett brott inte existerar om det inte finns inspelat. Ungdomsrånen ger alltså inte bara snabba cash, men dem ger också beröm och bekräftelse.

Att växa upp på en segregerad, kriminell förort skapar i många fall trasiga ungdomar med antisocialt beteende. Blandat med arbetslösa föräldrar, och en avundsjuka mot svenska ungdomar som man tror är rika, skapas en etnisk animositet. Att förnedra sitt offer handlar om att få utlopp som man annars aldrig får.

Man är villig att gå så långt att man till och med spelare in bevismaterial som kan komma att användas emot en. Det finns med andra ord ingen rädsla för repressalier, utan det finns bara makt och pengar i detta miniuniversum av hierarkier och stolthet. Att då som politiker, vars partier bidragit till problemet, komma och försvara förövarna genom rationaliseringen att de är fattiga, göder alltså problemet vidare. De unga kriminella kan ju använda det som en ursäkt och säga “Jag är fattig, och det är inte mitt fel”.

Ungdomsrånen är en tragedi, och det är upp till vårt rättsväsende att ta tag i om man vill få bukt med det. Jag vet dock inte om det går.

Text: Petrit Latifi, föreläsare och krönikör | Läs mer av Petrit Latifi i NewsVoice

Mina föräldrar flydde till Sverige år 1992 från forna Jugoslavien. Mina föräldrar kom till ett Sverige som fungerade bra. Jag växte upp på en mångkulturell förort och väldigt snabbt upptäckte jag att något var fel. Det skulle dröja länge innan jag engagerade mig på riktigt. Jag började föreläsa om utanförskapsområden och idag är jag publicerad skribent och krönikör. Följ mig gärna på Facebook

  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

1 KOMMENTAR

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här