DEBATT. I en artikel i Det goda samhället (2018-08-23) påminner Gunnar Sandelin om en bok från 1971, skriven av den brittiske journalisten Roland Huntford, med titeln The New Totaltarians. Huntford har inför utgivningen arbetat i Sverige som korrespondent för The Observer. I svensk översättning kallas verket ”Det blinda samhället”. 

Torsten Sandström, selfie
Torsten Sandström, selfie

Text och foto: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet | Bild: En sektion av Berlinmuren utanför Nationalmuseum i Köpenhamn.

Trots att texten har femtio år på nacken – det svenska samhället förändrats rejält sedan dess – är Huntfords metod lysande. Därför måste man ha överseende med att texten lider av flera fakta- och språkfel. Och ibland något överdrivna slutsatser.

Roland Huntford genomför en systematisk kritik av den kollektiva samhällsmodell som S-partiet byggt mellan åren 1932-1970. Han beskriver hur svenskarna lämnat bondekollektivet för att med kropp och själ inlemmas i S-partiets genomreglerade samhälle. Målet har varit att inrätta alla centrala politikområden efter partiets syn på sin egen ”sköna nya värld”. Tillbakablickar på Aldous Huxleys klassiker sker därför fortlöpande. Parallellerna är slående.

Generalplan för politisk styrning

Det som imponerar mest är att en utländsk skribent så väl lyckas kartlägga Sverige, men det är kanske just för att Huntford betraktar det svenska samhället utifrån som nya perspektiv öppnar sig för en läsare som under många år bäddats in i S-partiets mindre sköna värld.

Att bokens stora linjer ger en god bild av vår nation än i dag är en stor behållning. Under läsningen har jag flera gånger önskat att en omarbetad version kunnat sättas i händerna på nutidens svenskar. Givetvis inser jag att projektet blivit svårt. En väsentlig del av läsglädjen är nämligen citat från intervjuer med höga S-företrädare, vilkas namn och roller en yngre generation av läsare sannolikt har svårt att gripa om.

Jag har redan sagt att Huntfords metod är av högsta klass. Han beskriver den generalplan – eller dolda planritning – som han menar att S-partiet brukar för Sveriges politiska omvandling. I omkring ett dussin kapitel kartlägger han alltså hur partiet systematiskt agerat på olika samhällsområden i syfte att bevara sin politiska maktställning (därav min undran över den svenska titeln till hans bok).

Ett korporativt Sverige i centrum

En central plats i generalplanen intar uppbyggnaden av det korporativa Sverige vi fortfarande lider under. Metodiskt inlemmas svenska fackföreningar i en maktstruktur där en lång rad  andra intresseorganisationer (inte minst  ABF och Hyresgäströrelsen) spelar samman med privata intressen av skilda slag. Med eller utan juridiska byggstenar formas spelregler som verkar vid sidan om nationens grundlagar.

Genom medlemskontroll på flera olika nivåer hålls konstruktionen samman och skänks ett stänk av legitimitet. Gång efter annan förundras Huntford över det svenska folkets tålighet vad gäller godtagande av kollektiva direktiv från ovan. Hans främsta förklaring är att en flora av ekonomiska bidrag och andra välfärdsåtgärder räcker för att göra många svenskar lugna. På så vis har författarens tankar bäring än idag.

Sovjetiskt

En viktig kugge i partiets generalplan är den statliga byråkratin. Här jämför Huntford vårt land med Sovjetunionen och alla dess ”apparatchiks”. Det finns minst en myndighet för varje politikområde. Byråkraterna agerar trosvisst efter partiets linje som betraktas som nyttig för nationen och folket. Flera citat i boken från samtal med höga ledare fångar tänkesättet väl hos maktfullkomliga men godtrogna byråkrater. Idag är politruker av samma slag mer slipade och återhållsamma. En annan och viktigare skillnad är att byråkraterna numera är så många gånger fler än 1970. De är idag också mer sammanflätade med den korporativa struktur jag nyss nämnt.


Särskilt utrymme i generalplanen har partiets ideologiska kampanjer av olika slag. Även här syns det sovjetiska exemplet, men det svenska mönstret är mer nedtonat för att inte förarga olika grupper inom oppositionen mot Socialdemokraterna.


Partifunktionärer överallt

Huntford skildrar övertygande hur höga partifunktionärer ser till att skolan, universiteten, radion och TV drivs i enlighet med generalplanens mål. Det sker genom mängder av byråkrater – med eller utan partibok – i olika ämbetsverk, nämnder och styrelser. Styrningen är som sagt något diskret, men fungerar desto effektivare i och  med att nätverket är informellt och tätt sammansatt.

Femtio år efter bokens utgivning kan jag konstatera att generalplanens kollektiva mönster vidareutvecklats. Detta är mest märkbart rörande bidragssystemen, byråkratin, undervisningen och de statsdirigerade SR/SVT. Likaså har Olof Palmes begynnande stöd för fattiga och förtryckta u-länder i framför allt Afrika växlats upp till den massiva globalism som avspeglas i enorma skattesatsningar på EU och SIDA, men tydligast syns ändå idag de starka kollektiva tendenserna bakom en massiv lansering av ett påstått klimathot. På så vis fungerar fokuseringen på koldioxid som en ny folkgemensam front.

Identitetsprogram

Intressant är att nya sociala säkerhetsventiler har tillkommit vid sidan om frågor om alkohol och fri sexualitet, som Huntford diskuterar. Jag tänker främst på det potentiella hotet mot S-kollektivismen, nämligen en ideologi med fokus på individualism.

Starka mediala och politiska krafter torgför numera en rad olika identitetsprogram som stegvis försvagar och motverkar den gamla generalplanens genomslagskraft. Kanske kan ett stegrat intresse för kön, hälsa, livsstil betraktas som säkerhetsventiler eller som upplägg till självkontroll. En ökad debatt om psykisk ohälsa – och medföljande medicinering – flyttar nämligen fokus bort från oron eller ångesten över påtagliga brister i S-partiets samhällsbygge.

Möjligtvis utgör ytterst det nya egotänket idag ett grundläggande hot mot S-kollektivismens politiska existens. I så fall skulle det glädja inte bara mig utan också (tror jag) en 92-årig Roland Huntford.  

Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se)

Relaterat


  • NewsVoice kräver äkta för- och efternamn för den som vill kommentera efter artiklar. Varför?
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

7 KOMMENTARER

  1. Bra artikel, Torsten!
    Naturligtvis så är det ingen händelse att utvecklingen av Socialdemokratin nu närmast nått sitt slutmål, dvs oinskränkt makt över de svenska invånarna utan detta har väl snarast uppnåtts med hjälp av genom de små stegens tyranni där man mutat befolkningen med hjälp av bidrag och välfärdsreformer.
    Samtidigt måste man konstatera att utvecklingen i hela världen förlöper på ett liknande sätt beträffande socialdemokratin och andra partier som stöder dem vilket indikerar en överliggande plan understödd av den globalistiska eliten som även har kopplingar till EU, FN, Världsbanken och andra förment goda organisationer.

    • Något om ”ELITEN”… I politisk och sociologisk teori är eliten (fransk élite , från latin berättigad , att välja ut eller sortera ut) en liten grupp av mäktiga människor som innehar en oproportionerlig mängd rikedom , privilegium , politisk makt eller skicklighet i ett samhälle. Definierad av Cambridge Dictionary är ”eliten” de människor eller organisationer som anses vara de bästa eller mäktigaste jämfört med andra av liknande typ”.
      Maktelitmedlemmarna erkänner andra medlemmars ömsesidiga upphöjda position i samhället. ”Som regel” accepterar de varandra, förstår varandra, gifter sig med varandra, tenderar att arbeta och tänka, om inte tillsammans åtminstone lika.
      Det är en välreglerad existens där utbildning spelar en avgörande roll. Ungdomar i överklass klasser på framstående förberedande skolor, som inte bara öppnar dörrar för sådana elituniversitet som Harvard , Columbia , Dartmouth College , Yale , och Princeton, men också till universitetens mycket exklusiva klubbar.
      Dessa medlemskap banar i sin tur vägen till de framstående sociala klubbarna i alla större städer och fungerar som platser för viktiga affärskontakter.
      https://en.wikipedia.org/wiki/Elite

    • Något om ”ELITEN”… I politisk och sociologisk teori är eliten (fransk élite , från latin berättigad , att välja ut eller sortera ut) en liten grupp av mäktiga människor som innehar en oproportionerlig mängd rikedom , privilegium , politisk makt eller skicklighet i ett samhälle. Definierad av Cambridge Dictionary är ”eliten” de människor eller organisationer som anses vara de bästa eller mäktigaste jämfört med andra av liknande typ”.
      Maktelitmedlemmarna erkänner andra medlemmars ömsesidiga upphöjda position i samhället. ”Som regel” accepterar de varandra, förstår varandra, gifter sig med varandra, tenderar att arbeta och tänka, om inte tillsammans åtminstone lika.
      Det är en välreglerad existens där utbildning spelar en avgörande roll. Ungdomar i överklass klasser på framstående förberedande skolor, som inte bara öppnar dörrar för sådana elituniversitet som Harvard , Columbia , Dartmouth College , Yale , och Princeton, men också till universitetens mycket exklusiva klubbar.
      Dessa medlemskap banar i sin tur vägen till de framstående sociala klubbarna i alla större städer och fungerar som platser för viktiga affärskontakter.
      https://en.wikipedia.org/wiki/Elite

  2. Roland Huntford har alldeles rätt. Sovjetkommunismen har frodats inom socialdemokratin sedan kalla krigets barndom. Den frodades alldeles speciellt bra under Palmes fögderi. Den frodas fortfarande speciellt och välmående i UD där alla biståndspengar försvinner i svarta hål. Den kommunistiska Castro och Che Guevara romantiken lever kvar i UD sedan 60- 70- talen då hårdvaran började infiltrera. Socialdemokraterna saknar all förmåga att göra upp med sin rödbrunsmetiga historia. Baltutlämningen, permittenttågen, affären Wallenberg, skallmätningar, järnmalmsexporterna till Tyskland och allmänna nazistsympatier inom partiet.

  3. Jo, Torsten, det där har ju varit bekant sedan länge. Egentligen sedan 1968. När jag som bonde tröttnade på Palmes piruetter till landsbygdens fördärv, diktade jag följande:

    Ledare
    Jag vet hur man gör för att leda en ko
    Man styr den med grimskaft, än hit och än dit
    Ty detta är psykologi, kon får ej ges tid till att tänka i ro
    Ej bygga upp egen vilja och flit
    Jag får kon dit jag vill, fast hon själv inte ville

    På detta jag tänker ibland när jag hör sossars esprit
    Än hit och än dit vandrar sossarnas snille
    Rätt som det är så känner jag rycket, som om jag haft
    bindel för ögat och nosen uti ett grimskaft
    Plötsligt jag inser att en sosse är som gjord för att leda en ko

  4. Palme var INTE för EU. Evidens: Sök på ”Olof Palme EEC”,
    Kollektivisering är motsatsen till marknadsliberal utförsäljning som har skett sedan Palmemordet,

    Jag skrev nyligen en analys om Palmes Jultal 1965. Jag tror att detta tal kan ha misstolkats av många sossar, samt ev. utnyttjats av psykopater för att vilseleda dem.

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här