DEBATT. I en artikel i Financial Times (FT) beskrivs de elektroniska dating-apparnas undergörande effekter, "How datings apps are transforming realationships". Det rör sig om en lavinartad ökning av kontaktsökande över internet.
Text: Torsten Sandström | Bild: Try fail success. Licens: Shutterstock.com
I USA visar det sig att matchningen över internet för äktenskap under 2010-talet kommit att dominera byggandet av partnerrelationer. Träffar via danshak, vänner, arbete mm har distanserats med minst 20%. Och antalet skilsmässor tycks också ha minskat på grund av uppkomsten av mer stabil kärlek via internet. Det är faktiskt utomordentligt goda nyheter, som jag gärna presenterar på min blogg, vilken annars mest behandlar trista samhällsproblem.
Min glädje gör mig också lite generad. Detta på grund av mina fördomar mot att söka kärleksrelationer på distans. Till bilden hör mitt eget föga cyberburna spejande efter partner under 1960-talet (om någon minns den tiden). Det var då en ganska krävande verksamhet av typen trial and error mot ett skönare och mer fungerande mål. Men detta ska ändå ses mot bakgrund av äktenskapsbyggande via familjebeslut som man med skräck hört talas om några generationer tidigare.
Min förlägenhet beror också på de kontaktannonser jag i barndomens tid med förundran läste i dagspressen. I ett besynnerligt språk av märkliga förkortningar flög fantasin iväg om personerna bakom annonser om ”bek ev äkt.”, där män och kvinnor i alltför korta ord beskrev sig själva och sin önskvärda partner. Genom internet har alltså denna förmedling idag vuxit till en stor blomstrande marknad för äktenskap.
Ordet marknad kanske stöter någon. Tankar mot prostitution smyger sig fram. Men det är också fördomar. Som artikeln visar – med ekonomernas könlösa språk om utbud och efterfrågan – är sökandet efter en partner att likna efter spaning efter en bil eller en hundvalp som man kan gilla. Ju mer man vet om ”varan” desto snabbare, billigare och bättre blir faktiskt ”köpet”. Just bredden av information – och en stegvis ökad precision i beslutsfattandet – är faktorer som marknadsföring över internet främjar rörande kontakter för kärlek. Och visst är det fråga om en typ av kontrakt. Rättigheter och skyldigheter skapas för ofta långa tid och med många konsekvenser för andra.
Kontaktformen över internet rör själva annonseringen. Det är sedan upp till parterna att ta del av erbjudanden och fundera om hur man ska gå till väga. Finessen är bredden i utbudet och smidigheten och möjligheten att gå vidare. Detta antagligen först genom en kontakt över e-post och därpå via face time eller liknande. Här ges goda möjligheter att vraka och välja bort efter eget huvud. Måhända skapas i så fall besvikelser, men de tillhör för övrigt ständig bilden för den som söker bygga en vänskapsrelation.
Nästa steg i kontaktbyggande är ett möte, som enligt artikeln ofta sker på en offentlig plats i stil med en bar, kafé eller restaurang. Den fysiska träffen ger upphov till ännu ett exit eller fortsatta träffar osv. Och inte så sällan alltså till sambo- eller äktenskap. Överblicken och en fortsatt eventuell upptrappning i smidiga former gör dejtingsidorna till en välsignelse för vår tid.
De statistiska forskningsdata som FT:s text bygger på ger en del annan intressant information, även om fakta bör sättas under lupp. Data kan knappast säga ge Sveriges vänsterfeminister uppmuntran, något som förstås gläder mig. Intressant, men knappast förvånande, är de biologiskt betingade skillnader mellan könen som framkommer. Ett exempel är könens olika ranking av varandra vad gäller attraktivitet vid mötena i appens form (och sannolikt något senare). Männens bild beskriver en normalfördelning mellan hög och låg attraktivitet. Däremot tenderar omkring 80% av kvinnorna att klassificera männen åt det minst attraktiva hållet.
Detta borde tala för att matchningen inte fungerar. Men det gör den ändå! Det visar sig nämligen att kvinnorna ändå ger sig på sexuella relationer med män (svarar omkring 80% under senaste år). Orsaken verkar vara att de ofta ratar jämnåriga kontaktsökande killar i åldersgruppen 18-30 år. I stället föredrar de män som är äldre än de själva. Det är inte klart vad det är som triggar kvinnornas val, men man kan anta att det rör sig om faktorer som trygghet, ekonomi, bostad od. Men klart är att det är kvinnorna som bestämmer ”priset” på äktenskapsmarknaden över internet. Och att en del unga män tvingas kämpa hårdare eller helt enkelt välja ett liv tills vidare i oönskat celibat (som flera män än kvinnor tycks göra enligt artikeln).
Feminismens dogmer
Trots att kvinnorna i undersökningen inte uppfattade den manliga populationen som attraktiv så sker alltså ändå parkopplingar som ibland leder till äktenskap. Detta är förstås nedslående för en radikal feminist, men egentligen tämligen naturligt. Kvinnor liksom män gör inte alltid optimala val. Man väljer typiskt sett partner på pragmatiska grunder. Det blir en person som man tror är hållbar för den fortsatta relation båda parter ofta hoppas på. Inget tyder på att kvinnor allmänt sett väljer bort män för att de tillhör ett kön med härsklystna förtryckare, såsom feministerna talar om.
Vänsterfeminismen är därför inte en ideologi för hållbara relationer. Enbart för dem som kraschar och där skulden ska vältras över på mannen, som enligt feministernas doktrin är den felande patriarken. Men en bred majoritet av kvinnor – och även män – ser det inte så. Man förstår att valet av partner varit just pragmatiskt – och vid tiden för relationens uppkomst kanske det bästa möjliga. Strukturtänket – dvs den sociala position mannen getts som härskare – finner de allra flesta enbart fånigt. Det betraktas som en efterhandskonstruktion. Alltså något för kraschade relationer.
Detta styrker den åsikt jag framfört i tidigare bloggar om #Metoo. I ett antal uppmärksammade fall har kvinnor initialt gjort val som de uppfattat som praktisk riktiga från ett intresse av karriärs eller partnerskap. Sedan har relationen spruckit. Och många år (!) därefter – då den mediala #Metoo-rörelsen dragit igång – väljer ett antal vänsterkvinnor att lansera sitt eget mindre väl genomtänkta val som ett övergrepp. Det jag skriver gäller förstås inte alla kvinnor eller det fåtal brott som uppmärksammats. Men annars menar jag att det väl beskriver feminismens vrångbild. Feminismen förmår inte ens förklara kraschade relationer.
Text: Torsten Sandström