DEBATT. I en artikel i Financial Times (FT) beskrivs de elektroniska dating-apparnas undergörande effekter, ”How datings apps are transforming realationships”. Det rör sig om en lavinartad ökning av kontaktsökande över internet.

Torsten Sandström, selfie
Torsten Sandström, selfie

Text: Torsten Sandström | Bild: Try fail success. Licens: Shutterstock.com

I USA visar det sig att matchningen över internet för äktenskap under 2010-talet kommit att dominera byggandet av partnerrelationer. Träffar via danshak, vänner, arbete mm har distanserats med minst 20%. Och antalet skilsmässor tycks också ha minskat på grund av uppkomsten av mer stabil kärlek via internet. Det är faktiskt utomordentligt goda nyheter, som jag gärna presenterar på min blogg, vilken annars mest behandlar trista samhällsproblem.

Min glädje gör mig också lite generad. Detta på grund av mina fördomar mot att söka kärleksrelationer på distans. Till bilden hör mitt eget föga cyberburna spejande efter partner under 1960-talet (om någon minns den tiden). Det var då en ganska krävande verksamhet av typen trial and error mot ett skönare och mer fungerande mål. Men detta ska ändå ses mot bakgrund av äktenskapsbyggande via familjebeslut som man med skräck hört talas om några generationer tidigare.

Min förlägenhet beror också på de kontaktannonser jag i barndomens tid med förundran läste i dagspressen. I ett besynnerligt språk av märkliga förkortningar  flög fantasin iväg om personerna bakom annonser om ”bek ev äkt.”, där män och kvinnor i alltför korta ord beskrev sig själva och sin önskvärda partner. Genom internet har alltså denna förmedling idag vuxit till en stor blomstrande marknad för äktenskap.

Ordet marknad kanske stöter någon. Tankar mot prostitution smyger sig fram. Men det är också fördomar. Som artikeln visar –  med ekonomernas könlösa språk om utbud och efterfrågan – är sökandet efter en partner att likna efter spaning efter en bil eller en hundvalp som man kan gilla. Ju mer man vet om ”varan” desto snabbare, billigare och bättre blir faktiskt ”köpet”. Just bredden av information – och en stegvis ökad precision i beslutsfattandet –  är faktorer som marknadsföring över internet främjar rörande kontakter för kärlek. Och visst är det fråga om en typ av kontrakt. Rättigheter och skyldigheter skapas för ofta långa tid och med många konsekvenser för andra.

Kontaktformen över internet rör själva annonseringen. Det är sedan upp till parterna att ta del av erbjudanden och fundera om hur man ska gå till väga. Finessen är bredden i utbudet och smidigheten och möjligheten att gå vidare. Detta antagligen först genom en kontakt över e-post och därpå via face time eller liknande. Här ges goda möjligheter att vraka och välja bort efter eget huvud. Måhända skapas i så fall besvikelser, men de tillhör för övrigt ständig bilden för den som söker bygga en vänskapsrelation.

Nästa steg i kontaktbyggande är ett möte, som enligt artikeln ofta sker på en offentlig plats i stil med en bar, kafé eller restaurang. Den fysiska träffen ger upphov till ännu ett exit eller fortsatta träffar osv. Och inte så sällan alltså till sambo- eller äktenskap. Överblicken och en fortsatt eventuell upptrappning i smidiga former gör dejtingsidorna till en välsignelse för vår tid.

De statistiska forskningsdata som FT:s text bygger på ger en del annan intressant information, även om fakta bör sättas under lupp. Data kan knappast säga ge Sveriges vänsterfeminister uppmuntran, något som förstås gläder mig. Intressant, men knappast förvånande, är de biologiskt betingade skillnader mellan könen som framkommer. Ett exempel är könens olika ranking av varandra vad gäller attraktivitet vid mötena i appens form (och sannolikt något senare). Männens bild beskriver en normalfördelning mellan hög och låg attraktivitet. Däremot tenderar omkring 80% av kvinnorna att klassificera männen åt det minst attraktiva hållet.

Detta borde tala för att matchningen inte fungerar. Men det gör den ändå! Det visar sig nämligen att kvinnorna ändå ger sig på sexuella relationer med män (svarar omkring 80% under senaste år). Orsaken verkar vara att de ofta ratar jämnåriga kontaktsökande killar i åldersgruppen 18-30 år. I stället föredrar de män som är äldre än de själva. Det är inte klart vad det är som triggar kvinnornas val, men man kan anta att det rör sig om faktorer som trygghet, ekonomi, bostad od. Men klart är att det är kvinnorna som bestämmer ”priset” på äktenskapsmarknaden över internet. Och att en del unga män tvingas kämpa hårdare eller helt enkelt välja ett liv tills vidare i oönskat celibat (som flera män än kvinnor tycks göra enligt artikeln).

Feminismens dogmer

Trots att kvinnorna i undersökningen inte uppfattade den manliga populationen som attraktiv så sker alltså ändå parkopplingar som ibland leder till äktenskap. Detta är förstås nedslående för en radikal feminist, men egentligen tämligen naturligt. Kvinnor liksom män gör inte alltid optimala val. Man väljer typiskt sett partner på pragmatiska grunder. Det blir en person som man tror är hållbar för den fortsatta relation båda parter ofta hoppas på. Inget tyder på att kvinnor allmänt sett väljer bort män för att de tillhör ett kön med härsklystna förtryckare, såsom feministerna talar om.

Vänsterfeminismen är därför inte en ideologi för hållbara relationer. Enbart för dem som kraschar och där skulden ska vältras över på mannen, som enligt feministernas doktrin är den felande patriarken. Men en bred majoritet av kvinnor – och även män – ser det inte så. Man förstår att valet av partner varit just pragmatiskt – och vid tiden för relationens uppkomst kanske det bästa möjliga. Strukturtänket – dvs den sociala position mannen getts som härskare – finner de allra flesta enbart fånigt. Det betraktas som en efterhandskonstruktion. Alltså något för kraschade relationer.

Detta styrker den åsikt jag framfört i tidigare bloggar om #Metoo. I ett antal uppmärksammade fall har kvinnor initialt gjort val som de uppfattat som praktisk riktiga från ett intresse av karriärs eller partnerskap. Sedan har relationen spruckit. Och många år (!) därefter – då den mediala #Metoo-rörelsen dragit igång – väljer ett antal vänsterkvinnor att lansera sitt eget mindre väl genomtänkta val som ett övergrepp. Det jag skriver gäller förstås inte alla kvinnor eller det fåtal brott som uppmärksammats. Men annars menar jag att det väl beskriver feminismens vrångbild. Feminismen förmår inte ens förklara kraschade relationer.

Text: Torsten Sandström

  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

4 KOMMENTARER

  1. En intressant upplysning. När Meetoo debatten ägde rum som värst, sprang alla åt samma håll. Vi kvinnor som inte upplevt Meetoo:s lära om sexuella trakasserier, våldtäkter för 10-15 år sedan, våra erfarenheter räknades inte. Författaren Lena Andersson stod rakryggad i stormen, när hon påpekade att graden av sexuella trakasserier kan stå i proportion till vilka signaler kvinnnan tidigare sänt ut.
    Att utnyttja sin kvinnliga charm har kvinnor gjort i alla tider, att knappar knäpptes upp i blusen med egen hand är glömt och begarvt, när effekten inte satte skjuts på karriären. Då tas offerkoftan fram och gamla minnen om övergrepp flödar fram. Förortens hedersförtryck fick ingen plats när medelklassens kulturkvinnor gick till storms mot patriarkaliska strukturer, i denna normkritik fick bara den vite medelålders mannen plats. Glädjande upprättelse finns tydligen i alla dejting appar.

  2. Sandströms intressanta artikel tror jag missar några omständigheter, som var typiskt ”förr i tiden”, om man nu kontrasterar cyberträffar med sätten att få ihop det ”förr”. Då träffades man i sammanhang som klasstillhörigheten ofta avgjorde. Det verkar inte längre spela någon roll; alla har ju tillgång till dator!
    Gymnasister och studenter träffades via skoldanser och kårfester. Arbetande unga människor träffades via lördagsdansen i ortens Folkets Park. En viss grad av ”grovsortering” skedde således i förväg.
    Träffar över rasgränser är nu inte ovanliga; förr rätt sällsynt, förstås. Hur vida medvetna kontakter förekommer mellan olika raser och starkt kulturellt skiljaktigt personer, både ”in situ” eller via nätet, vet jag inget om. Fast väldigt mycken statlig propaganda liksom inom kommersiell reklame, beträffande olika sociala aspekter, använder sig i hög grad om att sammanföra vita blonda kvinnor, med svarta afrikaner och numera ofta män från mellanöstern. Detta har säkert många kunnat konstatera med egna ögon.

    Könet verkar ju inte heller spela någon roll i dessa tider av total statlig relativisering, där HBQT-maffian har fått oinskränkt makt och pengar för, att breda ut sig (tänker med lätt vämjelse på ”Mello”-finalen i lördags där den (o-)manlige programledaren i början uppträdde i fotsid lång klänning och massvis av smycken. Varför? Inte blev det bättre av att han så småningom rev av sig sitt enda manlig attribut: mustaschen!).
    En annan aspekt av manlig och kvinnlig samlevnad (?) är pornografins roll på nätet. Dagens yngre växer upp med en totalt fri och ohämmad beskrivning av sexlivet, i alla dess oändliga former. Det är Sodom och Gomorra stämning som råder. Näst intill varenda porrfilm som har spelats in, kan beskådas helt gratis. För tjugo år sedan kostade det oftast en slant. Jag har läst, att detta är en helt medveten policy från den grupp som oftast ligger bakom denna speciella industrigren. Gissa vilken!

  3. En amerikansk historiker berättade att Te-danser med vuxna familjemedlemmar närvarande ( dvs som förkläden) var ett bättre alternativ för flickorna att välja än det som kom efter andra världskriget, där dom ’kilade stadigt’ med en godtycklig grabb, troligen försedd med bil som främsta merit.
    Det är möjligt att den historikern hade döttrar…

  4. Som vanligt har ingen tänkt före, tänkt eller ens tänkt efter här.

    Söker man en partner, kanske man tror att de största datingsaiterna måste vara liktydigt med det mest framgångsrika (dom är ju störst på marknaden) och därför ha det största utbudet = störts chans finna en partner. I själva verket är de största datingsaiterna det mest framgångsrika för att satiten INTE matchar medlemmar med varandra. Det vore katastrof att match sökande med varandra. I samma ögonblick avregistrerar sig medlemmarna, då dom funnit vad dom sökte och då försvinner ju basen för framgången: alltså medlemsantalet som utgör saiten framgång.

    Detta hindrar inte datingsaiten från att marknadsföra hur många par dem matchat, hur nu satien vet det, vilket datingföretaget naturligtvis inte känner till. Hur skulle företaget kunna veta det?

    Sedan hur många synnerligen attraktiva medlemmar är bootar, som har till uppgift att locka till sig nya medlemmar vet bara saiten? Att det är finns, det kan jag intyga, då jag känner en personer med inblick.

    Nej. Faktum är att de alla flesta matchas där dom befinner sig i sina naturliga miljöer: på arbetsplatsen, i skolmiljöer samt i vänskapskretsen. Där är du oftast nykter. Alla vet om du har ett jobb (eller inte) där kravs ställs, som du lever upp till. Alla vet hur du fungerar social, din historia osv samt att du känner dom du vill ha som referens.

    Man åtrår det man ser var dag. Där man har möjlighet att lär känna i den takt med själv vill.

    Vilka häckar du på datingsaiterna? Dom som ingen vill ha. Dom attraktivitet försvinner naturligtvis på en gång. Köttmarknaden är den enda icke reglerade marknaden av alla fria marknader.

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här