DEBATT. Torsten Sandström föreslår att Sverige tar lärdom av Schweiz direktdemokratiska system, franska revolutionen och amerikanernas frigörelse från britterna. Väljarna ska kunna rösta fram ett resultat om politikerna vill driva igenom kontroversiella beslut. Mot svenska folket finns snart hundra år av svensk S-kollektivism som bromsat ett naturligt folkligt inflytande.
“Det som behövs idag är en aktivering av medborgarna för vidgad demokrati. Detta i ett tidsskede där såväl samhällsbehoven som tekniken starkt talar för nytänkande.”
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet | Huvudrubriken är satt av redaktionen. | Bild: Stefan Löfven som Machiavelli. Montage: NewsVoice (Public Domain), baserat på ett porträtt av Santi di Tito (Public Domain).
Många traditionella demokratier har byggt sina grundlagar på en tanke om politisk tröghet. Tanken är att snabba skiftningar i väljaropinionen inte ska få alltför häftiga effekter på framför allt lagstiftningen. En tillfällig väljarvind ska inte tillåtas rasera tidigare system för att införa revolutionära lösningar. Historien lär oss nämligen inte bara att gamla eliter kan förtrycka folket, utan också att folkliga uppror kan omstörta och alltför hastigt och osunt omgestalta samhället.
Den franska revolutionen är ett bra exempel. Det kungliga enväldet avvecklades alltför hastigt, för att ersättas av en ny konstitution med folkstyre, men de franska revolutionärerna ville då inte lyssna på Montesquieus kloka idéer om behovet av en tydlig och stabil maktdelning. Regimen utvecklades som bekant snart till ett blodigt terrorvälde. Omkring hundra år tidigare hade England valt en föredömlig alternativ lösning. Parlamentets befintliga maktställning utvidgades nämligen kraftigt (1688) i och med att kungarna tvingades acceptera en ny roll som i huvudsak konstitutionella monarker.
Redan innan den franska revolutionen hade amerikanernas frigörelse från britterna slagits fast genom kloka tankar i den amerikanska konstitutionen. Här sattes verkligen Montesquieus idéer på plats. USA:s grundlag bygger nämligen på checks and balances, dvs maktdelning mellan olika statsorgan. Framför allt ska en senat hindra hastiga politiska omvälvningar, som vi nyligen sett prov på.
Även Sveriges första parlament 1866 har byggts på liknande vis. Jag tänker nu framför allt på riksdagens första kammare, som fungerade som en senat för politisk tröghet. Landets nuvarande regeringsform från 1971 är framför allt S-partiets tankefoster. I och med att S anser att folkstyret är i säkra politikers händer behövs inga checks and balances och därför har den svenska första kammaren slopats! Inte heller slår regeringsformen fast någon särskild domstol för kontroll av lagstiftningsmakten.
Vidare finns liknande problem avseende utseendet av svenska domare. Idealet är domarnas självständighet från politikerna, men i vårt land räcker det med en domarnämnd med tydligt inflytande från regeringsmakten, som även står bakom den slutliga utnämningen.
Man kan därför säga att landets politiker med öppna ögon struntat i att bygga ett juridiskt system som avser att kontrollera dem själva. I makthavarnas bevarandeperspektiv är detta förståeligt, men knappast bra för folkets behov av kontroll av politikernas makt, dvs främst kontrollen över stiftandet av lagar, men även för att lagarna ska tillämpas på armlängds avstånd från politikerna.
Det är därför enkelt att bli dyster över Sveriges framtid, men det finns hopp. Jag menar att svenskarna måste ta sig samman och verka för att den svenska grundlagen byggs om i kontrollerande riktning. Visst vore en senat bra, men en ökning av antalet politiker är kanske inte rätt väg att gå. Däremot bör en självständig lagprövningsinstans införas och utnämningsmakten avseende högre domartjänster – samt även myndigheternas toppchefer – bör läggas direkt i händerna på ett organ som är sammansatt enbart av självständiga jurister, men detta räcker inte menar jag.
Med utländska förebilder bör en effektiv mekanism för direkt folklig kontrollmakt byggas. I vårt land vet nästan ingen namnet på den politiker man själv röstat på. Partierna ogillar också personliga opinionsyttringar av riksdagsledamöter. Etablissemanget menar att partierna ska bestämma politiken i riksdagen.
Jag anser därför att nya kontaktvägar på något vis måste öppnas mellan väljare och de valda ledamöterna riksdagen. Valen måste mer inriktas mot personen/ledamoten och mindre på viljan hos partiernas byråkratier där bakom. På så vis får Sverige en mer levande demokrati. Och riksdagens ledamöter får en aktivare och nyttigare roll – från att idag enbart agera som ett kompani av knapptryckare. En form av personligt politikeransvar byggs, men inte heller detta räcker enligt min åsikt.
Sveriges demokrati skulle ta ett stort språng framåt om medborgarna i grundlagen gavs någon form av initiativrätt för prövning av ett kommande lagförslag genom en senare folkomröstning.
I omvärlden är Schweiz grundlag mest känd. Och i alplandet fungerar den tydligt återhållande på klåfingriga politikers ambitioner att hastigt omreglera nationen genom nya lagar av alla tänkbara slag. Inom hundra dagar före en lags ikraftträdande har nämligen en schweizisk folkopinion på 50,000 personer rätt att begära folkomröstning om lagen ifråga.
Dessutom har varje medborgare som (inom 18 månader) kan samla 100,000 namnunderskrifter rätt att få ett politiskt förslag prövat i folkomröstning. Vanligtvis misslyckas opinioner av de båda slagen, men inte alltid.
Viktigare är att politikerna på så vis noga kommer att tänka sig för innan en kontroversiell lagstiftning föreslås. Lika positivt för demokratin är möjligheten att arrangera en folklig politiskt rörelse för att riva upp en omstridd lagstiftning eller bära fram ett angeläget förslag och allra bäst är att folket genom en eventuell omröstning kan säga ett tvingande: ja eller nej. Det är alltså fråga om direktdemokrati av ett slag som vi svenskar så väl behöver.
I nutid behöver inte heller en sådan svensk lösning kräva alltför mycket administrativt besvär. Jag har i tidigare bloggar skrivit om att röstning ja/nej bör kunna ske via de digitala BankID som många svenskar redan har. Efter att ett folkligt initiativ mot lagen fått tillräckligt stöd ges medborgarna rätt att under en kortare tidsrymd (en vecka?) via dator och BankID knappa in bifall eller avslag. Oj, vilket demokratisk lyft för folket!
Ett sådant system är alltså mycket enkelt att åstadkomma och kan ges hög säkerhet (anonymitet). Någon kanske undrar varför det då inte redan är på plats. Svaret är tämligen enkelt. Landets politiska etablissemang vill inte tänka nytt eller fråntas kontrollen över lagstiftningsmakten. Kollektivens makt över Sverige är hård som betong. Organisationer och politiker vill själva kunna höja skatterna och fortsätta att kontrollera folket genom nya lagar.
Införande av direktdemokrati hotar förstås deras maktställning. Därför kan vi räkna med att de kommer att försvara sig med att en folklig vetorätt riskerar att stoppa nödvändiga lösningar av komplexa frågor. Detta är huvudsakligen svepskäl.
Det rör sig i verkligheten om motstånd mot en ny typ av folklig kontroll över politikerna själva. Just deras ovilja är ett synnerligen starkt argument för att den svenska demokratin snarast måste vidgas. Märk också att Schweiz ekonomi, valuta och välfärd sedan länge är god och stabil jämfört med vårt lands.
Men viktigare är att snart hundra år av svensk S-kollektivism gör en grundlagsreform nödvändig. Kollektivismen har blivit en bromskloss för folkligt inflytande anpassad till en ny tid. Det som behövs idag är en aktivering av medborgarna för vidgad demokrati. Detta i ett tidsskede där såväl samhällsbehoven som tekniken starkt talar för nytänkande.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet