Assarmo: ”Varför hålla sig till fakta när man kan skambelägga och ställa grupper mot varandra?”

Varför hålla sig till fakta när man kan skambelägga och ställa grupper mot varandra?

5
1666
Coronavirus i Italien. Licens: Shutterstock
Coronavirus i Italien. Licens: Shutterstock

DEBATT. På grund av coronavirusets ekonomiska effekter har regeringen föreslagit ett förstärkt ekonomiskt stöd till mediebranschen. Aldrig är en saklig nyhetsrapportering så viktig som i kristider, menar man. Det verkar alltså som om de fina journalisterna slipper bli swishhoror, när allt kommer omkring. Bidragshoror, möjligen, men inte swishhoror, pris ske Gud.

Text: Bitte Assarmo | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället

Bitte Assarmo, privat foto
Bitte Assarmo, privat foto

De kan alltså i lugn och ro fortsätta att kränka kollegor som klarar sig utan bidrag från staten. Men när det gäller den där sakliga nyhetsrapporteringen lämnar de bidragsbehövande medierna en hel del övrigt att önska. En påfallande stor del av den fina journalistiken handlar nämligen om att skrämmas, skambelägga och ställa grupper mot varandra.

Skrämseljournalistiken i samband med sjukdomar av olika slag är väl känd, och beskrivs träffande av Mohamed Omar här på Det Goda Samhället. I texten redogör han för hur medierna (och kom nu ihåg att det är de ”fina” medierna som avses – de där som anser sig stå som en moralisk barriär mot fejk news och ondska) agerade skrämselverktyg under svininfluensan och fågelinfluensan. Överdrifterna och domedagsprofetiorna avlöste varandra, och skapade nära nog panik i hela Sverige.

På samma sätt förhåller man sig till coronaviruset. Braskande rubriker i extra fet fetstil, och artiklar som spelar skamlöst på människor rädsla. Ett exempel är en artikel i Dagens Nyheter nyligen, om en födelsedagsfest som ägde rum i början av mars, innan de nuvarande restriktionerna infördes. 70 av 100 gäster blev sjuka, får vi veta, och rubriken ger en fingervisning om hur artikeln är utformad:

”Känns som att vi var på coronans ground zero i Stockholm”.

”Niklas, 47, känner sig inte helt hundra när han vaknar. Han är inte sjuk, men han har den där känslan av att något håller på att bryta ut. Han berättar det för sin man Peter, sedan biter han ihop.

Det är ju dags i kväll. 60-årsfesten Niklas har planerat för sin make i veckor ska utspela sig i deras villa i en förort till Stockholm. Maten är fixad, gästerna är på intåg.

Och Niklas är faktiskt inte sjuk. Än.”

Wait for it, liksom…

Hela artikeln är uppbyggd så här, som en billig TV-thriller. Budskapet är att alla de 70 som insjuknat efter festen har drabbats av just corona. Sanningen, att endast ett fåtal av de sjuka testats positivt för coronaviruset, framkommer inte förrän i slutet av artikeln. DN strävar helt enkelt efter att skapa en så kallade ”superspridarhändelse” av en händelse som inte alls behöver vara det. Det är sjukdomsporr när den är som mest snaskig.

De fina medierna ägnar sig dessutom ivrigt åt att ställa grupper mot varandra. Ända sedan coronakrisen startade har det varit fokus på att stockholmare utgör det största problemet, och det har bara blivit värre. Varje dag ser vi rubriker i stil med ”Stockholmarna: Därför är vi på stan – trots coronasmittan” och ”Stockholmare åker till skärgården – trots avrådan”. Inför påsken informerade Aftonbladet om att det var ”Mycket trafik från Stockholm – trots råden” och det skrivs spaltmeter om att stockholmarna trängs på uteserveringarna precis som vanligt, med provocerande bilder av unga sorglösa 08-or som gladeligen sitter i klungor på Medborgarplatsen.

Att Medborgarplatsen inte är direkt representativ för Stockholm i övrigt, och att det faktiskt inte är någon trängsel alls på majoriteten av krogarna och kaféerna i staden just nu, underlåter de fina medierna att rapportera om. Varför hålla sig till fakta när man kan skambelägga och ställa grupper mot varandra?

Det här är alltså vad vi får i de fina medierna idag: Sensationsjournalistik. Och med ökade bidrag från staten blir det mer av den varan framöver. Oerhört viktigt – dock ej för demokratin utan för mediehusens möjligheter att upprätthålla ofta undermålig journalistik trots dåliga tider. Själv hade jag hellre sett att det där extra stödet gick till andra yrkesgrupper i samhället.

Text: Bitte Assarmo


  • NewsVoice kräver äkta för- och efternamn för den som vill kommentera efter artiklar. Varför?
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

5 KOMMENTARER

  1. För att slippa prenumerera på DN, men ändå få svar på den viktiga frågan:
    Står att ”70 av 100 gäster blev sjuka” (i Corona får man anta) men i artikeln ovan sägs också: ”Sanningen, att endast ett fåtal av de sjuka testats positivt för coronaviruset, framkommer inte förrän i slutet av artikeln.”

    Så HUR MÅNGA var det då som testats positivt?

    (Ser att AB idag kör ut det här: ”Under påskhelgen kunde DN rapportera att drygt hundra personer samlades i Stockholm för ett privat 60-årsfirande i början av mars och att drygt två tredjedelar av dem sedan insjuknade med coronasymtom.” https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/qLgEr0/owe-thornqvist-var-bjuden-till-fest-dar-70-insjuknade

  2. Ja, vad ska man säga? Jag har erfarenhet från nyhetsredaktioner på både SVT och dagspress på 70-talet. Det var inga upplyftande miljöer. Revirpinkande, fördomsfullhet, sensationslysten översittarmentalitet var mer regel än undantag.
    Det verkar dessutom ha blivit värre. Jo det var tydligen möjligt. Bidragande var när man gick från namn efter artikeln till byline med journalistens namn mellan ingress och artikel. Ännu värre blev det när man införde bildbyline med proträttbild på stollen. Då var de nära att spricka av högfärd över sin egen upphöjda betydelse.

    Inte kan de räkna heller. Statistik förstår de sig inte på. Logisk slutledning förekommer inte.
    Kunnigt PR-folk lurar skjortan av dem genom att kasta fram lite rubrikstoff och vips är alla besvärande frågor borta.

    • Har också reagerat på deras fixering vid bilder på lögnmakarna. Det räcker ju inte ens med porträtt längre , allt oftare ska de tvunget posera med helkroppsbild. Värsta exemplet jag sett ( då jag fortf. ens brydde mig om att gå in på deras sajter) var Jennifer Wegerup på Blaskbladet vars artikel vidhäftades med inte mindre än tre olika bilder på henne. Då var jag tvungen att skriva till henne och fråga om hon fått storhetsvansinne , men det var ju förstås redaktionen som bestämt så , dvs hon hade absolut inget inflytande över hennes egna artiklar…

  3. När jag 1966 började på Veckans Affärer, var hela tidningen anonym. Dess samlade anseende gav varje artikel tyngd, och det gick inte att komma åt skribenten. Jag började på research-avdelningen, Nordens första med uppgift att ta fram basfakta och ge reportrarna material att utgå från så att de slapp uppta företags tid med rutinfrågor. Ofoget med bylines kom senare. Nu är VA ett minne blott, utkonkurrerat av snabbare Dagens Industri. DI skapades av VA-folk, när alla husets facktidningar slogs ihop till en med kunniga fackredaktörer – som undan för undan ersattes med mindre kunniga allmänreportrar i karriären.

  4. Någon som kan svara på den specifika frågan jag ställde ovan:

    Artikeln ovan ”Sanningen, att endast ett fåtal av de sjuka testats positivt för coronaviruset, framkommer inte förrän i slutet av artikeln.”

    Vad står i slutet av artikeln? HUR MÅNGA var det då som testats positivt?

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här