Coronakrisen – Försiktighetsprincipen är vetenskapligt nonsens

9
1984
Folksamling. Foto: Free-Photos. Licens: Pixabay.com
Temabild: Folksamling. Foto: Free-Photos. Licens: Pixabay.com

DEBATT. Försiktighet är en dygd, brukar det heta. Alltså en form av allmän livsmoral, som vi alla mer eller mindre ofta följer. Egentligen rör det sig närmast om en uppmaning att undersöka alternativa handlingsalternativ, i en livssituation som kan vara riskfylld. Alla inser att resonemanget tenderar att bli mycket vagt. Ingen positiv lösning ges således. Enbart beskedet om den negativa vägen, dvs att undvika det som är riskfyllt eller problematiskt.

Torsten Sandström, selfie
Torsten Sandström, selfie

Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet.

Frågan är om ett försiktigt moraltänk kan upphöjas till en allmän princip för mänskligt handlande. Det verkar som några människor anser det. På Wikipedia står det: ”Försiktighetsprincipen innebär att handla på ett sådant sätt att risker undvikes.” Definitionen ger inte mer substans än jag inlett med eller ungefär: undvik risker, välj andra lösningar!

Den svenska miljöbalken (MB) sägs ibland innehålla en försiktighetsprincip, men det utpekade lagrummet 2:3 MB säger endast att den som vidtar en åtgärd: ”skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka” att olägenhet uppkommer för människor och miljö.

Såvitt jag förstår kräver ett stopp av en planerad åtgärd ändå en granskning av om en olägenhet verkligen riskerar uppkomma och vad som i så fall är orsaken. Även om lagrummet inte säger det explicit är det troligt att följden blir att den person som står bakom åtgärden har bördan att motbevisa olägenhetens uppkomst. Det verkar bra tycker jag.

I en debattartikel om coronakrisen i SvD pläderar två forskare från Karlstad: ”Sverige får inte släppa försiktighetsprincipen”. Meningen är att på vetenskapens väg slå fast att principen ska styra beslutsfattande om hanteringen av smittan. Författarnas definition är:

”Enkelt uttryckt innebär försiktighetsprincipen att när det uppstår hot mot liv eller miljö bör förebyggande åtgärder vidtas för att förhindra skada även om den vetenskapliga bevisbördan är osäker.” 

Det intressanta med deras inlägg är att det saknas besked om vilka konkreta beslut som måste fattas för att följa den hyllade principen (de räknar bara upp vad andra nationer valt att göra).

Folkhälsomyndighetens agerande under krisen är just en balansgång mellan beprövade och oprövade metoder, ett försök att begränsa smittans spridning. Viruset är nämligen nytt och därför blir hanteringen ett sökande som självklart inte har något att göra med att stirra sig blind på ordet försiktighet, utan mer att begränsa risker av flera olika slag. Full säkerhet nås för övrigt inte ens om hela samhället stängs ned och varje människa plastas in.

I ett tidigare inlägg på min blogg har jag citerat Heidi Avellan som i klimatdebatten anfört försiktighetsprincipen som skäl för att inte lyssna på de vetenskapsmän som är skeptiska till att koldioxid är orsaken till uppvärmning av himmel och jord. Hennes tanke tycks vara att motverkandet av koldioxidutsläpp är det försiktigaste handlingssättet, oavsett vilken orsaksförklaring som är vetenskapligt mest giltig. I viss mån kan jag förstå en sådan ståndpunkt. Men om den tillämpas storskaligt – något som hon och andra journalister kräver mot kol, olja, gas och kärnkraft – riskerar konsekvenserna att bli dramatiska för såväl människor som samhällsekonomin. I så fall talar väl principen själv för att en försiktigare lösning måste väljas än avveckling av koldioxid?

Hursomhelst pläderar flera personer för en försiktighetsprincip. Vad den innebär är dock högst oklart. Tanken om en nödbroms tycks vara gemensam. Alltså en negativ inställning till åtgärder som förefaller farliga. Som antytts blir principen ett vapen i handen på den som vill stoppa något som han eller hon anser riskfyllt, men om ett stopp är diskutabelt och samtidigt leder till uppkomsten av andra olägenheter för ekonomi eller hälsa riskerar, såvitt jag förstår, tanken om försiktighet gå i baklås.

Principen ger alltså upphov till en cirkel av försiktighetspropåer, som ställs mot varandra. Såväl de två Karlstadsforskarnas hej-och-hå rörande corona som Avellans koldioxidmotstånd visar detta. Om jag har rätt kan försiktighetsprincipen användas mot i stort sett alla mänskliga handlingar. Att gå över gatan kan vara farligt. Att stå kvar kan också medföra risker, inte bara på platsen utan för vad man riskerar att gå miste om väl framme på andra sidan gatan.

Därför anser jag att försiktighetsprincipen är vetenskaplig rappakalja. Vi ställs varje dag för val där principen om försiktighet slirar. Det sammanhänger med att riskerna ofta är många, av olika karaktär samt mer eller mindre säkra. Därför är det bättre att tala om minimering av risker, något som miljöbalkens ord påminner om. Ska jag åka bil, cykla eller ta bussen till stan? Eller kanske rentav stanna hemma och gå miste om inkomst, så att jag förlorar bostaden och inte kan försörja min familj?

Även utanför den privata sfären är riskerna många oavsett vilken lösning som väljs. Kärnkraft har som bekant uppenbara risker. Men också stora fördelar beträffande elproduktion, något som vårt land profiterar på. Hur sjutton ska säkerhetsprincipen tillämpas här? Om kärnkraften förbjuds så tvingas Sverige (liksom Tyskland) bränna fossilt bränsle eller biomassa som ökar de förhatliga koldioxidutsläppen. Ska alla drivhusgaser förbjudas måste vi sluta flyga samt hoppas på elenergi från luft och vatten. Alla beslut har sina plus och minus, större eller mindre risker. Det vi var dag sysslar med är att väga risker mot varandra och välja den mest fördelaktiga lösningen och eliminera en annan.

Min slutsats är därför att det tvärsäkra talet om en säkerhetsprincip skymmer bakomliggande politiska val. Genom att peka ut en viss risk som fientlig mörkas flera andra alternativa risker, som i så fall sätts i spel. Under täckmanteln av en vetenskapligt klingande princip tillåts med andra ord politik att bedrivas. Denna typ av avledningsmanövrer är vanliga i dagens politiska liv. Det är en variant till mediernas PK-propaganda. Att journalister som Avellan sysslar med det går alltså att förstå. Däremot är det åt skogen att två forskare från Karlstad försöker få principen att framstå som vetenskap.  Men i Värmlands skogar gäller förstås fortfarande dikt framför verklighet.

Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se)

  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

9 KOMMENTARER

    • Bravo Mats att du alltid har skrivit det andra skrivit! Problemet är bara att jag inte sett dina texter.

      • Sur över beröm att vi ofta tänker i samma banor?
        Jag har skrivit och publicerat i två decennier, med något uppehåll. 3200 egna texter i arkivet på Frihetsportalen. Gästskribenter är välkomna!
        Jag är inte stor på nätet, det kan jag inte säga, så det är inte förvånande att du inte läst det jag skrivit. Skulle du läsa allt så är det mycket att plöja igenom. Men du visar att du uppenbarligen känner till det.

  1. Folkvettsmyndigheten förespråkar social distansering från andra människor, som eventuellt skulle kunna vara smittade, medan Regionledningen i bl.a. Stockholm hävdar att sjukvårdspersonal ej behöver munskydd i arbete med redan smittade. Men detta har ingenting med materielbrist att göra utan det beror på ”nya rön”. Verkar som myndighetssörjan inte ens har samma källor för deras olika påståenden. När det sen gäller att försöka bortförklara den egna inkompetensen så får till och med agendan stå tillbaka.

  2. Försiktighetsprincipen är så olika bland olika människor. Bland annat beroende på vad man har varit med om tidigare i livet. Somliga är väldigt rädda för allt, och somliga är inte rädda för något.

    Gällande Corona vet jag inte vad som är bäst? Men man borde kanske försöka rädda dom fysiskt svaga i samhället, dom som har störst risk för att dö. Dom friska behöver man inte oroa sig över.

  3. Ursäkta språkbruket, när ”skitlukten” försvunnit ut i rymden och politiska dimridåer skingrats kommer det säkert att besannas att vad vi upplevt är inget annat än en av otaliga STRESS-TESTER socialisterna med jämna mellanrum utsätter oss förutom all egendomsplundring.
    Rak artikel professorn, tack för den.

  4. Det måste finnas ett matematiskt samband mellan ”var-rädd-propagandan” och antalet politruker.
    Jag har bott i småstäder sedan 50-talet och när kommunhusen var en större villa var det lugnt och folk hade tid för varandra och man kunde köpa fisk direkt från båten. Fiskaren hade sin Bessmanvåg och fjälliga luva. Och tunga slantar som bytte ägare.
    Nu är kommunhusen stora kolosser och reglerings-snurret med hela verksamheten tilltar och pengarna rinner bort till…..?

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här