DEBATT. Är det någon som från skolan minns begreppet ludditer? Men, om jag i stället säger maskinstormarna kanske historieböckernas ord börjar ta gestalt. Det var fråga om hantverksarbetare som i England i början av 1800-talet protesterade mot industrialiseringen. Gamla invanda hantverksjobb försvann och ersattes av maskiner. Följden blev en rörelse som attackerade det nya produktionssättet och dess uppsättning av snabbt arbetande maskiner. Det var framför allt spinnerifabrikernas apparater som slogs sönder.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt.
Oron var på ett psykologiskt plan starkt befogad. Människor såg personligen hur verkligheten förändrades. Gamla arbetsmetoder utrangerades. Och ersattes av mycket effektivare maskiner. Många äldre sysslor försvann och arbetslöshet blev följden. Samtidigt tog nya mindre kvalificerade arbetsmetoder i fabrikerna över och gjorde jobben tråkigare.
Det Ludditerna inte kunde se eller förstå var maskinernas verkan för framtiden. De sköt enbart in sig på den nya tekniken. Vad hände? Jo, lönsamma industriföretag köpte fler maskiner och anställde fler arbetare. Lönerna steg successivt. Jobben var nog mindre inspirerande än den tidigare manuella produktionens, som medgav variation och mänsklig samvaro. Men arbetarnas ekonomiska standard ökades stegvis och kraftigt. Och idag är industriell produktion närmast oslagbar vad gäller prispress på tillverkade varor, något som i sin tur gjort att arbetarnas konsumtion ökat dramatiskt.
Jag skriver detta med tanke på nutidens framväxande ludditrörelse. Många svenska miljöorganisationer agerar idag som dåtidens Maskinstormare. Vi ser samma psykologiska förklaring i och med att miljökämparna idag propagerar för att den gamla fysiska miljön ska lämnas orörd. Nya tekniska metoder hotar naturen menar man. CO2 släpps ut i mängder som påstås skapa uppvärmning av hela Jordens klimat. Bondgårdar läggs ned och planteras med gran. Därför vill miljörörelsen hålla beteshagar öppna, även om kor numera inte betar där längre. Man har fått staten att spendera gigantiska penning belopp på allsköns bevarandeåtgärder för hotade växtarter och djurslag. Vägövergångar får vilt och hotade grodor ska räddas för miljonbelopp. Stora pengar spenderas på enskilda växtarters överlevnad. En CO2-hygglig kärnkraft läggs ned och ersätts av förbränning av skogsråvaror med gasutsläpp som följd. Nutidens ludditer är förblindade i sin övertygelse.
Jag vill inte förneka att miljörörelsen program har positiva inslag. Ingen önskar medvetet att begränsa uppsättningen av djur och växter. Många älskar varierade skogsmiljöer med vilt. Men sedan urminnes tider har människans drift att höja sig upp ur fattigdom och otrygghet haft ett pris som naturen tvingats betala. Industrialiseringen skördade stora offer. Men med tiden fick företagen råd att satsa på mer skonsamma metoder och åtgärder för skydd av såväl den inre som yttre miljön. Enbart framgångsrika företag klarade av detta. Detta är ett central påpekande. Exemplet Sovjetunionen visade på följderna av en planerad ekonomi med strålande miljöregler i lagstiftningen. Men resultatet blev i praktiken fruktansvärt, fattiga företag och lågbetalda arbetare i smutsiga och döende miljöer. Så ser det ännu ut i många fattiga nationer.
Den som befinner sig i ett utvecklingsskede, som förändrar den omgivning folk vant sig vid, har självfallet svårt att se det positiva som kan finnas i framtiden. Det är naturligt. Men ändå måste alla försöka sätta sig in i framtidens möjligheter och öppna upp för experimenterande. Enbart en ekonomiskt stark industrination har idag råd att satsa på vettiga kompromisslösningar mellan teknik/ekonomi å ena sidan och miljö år den andra. Man kommer inte att kunna rädda alla arter av växter och djur. Men en helhetssyn innebär ändå fördelar för såväl människor som miljö.
På så vis menar jag att nutidens miljörörelse agerar enögt. Liksom Ludditerna stirrar man sig blind på enbart en sida av samhällsutecklingen, nämligen att djur och natur hotas. Men man agerar på så vis djup konservativt och vägrar att sätta sig in in alternativen för människan. Idéer om Sverige som Sörgården och en natur från tiden före industrialiseringen har blivit miljötalibanernas credo. Vartenda ingrepp i beståndet av djur och växter betraktas som ett slag mot mänsklighetens existens. Ett sådant pragmatiskt tänkande saknas hos nutidens miljökämpar.
I själva verket innebär deras konservatism ett hot mot människans framtid på en planet där befolkningen växer på grund av allt bättre möjligheter att producera föda och skapa jobb för rimlig försörjning. Liksom maskinstormarna ser dagens miljötalibaner inte vilka behöva människor har idag jorden runt. De bara snackar om sina globala syften. Det är givetvis inte ett mål i sig att begränsa artrikedomen eller att släppa ut riskfyllda gaser och gifter i miljön. Men endast den som är upplyst om alla sidor av ett problem kan fatta kloka beslut. Och endast framgångsrika företag har vilja – och framför allt råd på sikt – att kompromissa mellan människans framtidsintressen och naturen behov av skydd.
På så vis menar jag att dagens svenska miljörörelse är antihumanistisk. Företrädarna ser endast på en sida av problematiken. Inte människans centrala behov, utan bara vikten av att skydda naturen. Miljörörelsen agerar alltså konservativt, kortsiktigt och enögt. Detta blir så tydligt om man ser hur dess representanter propagerar i medierna och den plats rörelsen ges där. Tekniska framsteg framsteg ses som hotfulla och dödliga – undergången är nära. Det som de säger är ofta vinklat och ibland vetenskapligt ogrundat. De agerar lika oöverlagt som maskinstormarna på sin tid. Enbart en fullkomlig öppen diskussion leder till en bättre framtid för såväl människor som miljö. Jag tänker alltså på ett samtal där individernas sociala och ekonomiska behov ständigt vägs mot djurens och naturens befogade livsutrymme.
Någon säger kanske att människan inte har större rätt än djur och natur, varför inte ingrepp tillåts i flora och fauna. Jag håller inte med om detta. Det är ett exempel på en förvrängning. Endast människor kan sägas ha rättigheter i juridisk mening. Hur ska en planta eller animalisk varelse kunna hävda en rättighet? Jag säger inte detta för att plåga, skövla eller förstöra människans omgivning. Homo sapiens är nämligen – och har alltid varit – beroende av naturen. Men endast människan har som en kunskapssamlande varelse möjlighet att genomföra de kompromisser som jag nyss utpekat som nödvändiga för ett gott mänskligt liv i framtiden.
Att miljörörelsen ges alltmer plats i politik och medier innebär därför en stor fara. Risken ligger inte i kloka påpekanden om eventuella konsekvenser av teknisk utveckling. Sådan kritik har sitt värde och många lyssnar (även om talibanernas ensidighet riskerar medföra att dövörat slås på). Faran är rörelsens konservatism och oviljan att inse och förstå behovet av kompromisser mellan människa och natur. Det är därför jag använder det starka ordet miljötalibanism. I likhet med islams krigare glömmer miljöns fanatiker bort människans behov av mat, pengar och nöje i en föränderlig värld. En taliban kan inte förstå detta.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se)