Tege Tornvall: ”Extremt låga CO2-halter under istiderna har hämmat Jordens växtlighet”

10
916
Tege Tornvall, eget verk
Tege Tornvall, eget verk

KLIMATDEBATT. All debatt och politik om världens klimat utgår från ett enda antagande: att mer koldioxid skulle värma atmosfären till för Jordens liv farliga nivåer, men extremt låga CO2-halter under istiderna har hämmat Jordens växtlighet.

Text: Tege Tornvall, Klimatsans

Det skildras som ett faktum men är ändå bara ett antagande. Det baseras på att den globala medeltemperaturen sedan slutet av 1800-talet har ökat med en dryg grad och att atmosfärens halt av koldioxid samtidigt påstås ha ökat från ca 280 ppm (miljondelar) till nu ca 415 ppm, men påstådda 280 ppm CO2-halt mättes i 400.000 åriga borrkärnor från Antarktis. CO2-molekyler vandrar i isen och bildar föreningar med andra ämnen. Faktiska halter har därför nått högre än 280 ppm.

Säkrare data ger årsringar i gamla träd, kemiska analyser av gamla växter och studier av gamla växters klyvöppningar på bladens undersidor, där de tar upp koldioxid som näring ur atmosfären samt ”andas ut” icke använd luft.

Växlande CO2-halter

Dessa mätningar visar 300-400 ppm för de senaste två seklen (Kouwenberg m. fl.). För 1800-talet har den tyske biologen Ernst-Georg Beck noterat medeltalen 321 ppm för 1800-talet och 339 ppm för 1900-talet fram till 1961.

Den senaste årmiljonens istider visar CO2-halter på 100-200 ppm under varje istid och 300-400 ppm under varje mellanliggande värmeperiod – som den nuvarande. Atmosfärens CO2-halt har alltså INTE obrutet varit högst 280 ppm fram till slutet av 1800-talet utan tvärtom växlat med växlande temperaturer.

Extremt låga CO2-halter under istiderna har hämmat Jordens växtlighet. Så låga nivåer klarar bara de härdigaste växtslagen, men högre CO2-halter har under varje värmeperiod gynnat rikare växtlighet – precis som nu.

Koldioxid är ju växternas livsnödvändiga näring och ger genom fotosyntes atmosfären dess lika livsnödvändiga syre. Mer koldioxid får det att växa mer. Flera grader varmare perioder än nu har haft både rikare växt- och djurliv och flera gånger högre CO2-halter.

CO2-halten följer temperaturen

Det är nämligen temperaturen som styr CO2-halten, inte tvärtom. Varma hav gasar ut, och kalla hav löser (absorberar) koldioxid. Detta fysiska samband kan enkelt studeras med en öppen läskflaska i och utanför ett kylskåp. Inuti kylskåpet stannar koldioxiden. Utanför går den ut i omgivande, varmare luft.

Allt Jordens tidigare och nuvarande liv kommer från atmosfärens tidigare och nuvarande koldioxid. Jordens liv är i huvudsak organiskt och bygger alltså på kol. Något tillspetsat är kol livets bas och koldioxid livets gas.

I Jordens ungdom var atmosfären mest koldioxid, utspydd ur Jordens inre i enorma vulkanutbrott. Men sedan minst 2,9 miljarder år har långa och djupa istiders kalla hav löst nästan all koldioxid ur atmosfären. Fram till för ca 600 miljoner år sedan sjönk CO2-halten från 80-90 procent ned till 1 procent.

Sedan växlade varma perioder med rikt växt- och djurliv med nya istider, och CO2-halten sjönk ytterligare. Stora skogar band en del av kvarvarande koldioxid, och en ny lång och djup istid för 325-270 miljoner år sedan sänkte halten till 300-400 ppm precis som nu.

Största djuren och insekterna

Under perioden 270-66 miljoner år tillbaka rådde – med avbrott för istider -varmare klimat med flerfalt högre CO2-halter, högre syrehalt och rikare växt- och djurliv med dinosaurier, jätteinsekter och även de första små däggdjuren.

Detta ändades med Jordens största kända meteornedslag för 66 miljoner år sedan med gigantisk eld- och tryckvåg och enorm tsunami runt hela Jorden. Frånsett en värmeperiod för 55-33 miljoner år sedan går sedan dess den långa trenden mot kallare klimat.

De senaste 2,6 miljoner åren är egentligen en enda istid med fasta landisar i både norr (Grönland) och söder (Antarktis). Nedisningarna var först ca 40.000 år långa och är sedan en miljon år ca 100.000 år. Mellanliggande värmeperioder är 10-15.000 år, varav vår nuvarande är den senaste.

Under dessa 2,6 miljoner år växlade Jordens medeltemperatur från runt 8 till runt 17 plusgrader. Nuvarande medeltemperatur är ca 15 grader – och alltså på inget vis extrem. Nedisningarna täckte nordliga delar av norra halvklotets landmassor.

Även värmeperioderna hade växlande temperatur. Varmast sedan senaste stora nedisning var Holocen maximum för ca 9.000-6.000 år sedan. Minst lika varma som nu var också bronsåldern, romartiden och högmedeltiden. Kallare var den tidiga antiken, den tidiga medeltiden samt Lilla Istiden ca 1300-1870.

Återhämtning från nöd och svält

Under Lilla Istiden rådde långa perioder av kyla, missväxt, nöd och svält. Under 1697/98 dog i Sverige runt 100.000 personer och i Finland 80.000 av missväxt och svält. Så sent som 1867/68 svalt och frös 10.000 i Norrlands inland ihjäl för att för små och för sena hjälpsändningar hindrades av snö och is.

De ca två grader som Jorden globalt har värmts sedan djupaste Lilla Istiden är en välkommen återhämtning. Våra breddgrader har värmts flera grader. Värmda hav har gasat ut mer koldioxid.

Mer värme och koldioxid har gynnat växtlighet och grödor. Sedan 1930 har världens skördar ökat mer än fem gånger. Fler har fått det bättre. Färre lider nöd och svält – vilket Hans Rosling inte tröttnade på att upprepa.

Det är det konkreta resultatet av den globala uppvärmning som FN:s klimatpanel IPCC och andra alarmister varnar för. Men den kan nu ha upphört.

Frånsett varma El Nino-strömmar i Stilla Havet 1997/98 och 2015/16 har Jorden knappast värmts sedan 1996. Men för fortsatta anslag behöver amerikanska forskare kunna visa fortsatt uppvärmning. Därför räknar de fram sådan genom att i efterhand justera ned 1930-talets värme och upp de senaste årens.

Solmagnetism och kosmisk strålning

Boken: "Tänk om det blir kallare" av Tege Tornvall
Bokannons: ”Tänk om det blir kallare” av Tege Tornvall

Temperaturen beror på hur mycket värmande (kortvågig) solstrålning som når jordytan. Hinder är nätter, låg solvinkel och skylande moln och stoft. Växlande solmagnetism i samspel med inkommande kosmisk strålning styr molnbildning och nederbörd.

Nu är Solens magnetiska aktivitet åter lika låg som på Lilla Istiden. Det släpper in mer kosmisk strålning med ökande molnbildning och mer kylande nederbörd som följd. Detta förebådar kommande kallare klimat – inte varmare. Men IPCC fortsätter att räkna växternas näring koldioxid – helt i onödan.

Text: Tege Tornvall, Klimatsans

  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

10 KOMMENTARER

  1. Tack. En alldeles utmärkt artikel (möjligen med en anings dålig timing, då vi firat den varmaste midsommaren på över 50 år).

    Samkör man högstående civilisationer med klimat uppträder ett intressant samspel:

    ”Minst lika varma som nu var också bronsåldern, romartiden och högmedeltiden. Kallare var den tidiga antiken, den tidiga medeltiden samt Lilla Istiden ca 1300-1870.”

    De framgångsrika och livskraftiga högstående civilisationerna bröt samman när klimatet och temperaturen sjönk.

    Sitter enbart och skriver på mobil, och kan därför inte härleda dessa samband med länkar – sök själva, sambanden finns.

  2. Tack Tege T., för en utomordentligt klargörande och befriande enkel sammanfattning av det allmänna klimatläget på allas vårt vackra klot.

    Klotet synes dock bli ett icke beboeligt köldhål (igen) tämligen snart in i framtiden. Tusen år, kanske. Motsvarar 40 generationer. Fast det finns ändå inte minsta lilla chans att mänskligheten kommer kunna överleva så länge. Extrapolera vad vi lärt oss om oss själva, säg, de senaste 75 åren bara, så inser vi att mänsklighetens bäst-före-datum, nog redan har passerats.
    Tja, Corona-incidenten synes vara en god fingervisning vad som väntar, en liten bit fram i tiden.

    • Håller inte med dig. Detta att mänskligheten skulle dö ut? Finns det någon livskraftig livsform värt att lyfta fram är det människan, möjligen vid sidan av insekterna. Vad är det som säger att människan inte skulle överleva en eller flera istider när vi bevisligen redan gjort det åtskilliga gånger. Australiens urinnevånare aboriginerna har hållit sin kultur intakt i över 40 000 år genom inte mindre än tre istider trots sin något beskurna intelligens. Eller avser du de dödgrävare som finns i vår egen kultur?

      Ett ämne att filosofera över är möjligen att ju primitivare kultur, ju bättre klarar den klimatförändringarna?

      • Jag är pessimistisk över mänsklighetens förmåga att kunna överleva.
        Pågående Corona-kris, som vi nog klarar oss igenom, är garanterat en skapelse av den Djupa Staten; en uppladdning inför Agenda 2030. Tecknen på att det kommer gå åt h-e står inte att finna i skyn. Dessa har under lång tid funnits till beskådning av de intellektuellt nyfikna sanningssökandena. En majoritet av, låt oss säga svenskarna, är för lata och okunniga och vägrar kategoriskt att ta’ till sig det rätt uppenbara, som har ägt rum de senaste decennierna och av vem.

        Vill man inte fatta att ”9/11” var en egen iscensatt falsk-flaggad operation/konspiration, utan fortsätter lalla omkring, visserligen något tagen av vårens udda händelser, men eljest förespeglande sig själv att det snart blir bra igen och att Överheten vill vårt bästa, kommer förmodligen inte varsebli sammanhangen någonsin.
        Erik, du pekar på insekternas livskraft som exempel överlevnadsförmåga. Är det verkligen ett bra exempel? Insekter och bin, inte minst, synes minska stort i antal. Redan omkring 2006 kunde man på Nätet läsa om hur bina höll på att försvinna. Det framhölls då, att redan Albert Einstein hade sagt, att om bina försvinner, har mänskligheten bara några år kvar att leva.

      • Detta har du tyvärr fått om bakfoten. Sedan drygt 2,5 miljoner år råder strängt taget en enda, lång istid med fasta landisar på både Grönland och Antarktis. I början var det ca 40.000 år långa nedisningar med 10-15.000 år långa, varmare mellanperioder.

        Sedan någon miljon år råder i stället ca 100.000 år långa nedisningar med 10-20.000 år långa, varmare mellanperioder, varav vi troligen lever i slutet av den senaste. Senaste nedisningen var som djupast för 20.000 år sedan och slutade för 12-10.000 år sedan.

        Vår nuvarande människotyp har alltså klarat den senaste nedisningen, som sträckte sig en bit ned i Europa, Asien och Nordamerika. På södra halvklotet täcktes bara södra Sydamerika av is, men inte Australien.

        Men även områden utan is var kallare och hade torftigare växtlighet och livsmiljö, vilket de som varnar för global uppvärmning antingen förtiger eller inte vet. Livets stora fara är ju kyla snarare än värme. Om alla pengar som i onödan läggs på påstådd farlig uppvärmning i stället lades på studier av istider och andra faktiska faror, skulle mänskligheten stå bättre rustad för trolig kallare framtid.

  3. ”Det är nämligen temperaturen som styr CO2-halten, inte tvärtom.”
    Detta påstår skeptikersidan hela tiden som om det vore något forskningen var helt främmande för.
    Men det är missvisande eftersom det bara beskriver en del av tidsförloppet. Och det resonemang som vetenskapen för går ut på att den temperaturökning som utlöste den första fasen kan härröra från en liten mängd tillförd CO2 följd av en större mängd CO2 från haven och därefter en förstärkt växthuseffekt av alltsammans.
    Nettot kan då bli 90% temperaturpåverkan pga CO2 såg jag en uppgift om.
    Det verkar alltså inte som om forskarna anser att systemet är särskilt stabilt utan det låter mer som lavineffekt.
    I det förflutna har naturen löst problemet genom att kasta ner stora stenar från rymden som ni vet och då fått ner CO2-halten i atmosfären.
    I övrigt vill jag inte polemisera mot resonemangen om CO2s välgörande roll.

    • Det finns löst i haven (just nu) ca 50 gånger med CO2 än i vår atmosfär, så vad kom då först, dvs vad går snabbats att att värma upp: luft eller vatten?

      Det kan ingalunda gått till så att först värmdes haven upp som frigjorde massor av CO2, som i sin tur gjorde att atmosfären värmdes upp, som fått temperaturen att stiga, utan naturligtvis tvärt om. Det vill säga att temperaturökningen kom innan CO2-halten steg då det går mycket fortade att värma upp atmosfären än alla hav. Hur mäter man för övrig jordens medeltemperatur, om man inte har tillgång till triljoner termometrar slumpvis jämt fördelade jordens runt och inte mist i samtliga hav – medeltemperaturen blir inte mer exakt än antalet mätstationer, då jordens temperatur är olika saker på olika platser, då jordens temperatur vid samma tidpunkt skiftar oerhört – beroende var man mäter.

      • Du är för kategorisk.
        Så här går resonemanget om hur det KAN gå till.
        Ett är att tex djuren tillväxer i antal och alstrar ökande CO2. Det ger en liten men verksam växthus effekt. Temperaturen stiger. Därefter börjar havet värmas upp. Det översta skiktet kanske 100m går fortast att värma upp och därifrån avges då mer CO2
        Men djuphaven tar längre tid då cirkulationen är mycket mindre därifrån. Så under kanske tusentals år eller mer avges CO2 från större djup.
        Eftersom det går så mkt tid är den urprungligen utlösande faktorn kanske inte kvar längre men trögheten i havets termiska tillstånd ger en lång fördröjningseffekt.
        Så du får en komplicerad sammanvägning av gammal och ny påverkan.
        Långt efter den lilla utlösande CO2-dunsten i början kommer en större mängd upplagrad CO2.
        Sen kan man fråga sig varför en sån regenerativ effekt överhuvudtaget går tillbaka. Men det har ju bla skett genom stora kosmiska katastrofer.
        Annars hade det kanske varit tio grader varmare nu

  4. I Jordens första ungdom var atmosfären mest helium och väte. När en skorpa bildats mot den kalla rymden, blåste solvind bort de lätta gaserna. I stället kom ur Jordens inre nya gaser genom enorma vulkanutbrott. Det var kväve, metan, koldioxid, sot, svavel etc. Även vattenånga från nedfallna iskroppar utifrån.

    Koldioxid tog överhanden – troligen för att metan i reaktion med syre blir koldioxid och vatten – och anses ha varit 80-90 procent av hela atmosfären. Med den första kända istiden för ca 2,9 miljarder år sedan började kalla hav lösa koldioxid ur atmosfären. Sedan dess ha många, långa och djupa istiders kalla hav tagit upp nästan all koldioxid ur atmosfären.

    Men när Jorden fick liv (hur? är en avgörande fråga att studera!!) och växter började ta upp koldioxid som näring, började de också genom fotosyntes ge atmosfären dess syre så att den kom att bestå av kväve och syre med liten och minskande andel koldioxid. Även döda djur och växter band koldioxid, som nu är en bristvara för Jordens liv – även med nuvarande marginella ökning. Varmare tider med rikare djur- och växtliv hade flerfalt högre CO2-halter.

    Det mesta av atmosfärens koldioxid är nu bunden i haven, främst som basiska karbonater. Nu gasar varmare hav sedan Lilla Istiden ut mer koldioxid. Mer värme och koldioxid har gynnat växtlighet och grödor. Sedan 1930 har världens skördar ökat mer än fem gånger. Fler har fått det bättre. Färre lider nöd och svält.

    Det är inte mer koldioxid som värmer hav och atmosfär. Det är varmare hav som värmer atmosfären och gasar ut mer koldioxid. Det skall vi vara glada för!

    • Du är också för kategorisk. Inget av det du säger är någon invändning mot att en mindre mängd extra CO2 som tillförs av vår civilisation förskjuter jämvikten till en ngt högre temperatur och därför har betydelse för klimatet och som regenerativt kan stimulera havet att avge ännu mer CO2.
      Det finns mekanismer som kyler och som du nämnde tex vulkaner och stora meteornedslag. Men det finns utöver växthusgaser, vad jag vet inga motsvarande värmande fenomen. Solens variationer är mkt mer blygsamma. Och därför är växthusgaser av betydelse.
      Och återigen vad skulle ha hänt om inte vulkaner och kosmiska katastrofer hade slagit ut stora delar av de CO2-alstrande djuren?
      Det verkar ju som om frekvensen av såna störningar är lagom stor och det är kanske en slump?
      En del AI filosofer anser att det är mer sannolikt att universum är en sorts datasimulering än att det inte är det. Om dom har rätt kanske det inte är en slump med meteornedslag och andra katastrofer.

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här