KLIMATET. Den 20 juni var rekordvarm i den lilla staden Verchojansk i nordöstra Sibirien, 38 grader. Temperaturen där mäts sedan 1885. Hela nordöstra Sibirien var varmt liksom också stora delar av Grönland och norra Kanada. Den 5 juli var det i stället kallt med snö.
I Verchojansk är sommaren kort men ganska varm med genomsnittligt 17 grader plus. Vädret ändras snabbt med växlande vindar. Vintrarna är långa och kalla med medeltemperatur 50 minusgrader i januari.
Liknande är det i hela nordöstra Sibirien och även på Grönland och i norra Kanada. Mycket snö och is, men knappt med ljus och värme. Där kämpar få men härdiga människor med en vrång och kall natur.
Ännu kallare var Lilla Istiden periodvis ca 1300-1870. Sedan blev det lyckligtvis varmare, särskilt på nordliga resp. sydliga breddgrader närmare polerna. Både 1930-talet och de senaste åren har varit klart varmare än Lilla Istiden.
Varmare klimat gynnar växtlighet och grödor och ger bättre livsvillkor, men dagens klimatpolitik lovar i stället ekonomisk kompensation för påstått negativa följder av mer värme. Det är bara att tacka och ta emot.
Solens cykliskt växlande magnetiska aktivitet påverkar klimatet med växlande solvind i samspel med inkommande kosmisk strålning (Svensmark).
Under Lilla Istidens kalla perioder var Solen minimalt aktiv. Mindre solvind släppte in mer kosmisk strålning med mer kylande moln och nederbörd som följd. Sedan blev Solen mer aktiv, och Jorden värmdes globalt runt två grader. Men nu pekar ryska rymd- och solforskare på att Solen åter är mindre aktiv. De förutspår ett nytt solminimum med kallare klimat som på Lilla Istiden.
Det är inget att se fram emot – men väl att planera för! Den stora faran för Jordens liv är inte värme utan kyla. Sedan minst 2,9 miljarder år genomgår Jorden långa och djupa istider, som starkt hämmar växt- och djurliv.
Hellre än att varna för gynnsam värme borde FN, dess klimatpanel IPCC och världens regeringar utforska de faktorer som utlöser kallt klimat och istider och försöka förutse nya sådana och planera för att möta och mildra deras följder.
Text: Tege Tornvall, redaktör för nätverket Klimatsans