NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
DEBATT. Den senaste veckan har det blommat upp en jordbruksdebatt i Sverige där de gamla fronterna åter visat sig. Idag är lantbruket glesare än någonsin. Det finns knappast över 10,000 lantbruksföretag som kan kallas kommersiella företag och de har dessutom så många sidoinkomster att dessa verksamheter är företagens viktigaste intäkter.
Text: Thomas Gunnarson, sekreterare i Familjejordbrukarna
Ändå fortsätter debatten i gamla inkörda spår. Trots att politiken bara för något år sedan kom överens om en Livsmedelsstrategi. Ett politiskt dokument utan substans tycks det. Den senaste veckan har det blommat upp en jordbruksdebatt i Sverige där de gamla fronterna åter visat sig.
Idag är lantbruket glesare än någonsin. Det finns knappast över 10 000 lantbruksföretag som kan kallas kommersiella företag. Och de har dessutom så många sidoinkomster att dessa verksamheter är företagens viktigaste intäkter. Men ändå fortsätter debatten i gamla inkörda spår. Trots att politiken bara för något år sedan kom överens om en Livsmedelsstrategi. Ett politiskt dokument utan substans tycks det.
I europeisk gemensam jordbrukspolitik, allmänt kallad CAP, som började 1962, har efter början av 1990-talet vikt sig för det globala regelverket WTO (AoA), som skall styra handel med jordbruksvaror. Därmed överlämnades nationella politiska lösningar till de absolut största globala bolagen för att hantera världens största marknad, människors livsmedelsbehov. En givet katastrofal lösning.
Regelkrav var lätta att utnyttja för ekonomiskt starka bolag i svaga nationer, där reglerna gjorde den lokala marknaden handikappad. Som exempel är det just nu en diskussion mellan Indien (där Indien har en ”fredsklausul”) och USA. WTO-kravet är att en sluten, tullskyddad nationell marknad måste öppnas upp för import med en viss liten procent av marknaden för att det skall kunna kallas ”fri” marknad. Importen blir givetvis en dumpningmarknad även om importörerna påstår annat.
Resultatet blir att den lokala marknadens priser faller som en chockvåg under acceptabel nivå och importen tar över mer och mer. Problemet i länder som Indien, som idag är världens största mjölkproducerande nation – med tullskydd – och en mycket stor del småbönder utan överlevnadsmöjlighet om priserna faller och som enbart existerar tack vare tullskyddet, kommer att se sin existens försvinna med en folkvandring som följd. Samma fenomen finns i Afrika där europeiska mejeriföretag agerar likadant och slår ut afrikanska småbönder som lever på självhushåll och en liten kontantförsäljning. Resultatet blir en folkvandring.
Men berör detta problem svenska lantbruk?
Eftersom skattetrycket på låga inkomster är mycket högre i Sverige än det inom EU kan man nog jämföra svenskt jordbruk med Indien eller Kenya. Inga av dessa har beskattningsbara inkomster. För svensk del är det stöden och externa intäkter som är avgörande för företagens existens.
Om stöden, som oftast idag är hela lönebiten, minskar för mycket kommer det endast att vara de externa intäkterna som motiverar vidare jordbruksdrift, som en ökad möjlighet att använda sin maskinpark.
Slutsatsen blir att WTO-regelverket, som hittills enbart gynnat några gigantiska globala livsmedelsföretags världsvida härjningar på lokala jordbrukares och livsmedelsmarknaders bekostnad, nu skapar en enorm obalans som politiken gemensamt måste se över genom att snarast återta den europeiska jordbrukspolitik som man tänkte sig på 1960-talet, när CAP började.
Att Sverige i grunden redan då resonerade som idag, det var tydligt i 1967 år jordbrukspolitiska beslut, men det beslutet höll inte fem år innan verkligheten innebar något annat. Så blir det med Livsmedelsstrategin från 2017 som inte heller klarar fem år innan verkligheten blir något helt annat. Frågan är bara vad?
Text: Thomas Gunnarson, sekreterare i Familjejordbrukarna