Jan Gillberg: Estonia 20 år – DSM år 2013 nr 4

3
588
Estonia bogvisir. Foto: Anneli Karlsson. Licens: CC A 4.0 -Wikimedia Commons
Estonia bogvisir. Foto: Anneli Karlsson. Licens: CC A 4.0 -Wikimedia Commons

DSM:s redaktör Jan Gillberg skrev följande artikel 2013, då knappt 20 år efter Estoniakatastrofen (28 sep 1994), en ”olycka” som allt mer framstår som en sänkning. NewsVoice återpublicerar Gillbergs artikel med anledning av de nya uppgifter som framkommit i den dokumentärserie som hade premiär i september 2020.

Text: Jan Gillberg | Artikeln är en återpublicering från DSM (nr 4, 2014) med tillstånd av Jan Gillberg | Texten är Public Domain och får kopieras och återpubliceras under förutsättning att inga ändringar sker.

Jan Gillberg, 2014 - Foto: Torbjörn Sassersson
Jan Gillberg, 2014 – Foto: Torbjörn Sassersson, NewsVoice

Inom kort är det 20 år sedan Estonia förliste. En katastrof som kostade omkring 1 000 människor livet. Dels de 852 enligt avstämningen med passagerarlistorna. Dels ett okänt antal kurdiska flyktingar gömda i två containrar. Om de senare talas det sällan.

Bara ett knappt dygn efter katastrofen ansåg sig Sveriges avgående statsminister Carl Bildt kunna ange orsaken till förlisningen. Bogvisiret hade slitits loss och stora mängder vatten hade strömmat in på bildäck varvid färjan kapsejsat. Det förklarade han med en självsäkerhet som leder tankarna till LGW.

När och hur Bildt först informerades om katastrofen kommer dock vare sig han eller hans båda handgångna Peter Egardt och Olof Ehrenkrona ihåg. Det är vad de tre svarat närhelst frågan ställts (se närmare Jan Gillbergs bok, ”Estonias undergång”, sid 111).

Den av Bildt lämnade förklaring blev sedan vägledande för den av fartygsexpertis som Anders Björkman (Heiwaco.tripod.com) starkt kritiserade haverikommissionen. Den har också kommit att gälla som den ”officiella” liksom den som brukar åberopas i de så kallade stora medierna. Senast i det ”Dokument Estonia”* som Expressen publicerade den 11 augusti 2014.

Först bärgning Sedan inte bärgning

Tragedin fördjupades för de många tusen anhöriga, när såväl den avgående Bildt och den tillträdande Ingvar Carlsson först förklarade att Estonia och de omkomna skulle bärgas och sedan tvärvände i denna sin inställning. Den 30 september – två dagar efter förlisningen – uttalade Carlsson:

”Alla ansträngningar måste göras för att få upp fartyget. Det av hänsyn till de människor som redan har drabbats väldigt hårt.”

Med stöd av ett politiskt sammansatt ”etiskt råd” utan någon enda representant för de anhöriga baxades en lag fram enligt vilken platsen för förlisningen skall gälla som gravplats och att det där skall råda gravfrid. Dåvarande domprosten Caroline Krook – en av ledamöterna i rådet – har sedermera ångrat sin medverkan i denna mörkläggningsaktion. Detta efter att sent omsider förstått att vad det ytterst handlade om var att förhindra dykföretag, genom vilka frågan om vad som förorsakade förlisningen skulle få ett entydigt svar.

DSM har publicerat ett stort antal artiklar – se sammanställning i DSM 2/2013, sid 30 – om Estonias förlisning och det politiska spelet genom vilket en rad ytterst känsliga omständigheter kring förlisningen mörklagts. Här må helt kort nämnas:

De dykare som i direkt anslutning till förlisningen kunde konstatera ett stort hål under vattenlinjen – tillräckligt stort för att simma igenom hålet – har belagts med tystnadsförbud. Detta hål förklarar det snabba sjunkningsförloppet, vilket Bildts förklaring om det bortslitna bogvisiret inte gör. Hade Estonia kapsejsat hade den legat och flutit på luftmassorna i många timmar, kanske flera dygn.

Samma dag som Estonias förlisning ägde rum, den 28 september 1994, inledde åklagarmyndigheten i Stockholm en förundersökning om misstanke om vållande till annans död och/eller brott mot sjölagen. Omsider beslöt åklagare Tomas Lindstrand att lägga ner den förundersökning som de facto aldrig blev gjord – se DSM 2/2013, 25-26. Lindstrand innehar sedan ett antal år den känsliga befattningen som chef för Åklagarkammaren för säkerhetsmål.

Det föreligger inte ens någon sjöförklaring, dvs ett dokument som anger vad som hände.
Estonia användes under lång tid för transport av avancerade vapensystem från det gamla Sovjet västerut – bland annat vid förlisningstillfället en kärnreaktor av ministorlek och plutomium. Var det för att få stopp på dessa transporter som Alexandergruppen – en grupp fd KGB-generaler – sprängde Estonia, något som den tyska journalisten Jutta Rabe gjprt gällande. Detta har aldrig utretts. Inte heller frågan om ansvaret för att tillåta detta slags transporter på en passagerarfärja. Ett klart brott mot internationell sjölag.

Underlåtandet att gå till botten med vad som förorsakade Estonias förlis- ning har försatt många av de anhöriga i ett livslångt trauma. I ”Expressen Dokument” uttrycker sig Mats Andersson i Fellingsbro, som var 6 år när hans mamma rycktes bort när Estonia gick under, så här:

”Det finns inte en chansa att färjan skulle kunna sjunka så snabbt av sig själv. Det hände något den natten som vi inte har fått veta. Jag vill veta vem som mördade min mamma. Det är så jag ser det. Jag kommer aldrig tro att det var en olycka.”

Text: Jan Gillberg

(*) I Expressens ”Dokument Estonia” omnämns Jan Gillberg.Gillbergs teori gällande förlisningen uppges ha varit att Kapten Arvo Andresson ”skall ha legat skjuten på kommandobryggan”. Detta är inte någon ”Gillbergs teori” utan vad militära dykare uppgivit – en uppgift som bland annat återgivits i DSM. Sant eller inte är det inget som förklarar förlisningen. Expressen införde påföljande dag en rättelse.


  • NewsVoice kräver äkta för- och efternamn för den som vill kommentera efter artiklar. Varför?
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

3 KOMMENTARER

  1. Verkligen välskriven artikel av Jan Gillberg, en äkta sanningssökare. Hans bok ”Estonias undergång” är att rekommendera. Utifrån gjorde jag följande analys häromdagen: https://www.vaken.se/det-som-makten-vill-dolja-med-betong-kommer-tillbaka-med-bumerangeffekt/
    Orkar man inte skaffa boken hos Gillberg kan man istället läsa Pia Hellertz recension av densamma liksom recensionen av Henning Wittes bok.
    Nu behövs fakta i målet. Inte fortsatta förvillelser a la Expressen, DN, AB och Sveriges Radio. Så länge de inte seriöst intervjuar Witte, Rabe, dykaren Håkan med fler så tillhör de förvillarna

      • Ja mörkläggningen är fantastiskt effektiv. Allas ögon riktas nu mot de politiker och myndigheter som var med i denna mörkläggning. Artiklar och kommentarer riktas mot dessa dörrvakter, dessa väktare av den stat som sedan århundraden styrts av Bolagsintressen som några kända Banker, investmentsbolag och telekombolag och styrda av Sveriges största och inflyterikaste finansfamiljer ingen nämnd och ingen glömd. Uppmärksamheten har alltid riktats mot dessa politiker och myndighetspersoner vilket de är tillsatta för att göra sitt jobb. Att verka i det tysta är vad dessa finansfamiljer alltid lyckats med just för ingen sätter strålkastarljuset på den delen av scenen, nej där är det mörkt skyddade är de är av sammetsröda draperier. Sorgligt men sant och för den skull är inte artikeln helt missvisande, den visar ju hur det hela är mycket effektivt riggat.

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här