Rymdpolitiker: Månen är människans utmaning att uppdatera sociala teknologier

Torbjörn Sassersson är grundare av NewsVoice som startade 2011. Torbjörn har arbetat inom media sedan 1995. Han har en fil kand (1992) inom miljövård från Stockholms Universitet. Stöd hans arbete genom en direktdonation via Paypal.
publicerad 17 oktober 2020
- Torbjörn Sassersson red.
Space policy maker Jessy Kate Schingler. Pressfoto: Openlunar.org

 

RYMDPOLICY. Astrofysikern och rymdpolicyutvecklaren Jessy Kate Schingler berättar i ett TED Talk att det idag finns 100 företag i världen med kapacitet att skjuta upp material i rymden och runt 12 företag som kan nå månen. Både Kina och USA har lovat att bygga månbaser. Schingler säger att vi måste ta tillfället i akt att inte förlänga våra mänskliga konflikter på jorden till månen.

Bild: “Space policy maker” Jessy Kate Schingler. Pressfoto: Openlunar.org

Jessy Kate Schingler tar upp svåra frågor som äganderätt, styrning och resurshantering på platser bortom jorden. Som ett första steg i människans kolonisering av andra planeter och himlakroppar står oss månen närmast. Här finns tillräckligt med vatten och byggmaterial för permanenta månbaser som är befolkade av 100-tals människor.

Månens yta motsvarar ungefär samma yta som kontinenten Afrika. De mest eftertraktade naturresurserna på månen verkar ligga koncentrerade runt månens poler och det gör att projekten att komma åt dessa tillgångar noga måste planeras och koordineras. Mängder med frågor finns obesvarade som handlar om kapitalism, kultur och kolonisering av privata företag och stater.

Kinesisk månbas - Foto: China National Space Administration
Kinesisk månbas – Foto: China National Space Administration

Schingler är fullt medveten om att människan med stor sannolikhet kommer att ta med sig alla problem till månen som vi redan har på jorden som; konkurrens mellan stater, maktkamp, och jakten på investeringar som ska vara lönsamma. Istället säger Schingler att det mest intressanta med månen som mall är möjligheten för människans att starta om en förbättrad civiliserad ordning.

Space policy maker Jessy Kate Schingler vill utveckla människans sociala teknologier. Pressfoto: Openlunar.org
Space policy maker Jessy Kate Schingler. Pressfoto: Openlunar.org

“Vad som är mest intressant med månen är inte miljardärerna med sina rymdskepp och de gamla vanliga maktkamperna mellan stater. Det är inte hårdvara det handlar om alls. Det är mjukvaran, normerna, sederna och lagar. Det handlar om våra sociala teknologier. Månen är en möjlighet att uppdatera våra demokratiska institutioner och rättssäkerhet som ska åtfölja våra planetära utmaningar.” – Jessy Kate Schingler

Schingler berättar om ett utvecklingsarbete som pågått i tjugo år inom en grupp av rymdkoloniseringsentusiaster som experimenterat med scenarier och rymdpolicys. Med tiden har medlemmarna i denna grupp gjort sina egna karriärer inom olika branscher medan deras samarbete fortsatt. De har upptäckt att en liten effektiv grupp kan ta fram fungerande lösningar som kan tillämpas av företag och stater som avser att kolonisera rymden.

Policydokumentet The Outer Space Treaty från 1967 är ett definierande dokument för människans framtid på andra himlakroppar så som politiska beslutsfattare tänkte då. Detta dokument baseras på två avgörande beslut, att alla parter som avser att kolonisera rymden ska ha fri tillgång till alla ytor på en himlakropp men att himlakroppar inte ska vara föremål för staters förmåga att beslagta dem.

Schingler menar att helt nya policys måste tas fram så att människan inte förlänger människans konflikter som plågar jorden även till månen. Hon antyder att det växer fram en ny yngre generation av unga rymdfarare och rymdpolitiker som kommer att lösa dessa problem genom nytänkande där nya sociala lösningar och “teknologier” är i centrum.

Redaktörens kommentar: kapitalism och exploatering är också “sociala teknologier”

Sciencefiction-filmen Ad Astra (2019) innehåller en sekvens där ett privat rymdfararföretag på månen attackeras av terrorister ute på en slätt som tycks bestå av internationell mark. I TV serien Mars (Netflix) från 2018 illustreras hur ett privat mineralexploateringsföretag struntar i ett statligt forskar-team som letar efter liv inom en högintressant area på planeten Mars. Företaget hade helt enkelt inte skrivit på ett rymdfördrag signerat av stater. Filmindustrin målar upp människans fortsatta konflikter (perpetual warfare) i solsystemet även i moderna sciencefiction-filmer som gör anspråk på nytänkande.

Civiliserade nytänkare som Jessy Kate Schingler som sätter rättvisa och ansvar i centrum riskerar att köras över av de exploaterande krafter som idag ställt in siktet på månen och Mars. I slutänden är det förmodligen de grupperingar med mest kapital, mest avancerad hårdvaruteknologi och som redan har stort politiskt inflytande som vinner kampen mellan rättvisa och egennytta ute i solsystemet.

Sociala teknologier kommer att få svårt att  hävda sig mot kapitalism, som egentligen även det är en slags social teknologi. Allt mänskligt beteende baseras ju trots allt på ideer.

Text: Torbjörn Sassersson

Relaterat

Donera till NewsVoice

Så här kan du stötta Newsvoice

  • Planeten Tellus’ rymdteknologi har c a 80 år på nacken. Den är inte särskilt effektiv prestanda mässigt, om vi jämför med de allt sedan 1947 “observerade” hyper-prestanda, som har i beskrivits i litteraturen hos dessa Oidentifierade Flygande Objekt (UFO:n), populärt benämnda som “Flygande Tefat” p g a en förespeglad likhet med viss vardagsporslin.
    Restiden till månen är runt 3 dygn, ungefär som en fartygstripp från UK till US. Acceptabelt, men om siktet vore inställt på säg Mars, så talar vi om halvår eller mer, ungefär som att medelst fångfartyg ta’ sig från England till Australien år 1800: fan så långsamt och trist.
    Den tekniska utvecklingen med obemannade farkoster har dramatiskt ökat under de senaste decennierna, så
    det vore nu klart mer realistiskt, billigare och ofarligare, att gå en sådan väg. För interplanetära färder är det näst intill det enda realistiska alternativet, SÅVIDA vi inte kan få tillgång till den teknologi som UFO-varelserna synes besitta, FÖRUTSATT att de verkligen existerar. Och det är ju frågan!
    Slutsats: Bemannade färder ut i den intergalaktiska rymden måste vänta på att vi har kommit ikapp tefatsfolket, eller lyckats få ta del av den, på något sätt, ifrån dessa “aliens”.

  • Lämna ett svar

    Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *