Stöd NewsVoice så att vi säkrar verksamheten tom juni!

34%

34.000 kr av behovet 100.000 kr är insamlat. Stöd kampanjen via Swish 123 530 2005 eller donera på ett annat sätt. Det smartaste för företag är att annonsera.

Bokrecension: Majgull Axelsson ser bara rasism – “Inställd resa till Sabarmati”

publicerad 9 november 2020
- Harriet Larsson
Boken: "Inställd resa till Sabarmati" av Majgull Axelsson

Att landets författare ingår i den rödfärgade kultureliten förvånar väl ingen, men jag blir ändå besviken, när jag läser Majgull Axelssons senaste bok “Inställd resa till Sabarmati”, för jag brukar tycka om hennes böcker, med “Aprilhäxan” som favorit, som hon fick Augustpristet för 1997.

Text: Harriet Larsson, Harrietsblogg.se

“Majgull Axelsson är en av Sveriges bästa berättare med en skärpa i blicken som är få förunnat” skriver Dagens Nyheter.

Boken: "Inställd resa till Sabarmati" av Majgull Axelsson. Norstedts förlag
Boken: “Inställd resa till Sabarmati” av Majgull Axelsson. Norstedts förlag

Tyvärr måste jag säga att den skärpan är mycket grumlig beträffande samhällsskildringen kring romanfigurerna, det känns som “Änglakören” har gjort bokens research arbete med offerkoftor, hemska nazister, snälla invandrare, rättrådiga lärare och en ful släkt med Hitler sympatier.

På baksidans av bokens sammanfattning får vi veta att denna inställda resa:

…är en berättelse om det som under många årtionden gömt sig under ytan i det skenbart rättrådiga Sverige…”

Handlingen i korthet

Ett adopterat hittebarn från Indien, “Fatima” som vars adoptivmor dog, adoptivfadern var en försupen präst som också dog. Men detta hittebarn lider av att folk i Nässjö frågar varifrån hon kommer, detta trauma får henne att fly från Lykke, en gymnasielärare som ställt upp som   omtänksam mor.

Lykke blir gravt misshandlad av unga vita nasse-killar, som hon en gång ädelmodigt skällde ut för att ha trakasserat en tiggerska. Hennes väninna Ros-Marie, som efter en olycka är rullstolsbunden, hyllar en taxichaufför, som är så snäll och bär in hennes väska till sovrummet, invandrare givetvis. Så vi förstår mellan raderna att de svenska chaufförerna inte är lika snälla.

Fatima hamnar efter hand på Island får barn med godhjärtat make, vars svärföräldrar är trevliga och förstående. Här känner hon sig hemma utan kränkande hemvistfrågor som i Sverige, men upptäcker ändå på en resa till Indien, att hon som kastlös är utan värde. Mellan allt detta infogas en hemsk släkt med ett porträtt signerat med Heinrich Himmler i byrålådan, som ett barnbarn rättrådigt tar upp i en bok, som givetvis blir publicerad.

I författarens värld finns ingen politisk islam, inga våldtäkter, inget hedersförtryck, inga förnedringsrån, inga mord, inga skjutningar, inga sprängningar, ingen stenkastning, inga bränder, inga bedrägerier, inga våldstyrande klaner, inga glin som pucklar på sina lärare osv, osv bara hemska medlemmar i Nordiska motståndsrörelsen.

I författarens avslutande Tack ord så berättar Majgull Axelsson om bokmässan 2017 där:

“polisen mycket skickligt fått Nordiska Motståndsrörelsens demonstration att först hejdas och sedan skingras”.

Hon träffar sedan Mary Rehdin, som är adopterad. Axelsson tar djupt intryck av Marys berättelse om den: “tjatiga vardagsrasismen, som hon ständigt utsätts för.”

Därefter får Lovisa och Håkan Juholt ett varmt Tack för att Håkan delgivit henne små berättelser från gamla sägner om det “Gömda Folket”, som man med en lampa tänd i ett fönster kan skydda sig emot.

Tyvärr håller jag inte med SvD som skriver att:

“Detta är ett författarskap som ända sedan debuten ställer sig i de svagas tjänst…..Vi behöver hennes röst mer än någonsin i dag”.

Insikten om att alla företeelser, även de till synes onda, har en bakgrund, finns bara hos personer som får offerkoftor av kultureliten. De som blir utan är bara genuint onda ändå in i själen.

Hur ska vi skydda oss emot många svenska författares verklighetsfrånvända skildringar av samhället? Jag vet inte. En tänd lampa i ett fönster biter inte på denna samling.

Denna farliga smygindoktrinering om främlingsfientliga och rasistiska svenskar och goda och rättskaffens invandrare förekommer ständigt i både deckare och skönlitteratur.

Ramona Fransson och Katarina Janouch är mycket ensamma om att beskriva verkligheten som den är, inte som den skenheliga kultureliten har bestämt att den skall vara.

Text: Harriet Larsson, Harrietsblogg.se


Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq