Stöd NewsVoice så att vi säkrar verksamheten tom juni!

31%

31.000 kr av behovet 100.000 kr är insamlat. Stöd kampanjen via Swish 123 530 2005 eller donera på ett annat sätt. Det smartaste för företag är att annonsera.

Magnus Thisner: Skrota välfärdssystemet – Bygg ett nytt

publicerad 1 november 2020
- Gästskribent
Magnus Thisner. Foto: selfie
Magnus Thisner: Skrota välfärdssystemet. Foto: selfie
Magnus Thisner, ekonom. Foto: selfie

DEBATT. Har det omhuldade svenska välfärdssystemet nått vägs ände? Att med ett av världens högsta skattetryck garantera svensken ett liv i trygghet från vaggan till graven med ett omfattande bidrags- och transfereringssystem har närmast setts som en självklarhet hos alla etablerade partier. Knappast någon svensk har upplevt hur det är att inte leva med detta. Sakta börjar det dock gå upp för allt fler att det som varit nog inte kommer att bestå i evighet.

Text: Magnus Thisner (Facebook-profil)

Försämrad samhällsservice och relativt sett mindre resurser till sjuk- och hälsovård, äldreomsorgen, pensioner, infrastruktur, polis, skolor etc. tyder på att det är andra tider nu där kommande generation kommer att få det sämre, kanske betydligt sämre än idag. Den mycket kraftiga migrationen som till stor del är för lågkvalificerad för svenska arbetsmarknaden gör att det redan vildvuxna bidragssystemet överbelastas okontrollerat. Immigranter från kulturer med helt andra etiska och moraliska måttstockar förstår oftast inte heller att det svenska generösa välfärdssystemet ska användas ansvarsfullt och med måtta såsom det var tänkt när det utformades.

  • Ska vi fortsätta att lappa och laga eller ska vi tänka helt nytt?
  • Är överhuvudtaget ett välfärdssystem av svensk modell bra för människor?
  • Det tycks närmast vara ett axiom att så är fallet, men vad gör det med oss som individer egentligen?

Jag är själv barn av min tid och dagens välfärdssystem. Enligt mina observationer inbjuder ett system som ”det spelar ingen roll vad jag gör, staten tar ändå hand om en” till att man sänker gardet, och inte tänker lika målinriktat i konstruktiva banor: vilken utbildning ska jag ta för att verkligen få ett bra, välbetalt arbete; vilka alternativa förmågor och möjligheter har jag ifall det går snett; hur mycket behöver jag spara; vilket kontaktnät har jag ifall jag ändå behöver hjälp?

I ett välfärdssystem där man lätt kan ta sin tillflykt till A-kassa och en flora av bidrag, arbetsmarknadsåtgärder etc, sänks givetvis nödvändighets- och därmed även ansvarsnivån. Beroendet av systemet bygger upp en osäkerhet, tvivel på den egna förmågan och självkänslan. Att på allvar utsätta sig för risker när så krävs, att verkligen anstränga sig, att ta sig igenom barriärer, att misslyckas men resa sig igen, gör människor allmänt starkare, ökar moralen och självaktningen – och tvärtom.

Ger ett system där man skjuter större ansvar till och ställer högre krav på den enskilde individen ett kallare och hårdare samhälle? Det kanske blir tvärtom! Om man vet med sig att det är lång väg att gå för att få samhällets stöd ifall det krisar blir automatiskt ”den lilla värden” så mycket viktigare som familjen, släkten, vänkretsen, grannar m fl. Familj- och släktbanden förstärks, man börjar hälsa på grannarna i trapphuset, man tittar över sitt naturliga nätverk och skickar några fler julkort än vanligt. Man börjar helt naturligt att hjälpa varandra eftersom det finns ett ömsesidigt intresse i detta.

I ett samhälle med kraftigt bantad välfärdssektor kan givetvis skatterna sänkas drastiskt. Varför inte sätta ett tak på 25% av BNP och anpassa välfärdssamhället därefter. Inför platt skatt så gör man det dessutom enkelt. 25% av BNP bör räcka mer än väl för samhällets utgifter för bra utbildning, sjuk- hälsovård, rättsväsende och försvar och ändå få mycket över för annat.

Skrota välfärdssystemet

Bygg sedan upp ett välfärdssystem/bidragssystem som kräver en sådan lång process att ingen reflekterar över att utnyttja systemet eller vara ”systemsmart”. Den som i slutändan får bidrag eller typ försörjningsstöd (detta gäller personer i arbetsför ålder som borde kunna arbeta), måste gå igenom flera instanser som omfattat allt från: coachning för att komma tillbaka, inventering av familj eller släkt som skulle kunna ställa upp, olika härbärgen, soppkök, välgörenhet, kommittéer, t o m en viss tid på ”parkbänken” – för att sedan, om inte personen kommit på fötter, få en modest förtidspension/försörjningsstöd och bostad i något enkelt boende. Lån i stället för försörjningsstöd borde utgå till vanligtvis skötsamma medborgare som hamnat i en akut försörjningsknipa.


Det gäller att få bort allt tänk om att allt annat än att tidigt gardera sig i livet med en tillräckligt bra utbildning, åtminstone ha en viss ambition, hårt arbete och studier för att få ett arbete för sin försörjning samt att bygga upp buffertar genom sparande.


 

Att gardera sig ytterligare med alternativ kompetens ifall man förlorar jobbet och om arbetsmarknaden förändras. Inte minst att vårda sina familjerelationer samt vänskapsband och grannrelationer. Detta för att få deras stöd och kunna stödja dem ifall man trots allt hamnar på obestånd. Om människor nu får betydligt mer över efter skatt finns det också utrymme för välgörenhet som har varit den traditionella formen för hjälpverksamhet till de som det inte gått så bra för i livet. Människor vill i regel hjälpa!

Fri sjukvård ska dock få vara kvar i stort sett i sin nuvarande form, möjligen något individanpassad utifrån hur var och en sköter sin hälsa. En extra avgift kan tas ut för dem som kraftigt missköter sig kroppsligt och därmed belastar vården.

Upplysningskampanjer av beprövade metoder för goda kost- och levnadsvanor bör promotas. Den enskilde får själv teckna de extra försäkringar som de anser de behöver för arbetslöshet, olyckor etc. Det ovanstående bidrar säkerligen till en betydlig ökning av BNP då så många fler i gråzonen skulle se till att inte hamna i bidragsberoende och ”rycka upp sig” och istället jobba, och att komma ut ur dilemmat: ska jag jobba eller leva på bidrag?

Det kommer överhuvudtaget bli en kraftig BNP-tillväxt med ovannämnda övergång. Kanske en tredjedel eller t o m hälften av de som arbetar inom den skattefinansierade offentliga sektorn kunna slussas över till produktiva arbeten inom skattegenererande privata sektorn. Är det här vi har kommande decenniers tillväxtmotor? Att bygga upp ett nytt system görs naturligtvis inte över en mandatperiod, utan bör ske stegvis under en hel generation.

Text: Magnus Thisner (Facebook-profil)

Relaterat


Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq