Därför drabbas inte Kanada av demografisk obalans som i Sverige

1
1134
Kanada har inte demografisk obalans. Foto: 2017 Canada Summer Games
Kanadas premiärminister Justin Trudeau: Foto: 2017. Licens: CC BY 2.0

ANALYS. Samtidigt som allt fler regioner drabbas av avfolkning och delar av den svenska glesbygden håller på att dö ut är situationen helt annorlunda i Kanada. Varför drabbas Sverige av demografiska obalanser, men inte Kanada? En jämförelse mellan dessa två länder tyder på att man i Kanada har utformat skattesystemet så att lokal och regional tillväxt gynnas, folk bor kvar i mindre befolkningsrika delar, även i små glesbygdskommuner.  

Text: Hedi Bel Habib, fil doktor och forskare med 30 års erfarenhet av utredning och utvecklingsarbete inom statsförvaltning, varav 15 år på Regeringskansliet.

I Sverige har man istället valt ett centraliserat skattesystem som tömmer kommuner och regioner på folk och resurser, för att sedan vidta palliativa åtgärder i form av skatteutjämning för att hjälpa demografiskt sårbara kommuner och regioner som alstras av själva centraliseringen av skattesystemet .

1. Den arbetsföra befolkningen: Balans i Kanada, obalans i Sverige

Ur ett arbetsmarknadsperspektiv är det särskilt intressant att titta på utvecklingen i de yrkesaktiva åldrarna 15-64 år. Den gruppen är avgörande för såväl kompetensförsörjningen som för hur mycket sysselsättningen och skattekraften kan växa i en region.

Kanada är indelat i 10 provinser och 3 territorier. De tio provinserna har något högre grad av självstyre än de tre territorierna.

                      Provins Folkmängd Andel 15-64 år
Ontario 13 448 494 66,8
Quebec 8 164 361 65,4
British Columbia 4 688 055 66,9
Alberta 4 067 175 68,5
Manitoba 1 278 365 65,4
Saskatchewan 1 098 352 64,8
Prince Edward Island 1 42 907 64,7
Nova Scotia 923 598 65,6
New Brunswick 747 101 65,3
Newfoundland and Labrador 519 716 66,2
Northwest Terrritories 41 786 71,0
Nunavut 35 944 63,7
Yukon 35 874 70,6
Canada  35 151 728 66,5

 

Av tabellen ovan kan vi konstatera att majoriteten av Kanadas befolkning är koncentrerad till provinserna Ontario, Quebec, British Columbia och Alberta. Tillsammans står de för 86% av landets befolkning. Trots denna befolkningskoncentration finns det inga tecken på regionala demografiska obalanser när det gäller andelen arbetsföra i befolkningen. Alberta vars befolkning är en tredjedel av Ontario har högre andel av befolkningen i arbetsför ålder. Territorierna Nordvästra, Nunavut och Yukon står för över en tredjedel av Kanadas yta men för endast 0,3% av dess befolkning. Ändå är den genomsnittliga andelen i befolkningen 15-64  högre i dessa glesa områden jämfört med Ontario, Quebec och British Columbia. I två av de befolkningsglesa områdena är andelen i 15-64 år betydligt högre än i Ontario och Quebec. Dessa områden ligger också mellan 4 och 5 procent enheter över riksgenomsnittet.

Slutsatsen är att det inte finns några geografiska demografiska obalanser i Kanadas arbetsföra befolkning. Kanadas regionalt balanserade demografi står i kontrastförhållande till de svenska länens demografiska obalanser. Av tabellen nedan kan vi konstatera and andelen i arbetsför ålder är högst i Stockholm. Sedan kommer denna andel att minska systematiskt till stor del beroende på antalet invånare i länet.

Län Andelen 16-64 årsåldern Folkmängd
Stockholm 64,4 2 383 269
Uppsala 62,4 385 024
Västra Götaland 61,8 1 728 573
Skåne 61,1 1 380 983
Östergötland 60,9 465 772
Jönköping 59,7 363 992
Halland 57,8 334 601
Örebro 59,9 304 976
Södermanland 58,1 298 049
Norrbotten 59,3 249 847
Dalarna 57,3 287 789
Gävleborg 58,1 287 393
Värmland 58,7 282 457
Västmanland 59,5 276 368
Västerbotten 60,9 272 044
Kalmar 57,3 245 500
Västernorrland 58 245 081
Kronoberg 59,3 201 582
Blekinge 58,1 159 512
Jämtland 58,4 130 842
Gotland 57,9 59 749
Riket 61 10 343 403

Tabell källa

Allt färre ska försörja allt fler – särskilt i glesbygd är ett scenario som idag tecknas, där små kommuner ökar i antal och blir allt mindre, samtidigt som storstadsregionerna växer. I dag lever mindre än 0,2 procent av Sveriges befolkning i en kommun som har en försörjningskvot över 1,0: varje person som arbetar ska försörja mer än ytterligare en person. År 2050 kan denna andel ha växt till drygt 20 procent av Sveriges befolkning, dvs. 119 av 290 kommuner. (Försörjningskvoten i olika delar av Sverige : scenarier till år 2050 : Underlagsrapport 8 till Framtidskommissionen).

2. Regionalt balanserad åldersstruktur i Kanadas men inte i Sverige

En av de avgörande faktorerna bakom den regionala utvecklingen framöver är förändringen av befolkningens åldersstruktur. Åldersstrukturen har betydelse for regionens tillväxtpotential, t.ex. i form av arbetskraftsutbud och kompetensförsörjning. Det är  på regional nivå som de verkligt stora skillnaderna kommer att uppstå. Redan nu varierar åldersstrukturen avsevärt i Sveriges regioner som en direkt följd av den långvariga utflyttningen av yngre personer, något som successivt har höjt medelåldern väsentligt i vissa regioner. Samtidigt har samma befolkningsgrupp ökat i  befolkningsmässigt största regioner. De regionala skillnaderna i den regionala åldersstrukturen är i stor utsträckning ett resultat av historiska flyttströmmar.

En etablerad bild av kommuner med urholkad skattekraft, i kronor per invånare räknat, är att dessa är glesbygdskommuner med ett ökat antal äldre, en negativ befolkningsutveckling, försämrad försörjningskvot och att dessa ligger i något av de tre nordligaste länen. En närmare analys visar dock att denna bild inte stämmer med verkligheten. Demografiska obalanser och urholkad skattekraft är strukturella fenomen och inte någon särskild glesbygdsproblematik. Tabellen nedan visar att andelen äldre tenderar att öka i samtliga län utom Stockholm och att den demografiska obalansen är strukturell och inte geografiskt lokaliserad till glesbygden.  Det mönster som framträder är att län med en obalanserad åldersstruktur tenderar att bli allt fler.

Län Andelen 65 år och äldre Folkmängd
Stockholm 16 2 383 269
Uppsala 18,6 385 024
Västra Götaland 19,5 1 728 573
Skåne 19,6 1 380 983
Östergötland 20,5 465 772
Jönköping 20,8 363 992
Halland 21,8 334 601
Örebro 21,3 304 976
Södermanland 22,5 298 049
Norrbotten 24,2 249 847
Dalarna 24,5 287 789
Gävleborg 24,1 287 393
Värmland 23,9 282 457
Västmanland 21,7 276 368
Västerbotten 21,2 272 044
Kalmar 25 245 500
Västernorrland 24,2 245 081
Kronoberg 21,2 201 582
Blekinge 23,8 159 512
Jämtland 23,5 130 842
Gotland 25,6 59 749
Riket 20 10 343 403

Tabellkälla

Ovanstående tabell visar att stora delar av landet har eller kommer att ha en obalanserad befolkningsutveckling. Problemet ligger inte främst i befolkningsutvecklingen utan snarare i de obalanser på arbetsmarknaden som orsakas av en åldrande befolkning med stora obalanser mellan regioner.

Sveriges situation skiljer sig väsentligt från den demografiska utvecklingen i Kanada. Provinser och territorier i Kanada har en demografisk utveckling utan några regionala obalanser i åldersstrukturen.

                      Provins Folkmängd Andel 65 år och plus
Ontario 13 448 494 16,7
Quebec 8 164 361 18,3
British Columbia 4 688 055 18,3
Alberta 4 067 175 12,3
Manitoba 1 278 365 15,6
Saskatchewan 1 098 352 15,5
Prince Edward Island 1 42 907 19,4
Nova Scotia 923 598 19,9
New Brunswick 747 101 19,9
Newfoundland and Labrador 519 716 19,4
Northwest Terrritories 41 786 7,7
Nunavut 35 944 3,8
Yukon 35 874 11,9
Canada 35 151 728 16,9

Tabellkälla

Tabellen ovan visar att Kanada i motsats till Sverige har en regionalt balanserad åldersstruktur i befolkningen. För det första har Kanada inga demografiska problem i glesbygden. Andelen äldre i glesbygdsområden är betydligt lägre än i tättbefolkade områden. För det andra finns det inga stora avvikelser mellan andelen äldre i olika regioner oavsett befolkningsstorlek eller vilka delar av landet det handlar om. På så sätt uppstår inte de problem med försörjningskvoten som allt fler svenska regioner drabbas av.

3. Regional demografisk obalans i befolkningens medelålder i Sverige, men inte i Kanada

I Sverige skiljer sig befolkningens medelålder stort mellan regionerna. Detta är en följd av att glesbygden och mindre befolkade län töms på ungdomar. Detta ä inte fallet med Kanada.

                      Provins Folkmängd Medelålder
Ontario 13 448 494 41,0
Quebec 8 164 361 41,9
British Columbia 4 688 055 42,3
Alberta 4 067 175 37,8
Manitoba 1 278 365 39,2
Saskatchewan 1 098 352 39,1
Prince Edward Island 1 42 907 42,7
Nova Scotia 923 598 43,5
New Brunswick 747 101 43,6
Newfoundland and Labrador 519 716 43,7
Northwest Terrritories 41 786 34,9
Nunavut  35 944 27,7
Yukon  35 874 39,1
Canada  35 151 728 41,0

Tabellkälla

Tabellen ovan visar att lägst medelålder finns i de kanadensiska glesbygdsområdena och inte i storstadsregionerna. Dessutom finns det inte så stora regionala skillnader mellan de mer eller mindre befolkningstäta provinserna när det gäller befolkningens medelålder. I Sverige har vi en motsatt situation. Lägst medelålder finns i Stockholm och högst medelålder finns på Gotland. Ju lägre befolkningsunderlag desto högre medelålder.

Län Medelålder Folkmängd
Stockholm 39,4 2 383 269
Uppsala 40,1 385 024
Västra Götaland 41,1 1 728 573
Skåne 40,9 1 380 983
Östergötland 41,4 465 772
Jönköping 41,4 363 992
Halland 42,2 334 601
Örebro 41,7 304 976
Södermanland 42,4 298 049
Norrbotten 44 249 847
Dalarna 43,7 287 789
Gävleborg 43,6 287 393
Värmland 43,7 282 457
Västmanland 43,8 276 368
Västerbotten 41,8 272 044
Kalmar 44,1 245 500
Västernorrland 43,8 245 081
Kronoberg 41,5 201 582
Blekinge 43,4 159 512
Jämtland 43,2 130 842
Gotland 44,9 59 749
Riket 41,3 10 343 403

Tabellkälla

Befolkningens stigande medelålder försämrar i allt högre grad försörjningskvoten och förutsättningarna för tillväxt och ökar utgifterna inom den offentliga sektorn. De regionala skillnaderna i medelålder är omfattande i Sverige jämfört med Kanada.

En förklaring till de ökade skillnaderna mellan regionerna i Sverige är att unga människor i barnalstrande åldrar som flyttar från glesbygdsområden till tätorter, vilket försämrar födelsetal och bromsar föryngringstakten i regionerna.

4. Kanadas decentraliserade skattesystem nyckeln till demografisk balans

Varför drabbas Sverige av demografiska obalanser, men inte Kanada?

En jämförelse mellan dessa två länder tyder på att man i Kanada har utformat skattesystemet så att lokal och regional tillväxt gynnas, folk bor kvar i mindre befolkningsrika delar, även i små glesbygdskommuner.  I Sverige har man istället valt ett centraliserat skattesystem som tömmer kommuner och regioner på folk och resurser, för att sedan vidta palliativa åtgärder i form av skatteutjämning.

Det kanadensiska skattesystemet är starkt decentraliserat och indelat i tre nivåer: lokala, provinsiella och federala. De två sista nivåerna ger nästan 90% av alla skatter till statskassan. Inkomstskatt i Kanada står för de flesta av statens intäkter. På provinsiell nivå består intäkterna av flera delar. Dessa är intäkter som försäljningsskatt, punktskatt, hyra, licensavgifter, inkomst- och kapitalskatter i Kanada. 

Kanada är också ett stort land med många gruvor där det finns en regional beskattning av gruvbolagen. Mellan 39 och 60 procent av den skatt gruvbolagen betalar går till provinserna, vilket gör att delar av värdet av naturresurser kan stanna kvar lokalt. Om vi tittar på de samlade inkomsterna i Kanada från till exempel gruvsektorn kan vi konstatera att provinsernas inkomstandel från beskattning av gruvsektorn ligger på mellan 39 procent och 60 procent av de totala skatteinkomsterna. Detta ger en starkare regional tillväxt med fler växande regioner, en mer balanserad befolkningsutveckling i landsbygden och en jämnare fördelning mellan den nationella nivåns och lokalsamhällets skatteinkomster.

Kanadas decentraliserade skattesystem är mer gynnsamt för demografisk balans och leder till att landsbygden inte töms på vare sig rikedomar eller människor, ett system där delar av skattepengar stannar där skatterna produceras. Till följd av utformning av beskattningssystemet stannar stora delar av skatteinkomsterna på regional nivå, vilket gynnar en regionalt balanserad demografisk utveckling och därmed en mer hållbar tillväxt.

5. Dags att ersätta den kommunala utjämningen med ett decentraliserat skattesystem

Skattesystemet i Sverige är starkt centraliserat och bygger på att kommunens intäkter i stort kommer från den skatt som kommunernas invånare betalar, medan den rikedom som kommunens industrier och företag genererar i princip hamnar i statskassan och inget går till kommunerna. Till skillnad från Kanada sker i Sverige ingen tydlig återbäring till kommuner och regioner kopplat till nyttjande av naturresurser eller lokala tillväxtförutsättningar. Detta leder till regionala demografiska obalanser.

Det kommunala utjämningssystemet i Sverige är statens sätt att utjämna skillnader och skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar mellan landets kommuner respektive mellan landets regioner. Systemet omfördelar idag 150 miljarder kronor per år och dess betydelse ökar i takt med att demografin fortsätter att utvecklas på olika sätt.  Befolkningsförändringar har getts ökad betydelse i det kommunala kostnadsutjämningssystemet genom uppräknade ersättningar för växande och minskande befolkning.

Systemet har nyligen reformerats så att utfallet i kostnadsutjämningen förstärker omfördelningen till glesbygden, men en närmare analys visar att sviktande demografiska underlag är ett strukturproblem och inte typiska för glesbygden.

Därför behövs det ett decentraliserat skattesystem med ökade inslag av kommunala och regionala skattebaser. Kommunerna saknar i dag verktyg för att kunna stå på egna ben och är direkt beroende av statlig stödpolitik och kommunal skatteutjämning. Detta skapar en bristande långsiktighet i den kommunala planeringen och ett förlamande beroende mellan kommun och stat. En lösning skulle kunna vara fler kommunaliserade skattebaser. En första lämplig skattebas att kommunalisera är bolagsskatten. På sikt bör skattepolitiken användas som redskap för att främja tillväxt i hela landet.

Det kommunala utjämningssystemet i Sverige fungerar idag som en palliativ åtgärd som är symtomlindrande för vissa regioner, men kan inte lösa grundproblemet med den strukturella demografiska obalansen.

Ett decentraliserat skattesystem med regioner och kommuner som har större ekonomisk makt skapar större demografisk balans. Ett område som bör prioriteras vid eventuella reformer för att decentralisera skattesystemet  är skattebaser som medför stor påverkan på tillväxt i det lokala samhället i kommuner och regioner.

Text: Hedi Bel Habib, fil doktor och forskare med 30 års erfarenhet av utredning och utvecklingsarbete inom statsförvaltning, varav 15 år på Regeringskansliet.


Lämna Twitter - Byt till Twitter och friheten
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Se reglerna.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd.
Prenumerera
Notify of
guest
1 Kommentar
Äldst
Nyast Mest röstad
Inline Feedbacks
Se alla kommentarer
Erik Forsman
Erik Forsman(@ale2)
14 december 2020 kl 21:46

Tack! Bra och intressant artikel Bel Habib, sp, vanligt uppbackad av relevant statistik, för oss som idkar växelbruk, alltså både bor i storstan och ute på landsbygden.