DEBATT. President John F Kennedy född 1917 tillstod som vuxen att ”min mamma har aldrig någonsin hållit om mig och kramat mig. Aldrig! Aldrig!” Det var då det, och många med Kennedy fick nog inte heller några kramar (eller pussar) av sina föräldrar – tidsandan var sådan. I dag råder pandemi. I semiologins (teckenlärans) dramaturgi kan, ska, bör, vill man inte kramas, eller kyssas, av helt andra skäl, utom kanske inom hemmets slutna väggar.

Text: Christer Nilsson | Handskakning tveksamt under coronarepressionen. Foto: LightField Studios. Licens: Shutterstock.com | #coronarepression

Christer Nilsson - Foto: Johan Arvidsson
Christer Nilsson – Foto: Johan Arvidsson

På kort tid har vårt uråldriga sätt att hälsa och visa närhet på ett märkligt sociologiskt sätt drastiskt förändrats. Armbågen har alltid ansetts vara en negativ kroppsdel i talesätten: att ha vassa armbågar, att armbåga sig fram, att bjuda in med armbågen, etcetera.

Dagligen ser vi på TV hur makthavare med ett generat leende nuddar varandras armbågar eller stöter sina knogar mot varandra som det intimaste sättet att hälsa. Handskakning är uteslutet. Att kramas, otänkbart. Kindpussas, ve och fasa!

Hur många har inte i kassakön eller matbutiken fått en ilsken väsande reprimand: ”du står för nära mig!” Som en stötvåg går detta budskap genom hela mänsklighetens kropp. ”Kom inte för nära mig! Jag är rädd för dig!” Vi behandlar varandra som om vi vore spetälska, den ohyggliga sjukdomen, för århundraden sedan, som fruktades som djävulen själv, som om det cirkulerade ett dödligt virus, eller som om pestloppor skulle hoppa mellan oss. Därför gör vi som alla andra – håller avstånd och undviker naturlig mänsklig kontakt.

Avbildning av handskakning i Athen cirka år 360 före Kristus. Bild: Public domain
Avbildning av handskakning i Athen cirka år 360 före Kristus. Bild: Public domain

Effekten på mänskligheten – handskakning är något naturligt

Betydelsen av detta ska inte underskattas. Människan är ett flockdjur. Utan närkontakt, hudkontakt, samvaro dör något inom oss. Vi blir förminskade, oönskade, bortmotade och misstänkta smittspridare vart vi än kommer. Isolering och ökande främlingskap leder till mental ohälsa, ökad alkohol-och droganvändning och tyvärr och ökad självmordsbenägenhet. Vi döljer våra ansikten med masker – hur svårt blir det inte då att avläsa vårt minspel och hur sluddrig och ohörbar blir då inte ofta vår viktiga röst?

I USA:s tidigare valkampanjer skakade kandidaterna hand med hundratusentals människor. Är det slut med det nu? Kanske de i stället ska buga djupt som japanerna eller hålla handen på hjärtat och buga som muslimska män som inte får beröra främmande kvinnor? Till det verkligt apart egendomliga är de förslag till sex, som föreslås: att kärestor, på Snapchat och Instagram, ska bedriva autosex när de hålls isolerade ifrån varandra. Kyssen eller tungkyssen är nu också starkt misstänkliggjord och ifrågasatt som inledning till det sexuella förspelet. Vilket visar sig i statistiken. Enligt SCB gick graviditeter och barnafödande mycket riktigt ner under förra året.

Handslaget har en lång och betydelsefull historia. Från antika texter vet vi att handskakning använts åtminstone sedan 500-talet före Kristus som hälsning eller bekräftelse på en affärsuppgörelse. Vårt språk signalerar i dag en fredlig avsikt ”att ta den utsträckta handen”.  Att vägra skaka hand här i Sverige upplevs som ett asocialt eller fientligt beteende. Hur frustrerande är det då inte att vi inte ens längre ”får” eller vågar skaka hand med varandra?

Text: Christer Nilsson

Relaterat


Lämna Twitter - Byt till Twitter och friheten
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Se reglerna.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd.
Prenumerera
Notify of
guest
2 Kommentarer
Äldst
Nyast Mest röstad
Inline Feedbacks
Se alla kommentarer
Erik Forsman
Erik Forsman(@ale2)
19 januari 2021 kl 08:38

Ja detta är en styggelse, men å andra sidan finns en hel värld att upptäcka i kyskheten; ty med endast blickar och leenden kan man sätta hjärtan i brand.

Margareta Lundström
Margareta Lundström
Gäst
19 januari 2021 kl 20:40

En mycket intressant och tankeväckande essä. Ja, frustrerande är det att inte ens få lov att ta i hand för att hälsa eller tacka eller bara för att känna gemenskap. Först nu under coronan förstår man hur naturligt det var att ta en medmänniska i hand. Nu måste man åbäka sig på olika sätt för att uttrycka det man vill. Nota bene precoronan kunde jag tycka att det myckna kramandet ibland blev något lite väl överdrivet. Man kunde känna sig lite osäker när träffade en person om denne hade kvalificerat sig för en kram eller inte. Hur som helst så skall det bli spännande se om man låter oss uppleva en postcorona, vad som då händer med våra hälsningsceremonier och vårt kramande.