Postmodernismen är en bisarr livsfilosofi – Dan Ahlmark

publicerad 11 februari 2021
- Dan Ahlmark
Dan Ahlmark, 2018. Privat foto.

DEBATT. Postmodernismen baseras på en märklig metafysik, vilken innebär, att vår verklighet i stort sett är diskutabel och okänd för oss. Människan har helt enkelt inte förmåga att korrekt lära känna sin omgivning, vilket synsätt kan karakteriseras som antirealism. Det följer av filosofins kunskapsteori, enligt vilken vi påstås inte kunna objektivt fastställa företeelser i verkligheten.

Text: Dan Ahlmark | Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav 2017 ut boken ”Vakna upp! Daqs att dö! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.

Våra sinnen sägs inte ha den kapaciteten, vilket innebär, att fakta och sanningar om världen inte är tillgängliga för oss. Det har självfallet omedelbart konsekvenser för språket. Människans observationer uttryckta genom ord förmedlar då ingen sann kunskap. Genom att språket därför inte är kopplat till någon verklighet är en konsekvens, att det saknas kriterier för att skilja sanning från lögn. Ingenting kan bevisas eller motbevisas.

Att sådana underligheter idag kan intellektuellt accepteras inom vissa
humanvetenskaper är märkligt och säger mycket om dessas nuvarande förfall. Däremot accepterar självfallet dagens naturvetenskaper inte läran. De vilar ju just på vår kapacitet att studera och objektivt analysera allt i världen. Enbart vår förmåga att ge instruktioner till rymdfarkoster miljontals kilometer bort och få dem att landa på främmande rymdkroppar och där utföra arbete och sedan återvända, anger att postmodernismens grundvalar är helt felaktiga. Otaliga andra vittnesbörd om förmågan att upprepa och bekräfta olika människors observationer och forskningsresultat (genomförda med olika metoder) gällande verkligheten bekräftar detta.

Den postmodernistiska kunskapsteorins huvudtes motsägs alltså helt av objektiva fakta. Men synen på komplett subjektivism överensstämmer egentligen med den filosofins slutliga syn på utvecklingen, som verkar vara hopplöshet och nihilism. Och det är ju den fullkomligt naturliga konsekvensen av att förneka mänskligt förnuft förmöget att logiskt fastställa sanningar om verkligheten. Problemet för postmodernismen och särskilt dess samhälleliga uttryck: kulturmarxismen är då, att de flesta konsekvenser, principer och åsikter filosofin hävdar vilar på dess kunskapsteoretiska grund. Och den grunden (hypotesen) kan sägas ha helt havererat. Man kan då tillämpa principen ” Fruit of the poisonous tree”. Alla slutsatser och resultat, som kan ha påverkats och därför förgiftats av kontakten med den felaktiga grundvalen, är komprometterade – och därför troligen förkastliga. Effekterna i andra, tredje osv led blir därför mycket omfattande.

Så alla kulturmarxistiska regler och åsikter, som på något vis – i något led – vilar på postmodernismens fundament, är diskutabla och kan därmed sägas vara ointressanta. Ett exempel är synen på språket, som sägs inte vara kopplat till någon förståelig verklighet. Det medför ju, att allt tal bara är formuleringar styrda – enligt kulturmarxismen – av olika gruppers/personers synsätt och intressen. Men så är ju inte fallet.

Och utifrån postmodernismens syn på sanning(ar) borde dessutom alla synsätt och åsikter kunna ses som i stort sett likvärdiga. Men i den praktiska förkunnelsen gäller inte det: kollektivistiska vänsteråsikter påstås vara de rätta. Man accepterar därför ständiga logiska motsägelser inom filosofin, när man i praktiken proklamerar, att vissa förhållanden i samhället är korrekta och goda dvs bättre än andra. Syftet ursäktar lögnerna, och man döljer även brotten mot sina principer.

Postmodernismen har sin egen arkitektur. Foto: Krzywy Domek. Licens: CC BY-SA 3.0, Wikimedia
Postmodernismen har sin egen arkitektur. Foto: Krzywy Domek. Licens: CC BY-SA 3.0, Wikimedia

Ideologins grundläggande uppfattning är att s k ”strukturer” i samhället är avgörande för förhållandena där. Vissa grupper sägs ha makten över andra, en makt som tydligen också ofta utövas hänsynslöst. Vissa grupper utväljs av postmodernisterna utifrån åsikten, att de är ”svaga” och därför bör stödjas. Den typ av modernare västerländsk marxism, som Frankfurtskolan skapade från 30-talet, var i grunden baserad på ideér formulerade av Marx och Freud, men gäller inte ekonomi.

Postmodernismen har senare inkorporerat många slutsatser den skolan nådde. Man har därvid utformat olika former av identitetspolitik med en marxistisk bas: förtryckare ställs mot offer, men här inte kapitalister mot arbetare utan gällande motsättningar, som avser icke-ekonomiska förhållanden: civilisation/kultur (västerlänning-europé/annan), nation (svensk eller ej), ras, kön, sexuell läggning (hetero vs HBTQI), religion (främst kristen vs islam) osv. Identitetspolitik blir alltså ramen, inom vilken mycket av kulturmarxismens politiska arbete utförs.

Eftersom kulturmarxister inte respekterar förnuftet, logik eller erfarenheter allmänt, kan åsiktsskillnaderna jämfört med traditionella ideologier och synsätt gälla i stort sett vad som helst. På de flesta samhällsområden och speciellt beträffande värderings- och beteendemässigt viktiga sådana har därför kulturmarxistiska teorier eller principer formulerats. Och beträffande vissa områden eller mänskliga egenskaper, vilka ses som särskilt väsentliga, har utförliga teorier formulerats.

Enligt den ledande medlemmen i Frankfurtskolan – Max Horchheimer – krävs av en ”kritisk teori” att den “söker att frigöra människor från de omständigheter, som förslavar dem”. Det man då avser är främst ovannämnda ”strukturer” samt också ”fördomar” i samhället. Vad kulturmarxister avser med ”förslavande” är vissa hinder för någon typ av kollektivism, som ses som önskvärd av filosofins anhängare. Bortsett från självklara och traditionella missförhållanden i varje samhälle, vilket västerländska stater redan hanterat eller hanterar, gäller angreppsmålen för kritisk teori mycket, som traditionellt setts som viktiga för fria och av förnuftet styrda människor. De målen är en del av det totala angrepp, som postmodernismen genomför mot det västerländska samhället.

Några andra slutsatser om postmodernismens (och därmed kulturmarxismens) skadliga inverkan på länderna i Väst är:

  • Ideologin är i grunden antidemokratisk, eftersom individers åsikter inte respekteras, när de avviker från de ”godtagbara”. Värdegrundsdemokrati är ingen riktig demokrati (1). Kulturmarxismen har drivit fram politisk korrekthet (censur) och åsiktskorridoren, vilken betyder en odemokratisk syn på yttrandefrihet. Politiska åsiktsskillnader har redan idag lett till kännbara repressalier mot frihetssinnade individer.
  • Postmodernismen har en mycket fientlig och nedvärderande syn på individualism. Hatet mot olikheter är påtagligt (2), och människan anses egentligen inte ha ett ”jag”. Individen och dennes värde och beteende erkänns inte utan bara gruppers. Individens frihet spelar föga roll, utan det är kollektivet – och dessutom det rätta kollektivet – som ska bestämma i stort sett allt. Vid sidan av övriga negativa konsekvenser, påverkar identitetspolitiken även negativt ”offrens” syn på sig själva (2).
  • Man hävdar, att kvinnoförtrycket är stort i västliga länder, medan läget i exempelvis muslimska inte uppmärksammas. De länder, där kvinnor har störst frihet, möjligheter och inflytande attackeras därför som om de vore de värsta gällande könsförtryck.
  • Rasism är inte längre att diskriminera människor av annan etnicitet utan är förutbestämd genom huvudbefolkningens hudfärg (vit) och därmed ställning i samhällshierarkin (3;4). Men anklagelser mot någon eller många personer beroende på deras ras är i sig rasism hos den, som anklagar.
  • Man säger sig vilja avskaffa diskriminering, men är t ex genom identitetspolitiken mycket mera diskriminerande än några andra starka politiska åsiktsriktningar i Väst.
  • Postmodernismen är minst sagt skeptisk till teknisk och ekonomisk utveckling. Därigenom hotas marknadsekonomin och ekonomisk tillväxt alldeles bortsett från postmodernismens i grunden marxistiska syn på fri ekonomi.

Jag har tidigare beskrivit slutresultatet, ifall postmodernistisk ideologi en längre period får dominera ett land: ”..bitterhet, hopplöshet, svåra konflikter,…förtryck, elände och onödig fattigdom” (5). Marxistiska utopier är ju fantasier, som – om förverkligade – blir mardrömmar.

Text: Dan Ahlmark

Referenser

(1) https://nyadagbladet.se/kronikor/vardegrundsdemokrati-ar-ingen-riktig-demokrati/
(2) https://www.frihetsportalen.se/2018/12/hatet-mot-olikheter/
(3) https://www.frihetsportalen.se/2019/02/den-nya-rasismen-i-sverige/
(4) https://www.exakt24.se/vem-ar-den-sanna-motstandaren-till-rasism/
(5) https://nyadagbladet.se/kronikor/kulturmarxismen-ar-det-fria-samhallets-fiende/ 

ArcanumSkolan 2024

Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq