HISTORIA & DEBATT. Är svensken verkligen så feg, naiv och tandlös som många inom högern anser? Nej, knappast. Svenskar som fått nog av förtryck har genom historien rest sig gång på gång och det kan ske igen och det kan gå snabbare än vad många inser. Det tror Michael Zazzio som ger några berömda exempel på folkliga resningar.
Text: Michael Zazzio tribunaldomare i “Natural and Common Law Tribunal for Public Heath and Justice” | Bild ovan: Staty av Erik den helige utanför Uppsala domkyrka. Foto (beskuret): Gunilla Leffler (Linkedin). Licens: Creative Commons, My Newsdesk
Grunden för det svenska riket lades under slagen vid Lena (numera Kungslena) år 1208 och vid Gestilren år 1210 (exakt var Gestilren låg är det ingen som vet). Mot norra Västergötland red under slutet av januari år 1208 Kung Sverker som själv var kung över Östergötland, och till sin hjälp hade han de danska trupperna, vilka leddes av Valdemar Seir (Seir betyder segraren) som lånade ut sina soldater till Kung Sverker, eftersom Seir ville ha en del av Västergötland.
Kung Erik den helige
Kung Erik av Västergötland samlade för sitt försvar ihop västgötabönderna, och de kom att utgöra en enkel provinsstyrka som var relativt dåligt utrustad och inte heller hade någon stridsvana. Danmark var på den tiden däremot en avancerad militärmakt.
Den 31 januari år 1208 stod så slaget vid Lena. Svenskarna besegrade danskarna, troligtvis mest beroende på det faktum att Kung Erik använde sig av en eller flera återvändande korsriddare som hade god stridsvana och krigskunskap. De svenska bönderna fick framförallt lära sig att hantera pil och båge.
Om slaget vid Lena finns det en folkvisa från början av 1300-talet, vari man återfinner strofen ”pilarna från di svensko föllo så tätt som bonden kastar sitt korn på åkern”. Bågskyttarna sköt alltså iväg ett regn av pilar som genomborrade fienden och gjorde den stridsoduglig. Efter det täta pilregnet var det bara upprensningsaktionen som återstod.
Kung Sverker tillfångatogs, men benådades av kung Erik och tilläts därmed att lämna slagfältet. Det beslutet skulle senare visa sig vara ett fatalt misstag som skulle komma att kosta många människor livet ett par år senare. Kung Sverker skulle nämligen då komma tillbaka för att på nytt försöka att från kung Erik ta makten över Västergötland.
Sommaren 1210 kom alltså kung Sverker och de danska legoknektarna tillbaka för att betvinga kung Erik. De drabbade då samman vid orten Gestilren. I ett tidigt skede av slaget stupade dock kung Sverker, och eftersom det var han som betalade soldaternas löner, så upphörde slaget med ens, eftersom hans soldater inte längre hade något att slåss för.
I och med krigsslutet vid Gestilren tryggades freden i Sverige för lång tid framöver. De bönder i Västergötland som kom att bilda grundförutsättningen för det som sedan skulle komma att bli Sverige, lärde sig redan för lite drygt 800 år sedan att folkets kraft och makt är tillräckligt stor för att kunna besegra en fiende, även om den till synes har en stor militär styrka.
Nils Dacke
Från och med år 1419 förvaltade danska fogdar stora delar av Norrland, och de underkuvade bönderna i allmogen beskattades hårt. Efter 15 års förtryck hade bönderna dock fått nog. Olof/Elof Djäkens/Djekne samlade då de norrländska bönderna, vilka år 1434 i samlad trupp anföll den danska fogdeborgen Faxehus, vilken reste sig på den dåvarande ön Faxeholmen som ligger vid inloppet till Söderhamn.
De hälsingska bönderna gjorde processen kort med både den danske fogden och hans knektar. ”Faxehus stod i swartom, brandom” står det skrivet i några gamla folkvisor. Bondeupproret lyckades, eftersom bondestyrkan var tillräckligt stor. Denna drabbning inträffade för lite drygt 570 år sedan.
Nils Dacke var smålänningen som satte sig upp emot Gustav Vasa. Nils Dacke var, liksom många andra smålänningar, missnöjd med Gustav Vasas nya påbud, lagar och höjda skatter. Gustav Vasa bestämde till och med vad folket skulle ha för kläder på sig.
Nils Dacke samlade ihop en liten armé som bestod av stråtrövare, bönder och deras drängar, vilka formerade en bondehär som anföll och dödade Gustav Vasas skatteindrivare och knektar i Småland.
Nils Dackes ”drabanter” var ganska många – mängden fällde avgörandet. Gustav Vasa anställde då 5000 tyska legoknektar, och den danske kungen Kristian III lånade dessutom ut 1000 man till Gustav Vasa, som även fick ett par tusen dalkarlar att ställa upp som infanterister i den kungliga hären. Detta räckte ändå inte för att i det första skedet kväsa ”Dackes drabanter”.
Gustav Vasa gav trots de digra förlusterna inte upp, utan han samlade sig för nya strider, och Nils Dacke infångades slutligen och sköts år 1543. Hade de småländska drabanterna varit många gånger fler än vad de var, så hade nog inte Gustav Vasa lyckats med bedriften att hålla sig kvar på tronen. Dackarna var nämligen ända uppe i Östergötland och dödade kungens knektar och tjänstemän. Dackefejden anses numera vara det största och våldsammaste bondeupproret i både svensk och nordisk historia, och det skedde för bara 480 år sedan.
I den svenska folksjälen finns det en kampanda som är nedärvd sedan många hundra år, och de ovan beskrivna händelserna visar att det går att betvinga folkförtryckare, bara man har tillräckligt många medborgare som kämpar på folkets sida och för folket.
Det krävs en stor och folkligt förankrad armé
Det som svenskarna år 1208 lärde sig av slaget vid Lena (Kungslena) var dessutom att man inte ska benåda en anfallande fiendes ledare, för då är risken överhängande för att fienden senare kommer tillbaka.
Av de stora slagen på svensk mark har vi lärt oss att man först och främst ska ha en stor armé, om man ska kunna vinna ett slag. Om man inte har det, så får man vänta med sitt fältslag till dess att man har samlat ihop en tillräckligt stor här. En manstark armé vinner nästan alltid över en mindre armé, och därför är grundförutsättningen för strid given – man skall först och främst skaffa sig en stor armé.
I kampens hetta måste de som kämpar dessutom vara utrustade med en rejäl portion mod. De stridande får nämligen minst av allt vara rädda, eftersom ett slag endast kan vinnas om de stridande stannar kvar på slagfältet och kämpar så länge slaget varar och även lite längre än så. Upprensningsaktioner kan som sagt vara ytterst nödvändiga om framtida slag ska kunna förhindras. Det lärde vi svenskar oss redan i början av 1200-talet.
Text: Michael Zazzio tribunaldomare i “Natural and Common Law Tribunal for Public Heath and Justice”