KLIMATDEBATT. Hur skapar man en nyhet utan verklighet – och får den accepterad som gällande sanning? Det är lätt om man från början vet vad man vill uppnå och håller sig till det oavsett vilka fakta som står i vägen.
Text: Tege Tornvall, nätverket Klimatsans | Temabild: Dieselbilar förstör inte naturen. Foto: Luke Bender. Licens: Unsplash.com
Man kan till exempel vilja försvåra och fördyra ägande och bruk av bilar. Det är mycket vanligare bland opinionsbildare i storstäder än bland folk som verkar och lever i landsort och glesbygd.
Man väljer något som låter farligt men är svårt att mäta, t. ex. hälsorisker från dieselbilars utsläpp av kväveoxider (NOx). Man väljer – som i Tyskland – två särskilt hårt trafikerade korsningar i två storstäder (München och Stuttgart) och låter dem representera hela Tysklands trafik. Man mäter mycket närmare än vad EU-reglerna anger för att slippa effekten att utsläppen snabbt tunnas ut i luften och vips har man oroande höga NO-x-utsläpp från dieselbilar.
Sedan räknar man i datorer fram möjligt antal för tidiga dödsfall från sådana koncentrationer och får – som tyska naturvårdsverket – fram 6.000 döda per år. Detta basunerar man sedan ut som gällande sanning: dieselavgaser dödar 6.000 tyska medborgare per år, men i verkligheten är det ytterst svårt att visa just kväveoxider som dödsorsak. Rökning och även vedeldning orsakar bevisligen mångfalt fler för tidiga dödsfall.
Utan att faktakontroll för sedan media kväveoxidernas datorberäknade farlighet vidare. Dagens journalister tycks mer vilja förändra världen än informera om den. Via media får sedan politiker och myndigheter sig denna ”sanning” till livs och reagerar som avsett med inskränkningar, skatter och rena förbud.
Uppdraget slutfört: en skapad nyhet styr nu trafik- och energipolitiken. Även i Sverige!
I verkligheten drar bilar mindre bränsle, har effektivare förbränning och släpper ut färre och renare avgaser i jämn fart. Atmosfärens 78 procent kväve påverkar inte växtligheten. Kväveoxider i luften är giftiga att inandas, men i marken är de växternas näring.
Hur många vet det?
Text: Tege Tornvall, nätverket Klimatsans